Bokhyllan 5: Böcker som lösblad

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, april 17th, 2011

Man kan umgås med böcker på olika sätt. Christine Egypta Bonapartes läsvanor hörde till de mer udda och är nog inget att ta efter för litteraturvänner i gemen.

Nu var förstås unga Christine Egypta inte vem som helst, utan brorsdotter till självaste Napoleon Bonaparte och rent av prinsessa; pappa Lucien Bonaparte var ”prins av Canino”, en titel han förärats av påven. I Rom hade hon 1818 gift sig med den svenske diplomaten Arvid Posse och sedan följt med honom till Sverige. Posse var inte bara diplomat utan också bruksägare och paret slog sig ned på Upperuds egendom i Dalsland.

Dessvärre kunde prinsessan av Canino aldrig finna sig riktigt tillrätta i sitt nya hemland. Här var kallt, mörkt och långtråkigt, folk var fula och talade inte ens franska. Det enda som föll henne i smaken var smultronen, men sådana fanns ju bara att tillgå en kort tid på året. För att förtränga en trist verklighet lät hon sig i sakta mak skjutsas runt på vägarna i täckvagn, nedbäddad bland kuddar och dynor och försjunken i franska romaner. När sidorna var lästa rev hon ur dem och slängde ut genom fönstret — en förundrad allmoge kunde följa färderna som snitslade banor i landskapet. Än idag lär det på gårdar i trakten finnas kistor som tapetserats invändigt med tillvaratagna boksidor på franska.

För Christine Egypta var böcker uppenbarligen engångsartiklar. Det var kanske därför jag kom att tänka på henne, när jag härförleden plockade fram en bok som stått oläst i hyllan alltför länge. Ingen fransk roman visserligen, men väl en rysk och i svensk översättning. Det första som hände när boken öppnades var att den sprack i ryggen och varje blad som sedan vändes under läsningen lossnade och föll ut. Nu slängde jag inte ut bladen genom fönstret som prinsessan av Canino antagligen skulle ha gjort, utan samlade ihop dem i en prydlig liten hög för vidare befordran till återvinningen. Men lite tråkigt var det ju, boken (f ö ”Tasjkent — brödets stad” av Aleksander Neverov) var bra och jag skulle gärna ha läst om den så småningom.

Annars var det kanske inte så mycket att gråta över, det rörde sig om en pocket inköpt på rea för rätt länge sen och då får man inte begära för mycket. Pocketböcker är inte gjorda för att hålla i all evighet. Värre är det med handböcker som bör tåla att öppnas och stängas åtminstone några gånger. Det är inte roligt, vill jag lova, att stå på en gata i Beijing med en nytryckt guidebok, utgiven av ett renommerat svenskt reseboksförlag, och se den raskt övergå i ett ohanterligt lösbladssystem. Det var nog bra att folk i omgivningen inte förstod orden som yttrades den gången ….

Det förlaget blev i alla fall en kund fattigare. Dessvärre måste vi nog vänja oss vid böcker med sämre hållbarhet i framtiden. Förr framställdes de flesta böcker trådbundna, det vill säga sammanfogade i ryggen med linnetråd. En gammal och beprövad metod som ger hållbara band. Nu har det blivit allt vanligare med limbindning, där böckerna alltså limmas samman istället. Snabbare och billigare, men inte lika bra. Allt fler förlag väljer att ge ut sina produkter limmade och det gäller tråkigt nog även inbundna böcker. Visst, vid en första anblick ser de helt OK ut, men kvaliteten är avsevärt sämre. Som pocketböcker med hårda pärmar, skulle man kunna säga.

En trådbunden bok går att ta isär och binda om, om det skulle behövas. Det går inte med en limbunden. Dessutom trycks många böcker numera på billigare, trähaltigt papper. Det gulnar med tiden och blir skört, har kortare livslängd helt enkelt.

Så blir också böcker förbrukningsvaror. Köp, läs och släng. I fjol hade medlemmarna i Sveriges bokbinderiförening fått nog. De krävde att förlagen ska återgå till tidigare standard och ge ut åtminstone förstaupplagor i bättre kvalitet, dvs trådbundna och tryckta på träfritt papper. Ett förslag var att böckerna ska varudeklareras och förses med märkning som visar att de uppfyller kraven. En utmärkt idé.

Nu tycker kanske någon att det här är väl inget att bråka om, snart kan vi ändå läsa de flesta böcker digitalt på läsplatta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Läsplattan har förvisso sina fördelar, men den kan aldrig ge samma känsla som ett vackert formgivet och välgjort bokband som man kan plocka fram ur hyllan och bläddra i när andan faller på. Och som väl är finns det fortfarande förlag som inte släpper efter på kvalitetskraven. Atlantis förlag är ett bra exempel, där håller man fast vid det trådbundna och trycker på träfritt. Ofta är det hos de mindre utgivarna man hittar de största ambitionerna. Ett annat exempel värt att framhålla är den återutgivning av Folke Dahlbergs böcker som Folke Dahlberg-sällskapet ägnar sig åt. Även här handlar det om bokkonst av hög klass, där goda texter får den presentation de förtjänar. Inte ens prinsessan av Canino skulle ha kommit sig för att riva sidor ur sådana böcker.

Ja, hur gick det förresten med Christine Egypta och hennes läsvanor? Jo, en vacker dag hade hon fått nog av den svenska kulturskymningen och i sällskap med en brittisk lord som hon mött under en visit i Stockholm for hon sin väg för att aldrig återkomma. Kvar på det dalsländska järnbruket gick Arvid Posse, som väl kände att han på något sätt borde informera sina underlydande om det skedda. Enligt vad som berättats lät han ringa i vällingklockan och när menigheten var församlad steg han fram och höll ett kort men kärnfullt anförande:
— Det ska bara säga er, gubbar. Geft er allri me e fransöske!

Lennart Jörälv är författare och kulturskribent