DVD: All Good Things

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan onsdag, juni 8th, 2011

All Good Things

Drama, Usa, 2010

Distributör: Sandrews

Regi: Andrew Jarecki

Skådespelare: Kirsten Dunst, Ryan Gosling

Speltid: 97 min

Finns på svensk dvd och blu-ray från 2011-06-22

— — —

Skillnaderna mellan dokumentär –kontra spelfilm är som bekant både många och markanta. Medan dokumentärfilmarens mål är sanning och realism så genomsyras fiktionsfilmarens arbete inte sällan av att krydda sanningen och istället konstruera en handlingsbärande historia som förlitar sig mer på berättelsen än autenciteten. All Good Things är dokumentärfilmaren Andrew Jareckis första långa spelfilmsprojekt, och det är dessvärre med uppenbart vacklande steg som han tar sig an sitt nya obeprövade format.

Filmen berättar den verklighetsbaserade historien om David Marks (spelad av den alltid så briljante Ryan Gosling), en melankolisk, tillika traumatiserad, ung man som tvingas lämna sina drömmar bakom sig för att motvilligt kastas in i familjens växande fastighetsföretag. Titeln All Good Things refererar till en hälsokostbutik som Marks, tillsammans med sin hustru Katie, tvingas stänga igen. Det blir, får vi senare veta, en ironisk kontradiktion mot den tragik som snart följer. Filmen präglas nämligen av Davids mentala och själsliga förfall, triggat dels av det ofrivilliga karriärsvalet men också av ett barndomstrauma där modern tog självmord framför hans ögon.  

Verkligehetens David Marks heter egentligen Robert Durst, och det är hans makabra historia som filmen tar avstamp ifrån. Få minns, eller vet kanske inte ens om, vad som gick att läsa i bland annat New York Times och Vanity Fair för snart 20 år sedan. Dursts hustru, Kathleen McCormack (i filmen omdöpt till Katie Marks, och spelad av en fullkomligt lysande Kirsten Dunst), försvann spårlöst under besynnerliga omständigheter 1982, och misstankarna om att Robert hade något med saken att göra låg mer än nära till hands. Roberts excentriska beteende var ett välkänt faktum, vilket i kombination med hans regelbundna misshandel av hustrun, bekräftade den skuld som med största sannolikhet vilade på hans axlar. Men Durst blev aldrig dömd. Flera år senare, i början av 2000-talet, kopplades mysteriet samman med två nya mord, där de både offrenas gemensamma nämnare var Durst.

Jag får nog stanna där, därför att om jag fortsätter med detta handlingsrefererande, som någonstans ändå är nödvändigt, så innebär det per automatik att själva analysen uteblir. Dock är det svårt att handlingsmässigt ge en rättvis bild av Jareckis första spelfilm utan ett ingående handlingsreferat, eftersom den innehåller så infernaliskt många delar. Alldeles för många för sitt eget bästa. Utöver ovanstående komponenter så klämmer Jarecki även in kokainmissbruk, en infekterad far –och son-relation, det äktenskapliga förfallet, jakten efter lyckan, tillika flykten från allt som står i dess väg. Filmen är indelad i två tydliga segment – livet innan Katies försvinnande, och livet efter – vilket i sammanhanget blir alldeles för omfattande. Jarecki slänger ut ett 1000-bitars-pussel där allt hänger samman, men han lyckas ändå aldrig färdigställa bilden. Resultatet blir ett utdraget montage av en tvåsamhet på väg mot avgrunden, där man som publik aldrig kommer tillräckligt nära för att se detaljerna. Det är som att åka på en morbid sightseeing i David Marks tilltagande mörker, där hastigheten uppmäts till 1000 km/h.

Framförallt är All Good Things för många filmer i en. Man skulle behöva minst en timme till, alternativt  transformera allting till en miniserie.  Det blir för många bollar i luften för Jarecki. Dessutom är All Good Things plågsamt ojämn, mycket därför att den första halvan är ett utpräglat kärleksdrama medan den andra halvan bjuder på en komplicerad kriminalhistoria. Till följd av detta blir narrativet ännu mer lidande eftersom denna icke-fungerande genrehybrid lämnar utrymme för ett ofrånkomligt tempofall. Och det är livsfarligt för vilken film som helst.

Viktigt att understryka är att Jarecki inte är en talanglös filmmakare, tvärtom, men hans styrka ligger onekligen på den dokumentära arenan. Bland hans tidigare filmiska alster syns till exempel den prisbelönta och Oscars-nominerade dokumentären The Friedmans från 2003, som handlar om Arnold och Jesse Friedmans barnövergrepp på 80-talet. En lika lysande som hemskt dokumentär. Det vetgirige kan även notera att Jarecki också varit verksam som ledmotivskompositör, bland annat för tv-serien Felicity. Men som spelfilmsregissör faller han – erfarenheten finns inte och Jarecki saknar helt uppenbart förmågan att döda sina älsklingar. Vidare saknar han fokus och vet inte vilken historia han vill berätta, eller hur han ska göra det. Bara det faktum att filmen präglas av ett före –och efter-segment, där båda delarna utan problem skulle kunna skrivas om till två separata filmer, talar för att projektet inte är genomtänkt. Ambitionen att försöka förstå personen David Marks faller därmed platt. Jag förstår inte David, Jarecki förstår inte David, och frågan är om ens David förstår David…

En plågsam detalj i sammanhanget är dessutom att den verklighetsbaserade förlagan ju är fruktansvärt spännande. Det finns onekligen potential i det här materialet – en mångbottnad historia av den här kalibern hade i ett mer nedskalat format kunnat bli riktigt bra. Problemet är Jareckis höga ambitionsnivå i kombination med hans oerfarenhet kring spelfilmsregi. Allt annat finns – en fängslande historia, lysande skådespelare och riktigt kompetenta filmtekniker (bland annat fotografen Michael Seresin som tidigare arbetat med Midnight Express och Harry Potter). Det sägs att Jarecki i nuläget planerar två nya filmprojekt, och jag hoppas verkligen, särskilt om det rör sig om spelfilm, att han i vidare bemärkelse lär sig att döda bättre till nästa gång. Filmskapande handlar nämligen om det – att döda sina älsklingar till gagn för helheten och det mest väsentliga. Jarecki måste bli mordisk!

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent