DVD: Medan åren går
Film, Recension, Videohyllan måndag, maj 23rd, 2011Medan åren går
Drama, England, 2010
Distrubutör: SF
Regi: Mike Leigh
Skådespelare: Jim Broadbent, Ruth Sheen, Lesley Manville, Oliver Maltman m.fl.
Längd: 124 min
Finns på svensk dvd och blu ray från 2011-05-25
— — —
Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) är ett helmysigt varmt par i 60-årsåldern. De visar en fantastisk ömhet mot varandra och inte minst till livet i stort. Tom jobbar med att ta lerprov till motorvägsbyggen och Gerri som kurator. De är nöjda med sin tillvaro och påtar kärleksfullt runt i sin kolonilott och dricker vin och lagar mat ihop. Det enda som verkar bekymra dem är den utflyttade 30-åriga sonen Joe (Oliver Maltman) som inte än så länge inte hittat någon att slå sig till ro med. Några som inte är lika tillfreds med sin tillvara är flertalet av Tom och Gerris vänner. Vissa av dem är i desperat kollisionskurs med verkligheten och värst är det med Gerris frånskilda arbetskamrat Mary (Lesley Manville). Hon har en tillsynes sprudlande ungdomlig livslust men om sanningen ska fram så är det mest bara en fasad. Med hjälp av för stora mängder vin försöker Mary glömma att hon faktiskt inte är någon ungdom längre. I ett naivt försök återfå sin ungdom siktar hon in sig på Tom och Gerris son Joe, något som leder till konsekvenser Mary inte riktigt räknat med.
Man drar kanske lite på smilbanden ibland men Mike Leighs Medan åren går är absolut inte någon arbetarklasskomedi i stil med exempelvis hans All or Nothing (2002). Istället drar den mer åt det lågmälda, ungefär som Leighs ursprungsexistentiella Hemligheter och lögner (1996). Och ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är i dessa mera emotionellt finkänsliga filmer man starkast ser Mike Leighs storhet som filmskapare. Han är helt enkelt en klippa på att beskriva alldagliga människor och vardagsbestyr på ett sätt som känns både fullkomligt trovärdigt och rörande intressant. Detta lyckas han med även denna gång. Leigh drar på ett jordnära sätt likhetstecken mellan årstider och livets långsamma lunkande. Större delen av filmen utspelar sig i parets kök där samtalen förs över mat och vin. Men Tom och Gerri har helt klart också en annan funktion än att bara utfodra sina nära och kära. Deras äktenskap blir ett bevis för att det faktiskt går att hitta sin själsfrände och parets hem blir till en oas av trygghet och omtanke. De har heller inga problem med att bjuda på sig själva och fungerar som ett livets ekolod för sina vänner men det finns vissa gränser, vilket Mary får erfara när hon förvirrar sig in på lite väl djupa vatten.
Vikten i Mike Leighs Medan åren går läggs egentligen inte i händelseutvecklingen utan snarare mellan karaktärernas skilda livsöden. Livet blir inte alltid som man tänkt sig vilket Leigh på ett skickligt sätt disktera genom filmens olika människoporträtt. Han har också byggt upp en underbar kemi mellan filmens välbeprövade skådespelarveteraner. Mycket av dialogen känns så trovärdig att den förmodligen till stor del är improviserad. Både Jim Broadbent och Ruth Sheen imponerad i sina roller som det varma paret Tom och Gerri, men det är Lesley Manvilles porträtt av den olycklig Mary kanske biter sig kvar längst. Den nära på neurotiskt babblande karaktären ”Mary” känns också igen från tidigare Leigh-filmer. Kanske kan hon till och med ses som en äldre förlängning av charmiga fnittertippan Poppy (Sally Hawkins) i Happy-Go-Lucky (2008), men nu fördjupad i en existentiell kris. Slutsatsen kvarstår dock – det är hur du möter livet som blir avgörande för din framtid. Sanden i livets timglas rinner så sakta att den känns oändlig men uppmaningen att ”fånga livet innan det är försent” känns högst relevant . Vissa kommer förmodligen tycka att Medan åren går är oengagerade långsam och andra kommer säkert bli provocerade av den uppgivenhet som filmen även bär med sig. Själv tycker jag att Leigh åter lyckas fånga vardagslivet på ett geniallt sätt, denna gång med fokus på vad det innebar att åldras.
— — —
Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redaktion
