DVD: Dobermann

Inlagd av Johnny Kickmaier Film, Recension, Videohyllan torsdag, april 7th, 2011

Dobermann

Action, Frankrike, 1997

Distributör: Njutafilms

Regi: Jan Kounen

Medverkande: Vincent Cassel, Tchéky Karyo, Monica Bellucci m.fl.

Längd: 103 min.

Filmen finns att hyra och köpa på DVD från: 2011-01-19

— — —

När den lille Yann Le Pentrec på sin dopdag får ett vapen i present utav sin farbror är hans framtid skriven i sten. Som vuxen kallar han sig för Dobermann (Vincent Cassel) och är en fruktad kriminell som tillsammans med sitt brutala gäng livnär sig på att råna banker. Deras framtid är dock hotad utav den hårdnackade polisen Sauveur Cristini (Tchéky Karyo) som är beredd att gå hur långt som helst för att få stopp på Dobermanns våldsamma framfart.

Dobermann är en aggressiv och serietidningsartad gangsterfilm från den nederländske regissören Jan Kounen som gett oss den sämre Blueberry (2004) och den bättre 99 Francs (2007). Här har han valt att presentera en film så pass medveten om sin hemvist i skräpkulturen att en utav karaktärerna torkar sig i ändan med den högt respekterade och finkulturella franska filmtidningen Cahiers du Cinéma. Ett upptåg som både är roligt samtidigt som det känns en gnutta övertydligt. Ungefär så som jag uppfattar skapelses helhet.

I huvudrollerna ser vi de karismatiska äkta makarna Casell/Bellucci som har en rad gemensamma filmer på sitt CV, där de mest kända torde vara Irreversible (2002) och Vargarnas pakt (2001). Paret bidrar båda med stora personligheter för att blåsa liv i sina tunna karaktärer vilket fungerar ganska bra. Sämre ställt är det dock för gänget runtomkring dem där vissa gestaltningar framstår som mer enerverande än häftiga vilket gör att man, sadistiskt nog, sitter och hoppas på att de snart ska bli skjutna.

Som tur är flåsar Tchéky Kariyos polis rånarligan i hälarna och hans iskalla Cristini är en karaktär mer skruvad än hela ensemblen tillsammans. Den ruskige Cristini använder sig av metoder långt grymmare än Dobermanns gäng vilket gör att gränsen mellan det goda och onda blixtsnabbt suddas ut. Det syns redan långväga att Karyo har haft ovanligt roligt med en roll han spelat många gånger innan och efter denna film, men som i just Dobermann tillåtits släppa loss mer än vanligt. Karyo har i sin gestaltning hittat en bra balans mellan psykopat och lika delar slemsäck, även om det emellanåt smakar överspel på tungan. Men det är å andra sidan helt okej i en historia som denna.

Filmen erbjuder också energiskt kameraarbete och genomgående visuellt snygg klippning som dock i sin helhet ger ett strukturellt sett svagare intryck då flera scener pågår alldeles för länge och sänker historiens tempo. Som tur är kommer Dobermann på fötter om och om igen tack vare Kounens beslut att krydda det hela med ett par överdrivna och kreativa actionsekvenser av det mer brutala slaget. Filmens manus erbjuder även en skruvad humor av mörkare sort där vissa skämt fungerar medan andra känns pubertala och krystade.

I slutändan känns filmen, allt våld och sex till trots, mer harmlös än farlig. Den är inte gjort för att tas på fullaste allvar eller att för den delen framstå som politisk korrekt. Så om man inte är en moralens väktare och inte ställer alltför höga krav kan man nog få sig en underhållande stund.

— — —

Johnny Kickmaier är filmare och frilansskribent