CD: Ravels musik för piano
Recension, Skivor fredag, maj 13th, 2011
Maurice Ravel: The Complete Solo Piano Music: Gaspard de la nuit, Sonatine, Moroirs, La valse, Le tombeau de Couperin, Menuet, Jeux d’eau, Prélude, Menuet sur le nom d’Haydn, À la manière de Borodine, À la manière de Chabrier, Pavane pour une infant défunte, Valses nobles et sentimentales (Hyperion/Naxos). Speltid: 75’52 + 67’05.
Steven Osborne (piano)
–
–
Först en bekännelse: Jag älskar den här musiken. Maurice Ravel må vara mest känd för sin orkestermusik, men hans verk för piano rymmer en del av det absolut bästa han skrev – som till exempel Gaspard de la nuit och Miroirs. Det här är musik som visar Ravel som såväl klassicist som romantiker och impressionist. Han anknyter lika gärna till Couperin och Mozart som till Liszt och Debussy. Men allt han gör förvandlas till – Ravel.
För tio år sedan spelade Angela Hewitt in hans samlade verk för solopiano på Hyperion. Nu väljer bolaget att konkurrera med sig själv genom att låta Steven Osborne göra om bedriften. Det gör han mycket bra, väl så bra som Hewitt faktiskt. Inte minst tilltalas jag av Osbornes slankare linje – och så har han en enastående förmåga att spela pianissimo. Men ibland skulle han behöva vila mer i musiken, våga dröja och skapa mer liv genom mikropauser och ett rikare varierat anslag. Det finns en tendens att han lite tanklöst går på – även om det sker på en hög nivå.
Nu finns det förstås fler konkurrenter än Hewitt. Vi har t.ex. Jean-Efflam Bavouzet (MDG), Jean-Yves Thibaudet (Decca), Louis Lortie (Chandos) och François-Noël Thiollier (Naxos). Även Robert Casadesus nu 60 år gamla inspelning (Sony) har sitt intresse, även om tolkningarna kan bli lite burdusa och ljudtekniken inte kan mäta sig med de andra. Alexandre Tharaud (Harmonia mundi) har jag tyvärr bara tagit del av som smalprov på nätet, men av dessa att döma är han definitivt att räkna med.
Så vad skall man välja? En sak är säker: man skall inte välja Thiollier. Det vore att låta snålheten bedra njutningen. Att rekommendera Casadesus vore inte heller rimligt. Men när det gäller de andra kan man nog ta vilken som helst utan att bli besviken. De är bra allihop.
Det hindrar inte att jag har en klar favorit.
Det handlar om att förena distinkt klarhet och rytmisk pregnans med subtil klangkänsla. Det handlar om att få vattnet att porla och glittra i ”Jeux d’eau” och ”Ondine”, att få båten att gunga på vågorna i ”Une barque sur l’océan”, att fånga den andlösa magin i ”Oiseaux tristes” och demonin i ”Scarbo”, att få fugan i Le tombeau de Couperin att leva.
Mannen som till fullo förmår allt detta heter Jean-Yves Thibaudet. Här finns en urverksprecision som inte står i konflikt med livgivande frihet. Han är knivskarp i artikulationen och glasklar i tonbildningen och lyckas förmedla musikens alla skiftande stämningar och spänningar. Andra kan vara bättre i vissa enskilda stycken, men som helhet är det här svårslagbart. Thibaudet tycks ha en absolut känsla för Ravel – och han har tekniken att förmedla den. På silverplats placerar jag Jean-Efflam Bavouzet, medan Louis Lortie och Steven Osborne får kämpa om bronset.
Så långt allt väl. Men det finns en hake. Thibaudets inspelning tycks utgången. Har man tur kan man hitta den i någon butik på nätet, men i Deccas katalog finns bara ett svart hål. Det är naturligtvis fullständig skandal. Men Bavouzet kan ju glädjas …
Slutligen bör påpekas att Osborne och Lortie har något som de andra inte har, nämligen en pianoversion av La valse. Osborne håller sig till Ravels egen transkribering medan Lortie har gjort diverse revideringar för att bättre återge musikens orkestrala kvaliteter. Men frågan är om inte ursprungsversionen ändå är bäst. Osborne får också poäng för omslaget med Monets näckrosor.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
