Bok: Hjalmar Bergmans Brev II, 1909-1915

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Recension måndag, maj 16th, 2011

Brev II: 1909–1915 (redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek)

Hjalmar Bergman

Albert Bonniers förlag. 760 sidor. Har utkommit.

–

Den 17 februari 1915 dör ”lilla Pappagubben”. För andra, utanför familjen, var han mer känd som bankkamrer Claes Bergman, en betydande och aktad man i Örebros affärsliv och runt om i bygden. Sonen förväntade sig säkert ett rejält farsarv. Men samma dag som fadern dör skriver han till sin svåger och förläggare Tor Bonnier: ”Kan ō vill Ni förskottera honorar å något af de insända manuskripten? Jag har nämligen genom min Fars plötsliga frånfälle blifvit ställd inför åtskilliga oförutsedda utgifter.” Den följande bouppteckningen visar att Claes Bergman var bankrutt. För sonen måste det ha varit en ekonomisk chock men också en upplevelse med drag av skandal och förnedring.  Den 4/8 fattar han pennan och riktar sig åter till Tor Bonnier:

”De affärer, om vilka jag talte med Dig i våras en gång, ha gått snörräta vägen åt helvete. De goda Örebroarna hänga ihop som ler ō långhalm – frimicklar! alla! – ō vänta nu med ett visst välbehag att få se oss spricka. (Min stackars Far var den ende icke-religiöse affärsmannen i staden, varför detta blir ytterligare ett bevis på trons allmakt.) Särskilt kommer det nog att smaka dem att ropa in våra tomt-aktier på urarvaauktion.”

Det är inte utan att man här anar en av de erfarenheter som var med om att forma Wadköping, ty den som skriver är naturligtvis Hjalmar Bergman. Omständigheterna runt faderns död innebar också att Bergman nu definitivt blev en författare på marknaden, en artist utan skyddsnät, helt hänvisad till vad hans penna kunde inbringa.

I den första volymen med Hjalmar Bergmans samlade brev lämnade vi honom 1908. Ungdomsåren var över. Han hade gift sig, skaffat gård i Bergslagen och gjort sig ett visst namn som författare. Den nu aktuella andra volymen – Brev II – täcker åren 1909–1915. Det visar sig snabbt att livet som hemmansägare inte passar den rastlöse unge mannen. Dessutom ger sig hans patologiska svartsjuka till känna. I oktober har paret Bergman installerat sig i Rom, och sedan vidtar det ständiga kringflackande som skulle prägla deras liv. Men Bergman överger inte det Bergslagen som han lämnar; i stället annekterar han bygden och förvandlar den till sitt litterära landskap. Den första inmutningen kommer 1910 med romanen Hans nåds testamente som också blir ett lyckokast och vinner både kritikens och publikens bevågenhet. Men inget är beständigt. Två år senare möts den brett upplagda stadskrönikan Vi Bookar, Krokar och Rothar av kallsinne.

Förhållandet till kritik och publik var och förblev ett bekymmer för Bergman och en källa till bittra kommentarer; inte minst Fredrik Bööks angrepp på hans personlighet berörde honom illa. Men även andra beskyllde honom för att alltför mycket dröja vid det mörka och bisarra. I ett brev till Anders Österling 15/12 1915 tackar Bergman för vänlig recension men tillägger:

”Uppmaningen att lyfta mig upp ur min personlighets moräner var dock en liten smula elak, eftersom det är ogörligt att draga sig själf upp vid håret. Ellen Key har också sagt mig att jag gör så ’fasligt fula gubbar.’ Öfver huvudtaget gör jag inga gubbar alls; endast berättar. Och väljer vanligen endast människor, som jag hyser någon sympati för. Rästen törs jag ännu ej röra vid. Får jag en gång det couraget, kommer Ni inte att vilja ta i boken. Hvilket är riktigt ty vi böra endast läsa det, som ökar vår lifslust. (t.ex. Bööks recensioner)”

Men det är framför allt i breven till Hans Larsson, Klara Johanson och Ellen Key som Bergman talar om sin livssyn och sitt författarskap. Efter att 1912 ha läst Larssons Intuitionsbegreppet skriver han till honom och skildrar livfullt sin egen metod som dramatisk författare, hur han till synes osystematiskt söker sig fram för att så plötsligt stanna mitt på scenen: ”Det är något af trolleri – det omedvetnas trolleri. Springandet kors ō tvärs har i själfva verket varit ett omedvetet letande efter midtpunkten. Nu står man där och är herre. […] I detta ögonblick eller dessa ögonblick existerar dramat, så som det aldrig mer skall existera.” Detta är vad Bergman kallar ”intuitionens ögonblick”, då han känner sig ha hela dramat i sin hand och kan varenda replik i den ännu oskrivna texten.

Till Klara Johanson skriver han 28/5 1912 att det som intresserat honom ”har varit att samvetsgrant iakttaga människornas långsamma, värdiga och löjliga gång framöfver tjärstickan. Hvarken vägen eller målet ha intresserat mig. Utan sättet att gå.” Och den 3/6 1913 kommer han in på den antydningens konst som han ser som sin: ”Det händer därför att jag halft omedvetet sträfvar efter en icke-förståelse och ofta nog lyckas jag briljant!” Han passar också på att avfärda tanken att han vore humorist med orden: ”Humor kräfver först ō främst människokärlek. Och det saknar jag.”

I ett brev till Ellen Key 29/11 1915 återkommer han till såväl sin symboliska metod som till sin misantropi. Det är en svartsynt Bergman som här ger prov på sin förtvivlan över människorna, världen och samtiden. Key har uppenbarligen funnit Bergmans diktade karaktärer obehagliga. Men han försvarar sig: ”Ja, hur tror Ni, att jag funnit dem? Tror Ni inte, att jag hade gett dem andra drag – om jag förmått?” Men nu är ju människan som hon är, och med Fröding hade Bergman kunnat säga att ingen gör rakt vad vår Herre gör krokot. I stället säger han: ”Jag skulle gärna vilja skapa människor. Jag tänker mig, att Gud Fader själv gärna skulle vilja skapa människor. Men materialet är för dyrbart, det är en lyx, som han högst sällan kan bestå sig. Till vardags lergods.” Denna skapelsens bristfällighet fullbordas sedan av den moderna staten som han anser deformerar allt mänskligt liv: ”När staten tar sig an, ’skyddar’ ett barn, mördas en själ.” Staten har blivit en ”inrättning” som tvingar alla att ”följa flocken” och straffar och förnedrar den som bryter sig ut – som Oscar Wilde som nu, bakom galler och i ett försök att vinna medborgarnas aktning, ”förnekar sin kärlek, som kanske en gång var det enda rena och verkliga hos honom”. Misantropin stegras och till sist ställer Bergman ”den gamla, gamla frågan som alltid molar och molar” inom honom:

”Varför? Varför alla dessa människor? Varför så tröstlöst många? Varför denna ständiga och enformiga gnidning mellan kroppar och mellan själar? Varför hela denna jäsande och aldrig färdiggräddade pudding av människor, ting, uppfinningar, stater, partier, idéer gud vet alla ingredienser? Vem skall slutligen sluka denna rätt? Och hur jäkligt ont i magen ska han inte få!”

Intressanta på ett annat sätt är också breven till radikala svärmor Augusta Lindberg och liberale Tor Bonnier där han engagerat, initierat och utifrån ett borgerligt perspektiv kommenterar storstrejken 1909. Men den stora textmassan berör ändå vardagsbestyr och hälsa, vilket bland annat sammanhänger med att de flesta breven i denna volym riktas till familjen. Till föräldrarna är tonen godmodigt humoristisk och sonligt kärleksfull. I breven till svärmor blir Bergman i stället drastiskt skämtsam och raljant medan han i förhållande till svågern och förläggaren Tor Bonnier ger utlopp för sin ironiska ådra. Adressaten får alltså i hög grad bestämma innehållet och tonfallet – men det gäller ju för all del de allra flesta brevskrivare. Det typiska för Bergman är den ständiga skämtsamheten som fungerar som en mångfacetterad retorisk strategi, ett spel med olika leende masker. Naturligtvis är han själv medveten om detta och kommenterar det också – i skämtsam ton! – i ett brev till Klara Johanson: ”Jag kan nog icke tala om mig själf med någon större och mera bestående uppriktighet. Det blir attityd. Icke som skulle den ena attityden intressera mig mer än den andra. Men allt som samlas och sublimeras – blir attityd. Löken har många blad och på något sätt måste de hopfästas.”

Men här finns också brevet till hustrun Stina 18/12 1914. Bergman är i Stockholm och konsulterar psykiatrikern Jacob Billström som sagt honom att han ”sedan länge suttit på hospital som obotligt sinnessjuk” om han inte ständigt skrev. ”Alltså: skrif, skrif, skrif!” Brevet är ett upprört utbrott där han går tillbaka till barndomen som en ”liten otymplig unge, onaturligt fet, klumpig”, någon att skratta åt och förfölja. Det var då han lärde sig konsten att parera: ”Inte möta en människa, liten eller stor, utan att tänka på försvar.” Men det handlade också om att försvara sig mot sig själv. Han gjorde sig osårbar ”fast med en enda punkt så oändligen lätt att såra. Jag hades stängt så väl kring min värld, så väl, att jag utestängt mig själf.” Men så släppte han in Stina, och det blev hans fördärv. Han anklagar henne för att ha dräpt honom och kastat honom ut ur den värld som var hans och där hon skulle vara hans undersåte. Det är ett fruktansvärt brev, skrivet i oro över det egna förståndet, i bottenlös förtvivlan över sig själv och i oresonlig svartsjuka. Äktenskapet skulle få tåla mer av den varan.

Detta är den andra brevvolymen av planerade fyra. Den är föredömligt redigerad och kommenterad av Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek och försedd med utmärkta register. Dessutom är den snyggt formgiven och rikt illustrerad med foton tagna av Hjalmar och Stina.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Copyright/fotograf: Bonnierförlagens arkiv

Vinjetten på bokomslaget (utförd av Arthur Sjögren) prydde ursprungligen Bergmans debutroman Solivro men blev senare hans exlibris.