Bio: Dogtooth

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension torsdag, juni 9th, 2011

Dogtooth

Drama, Grekland, 2011

Distributör: Njutafilms

Regi: Giorgos Lanthimos

Skådespelare:Christos Stergioglou, Michele Valley, Aggeliki Papoulia, Mary Tsoni, Hristos Passalis

Längd: 93 minuter

Svensk biopremiär 2011-06-10

— — —

De flesta filmer jag ser är på sin höjd spännande för stunden, underhållning i en och en halv timme som jag glömt bort dagen efter men som kanske letar sig tillbaka till minnet på ett eller annat sätt. Upplevelsen är trevlig i sig men ger inte något bestående intryck mer än själva njutningen i filmstunden. En slags konsumtionsprodukt där man ska tugga innehållet och svälja, för att sedan spotta ut det och glömma bort hur det smakade. Sen finns det filmer som är totalt omvälvande, som rör om en i både kropp och själ och där intrycket inte begränsas till själva filmstunden utan ligger kvar hos åskådaren för en lång tid framöver. Kanske har filmen rört en på ett emotionellt plan, kanske på ett existentiellt, hur som helst har den påverkat en så starkt att den inte blir en av de filmer som glöms bort. Den grekiska filmen Dogtooth, regisserad av Giorgos Lanthimos och Oscar-nominerad till bästa utländska film 2011 har rört vid mig som få filmer gör. Den kanske till och med har rispat mig, om än osynligt.

Historien utspelar sig i en exklusiv villa på den grekiska landsbygden där en familj bestående av mamma, pappa och deras tre vuxna barn bor. Tomten är täckt av ett högt och ogenomträngbart staket för att hålla barnen fångna, barnen som aldrig varit utanför sitt hems gränser. Föräldrarna har uppfostrat barnen på sitt egna sätt där omvärldens regler, språkbruk och moral är åsidosatta. Istället lär de barnen att ett hav är en sak man sitter bekvämt på, och att ett saltkar heter telefon, ja är en telefon. Hemmet är för dem hela världen Den enda utomstående personen barnen har träffat är den prostituerade kvinna som med jämna mellanrum kommer på besök för att mätta sonens sexlust, för att säkerhetsställa att han inte ger sig på sina två systrar. Kvinnan börjar snart umgås också med flickorna där de i utbyte mot att de tillfredsställer kvinnan får saker från omvärlden, saker de aldrig tidigare sett såsom spelfilmer på video och glittrande diadem. Hon blir den katalysator som gör att barnen mer och mer börjar längta bort från hemmet för att upptäcka det som finns utanför. Det leder till totalt kaos.

Visuellt är filmen mycket imponerande. Fotomässigt handlar det om scener där den stillastående kameran observerar familjen och den slutna miljön. Dels helbilder på avstånd för att fånga allt i bildutsnittet, dels i närbilder så nära att det blir väl intimt. Den bästa jämförelsen måste vara den österrikiske auteuren Michael Hanekes uttrycksform som också använder sig av den stillastående kameran, samt att filmen precis som hos Haneke helt saknar soundtrack. Metoden, att filma familjen likt i en antropologisk studie bär också skugga av Hanekes stilism. Men Dogtooth är ingen copycat. Inspirationen finns där, visst, men där Haneke bara antyder våld är Dogtooth istället mycket explicit. Både våldet och sexualiteten i filmen är kyligt framställt, som något djuriskt. Sexscenerna är autentiska, så till den grad att man skulle kunna kalla det för pornografi. Våldet sker också rakt framför ögonen på åskådaren och det är så realistiskt att det gör ont.

Filmen är direkt filosofisk och tar något slags avstamp i Platons grottliknelse. Den ställer frågor om vad en människa egentligen är, hur denne formas och vad världen är. För barnen är hemmet hela världen. Men när främlingen i form av den prostituerade kvinnan kommer dit förändras världen och en tro om att det finns något mer, något annat uppstår. Saussures tankar om språket och hur språket är något kollektivt konstruerat baserat på kulturella värderingar används flitigt i filmen. Detta genom det delvis egna språkbruket föräldrarna lärt ut barnen. I deras värld är en fåtölj hav och ett saltkar telefon. Saussure menade att tecken var godtyckliga, och det uttrycks på ett genialt sätt i Dogtooth.

Giorgio Lanthimos har skapat en helt underbar film. Även om iden med människor som lever helt avskilda från världen inte är ny, så är uttrycket något eget. Det är en provocerande film, inget snack om saken, men inte på ett sensationslystet sätt. Dessutom finns det en stor portion svart humor där man inte riktigt vet om man ”får” skratta men man gör det för att det är så bisarrt. Jag blir nästan lite förvånad över att filmen har blivit Oscar-nominerad. Kanske har det att göra med att det är just en europeisk film, om det hade varit en inhemsk amerikansk film har jag svårt att tro att den skulle bli det då den är allt för skruvad. För att summera det hela är Dogtooth något av det mest spännande och fräscha jag sett på länge. Det räcker så. Se den!

— — —

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent