Bok: Två kära ovänner – Churchill och de Gaulle

Inlagd av Magnus Gustafson Facklitteratur, Recension tisdag, april 5th, 2011

Två kära ovänner – Churchill och de Gaulle

Knut Ståhlberg

Norstedts, 331 s.

———

När Winston Churchill den 10 maj 1940 fick i uppdrag av kung Georg VI att efterträda Neville Chamberlain som premiärminister var det en dröm som gick i uppfyllelse. Churchill har sagt att han kände det som om han vandrade tillsammans med ödet och att hela hans tidigare liv varit en förberedelse för denna prövning. Han var en kontroversiell politiker och långt ifrån uppskattad av alla. Han hade gått emot sitt eget parti (tories) i flera frågor. Han hade varit emot frihandeln, emot självbestämmanderätt i Indien och kritisk emot eftergiftspolitiken och avsaknaden av förberedelser inför det kommande kriget. Churchill var inte populär hos det konservativa etablissemanget och många förutspådde att hans tid som regeringschef skulle bli kortvarig. Med tanke på att han tillträtt i ett historiskt skede när svårigheterna både politiskt och militärt var större än någonsin tidigare var det kanske inte konstigt att det fanns många som tvivlade.

Men efter att Churchill hållit sitt första anförande som premiärminister inför underhuset svängde opinionen. Talet innehöll de välkända orden ”jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, svett och tårar” och skulle komma att gå till historien. Churchill tillförde en moralisk dimension till försvarspolitiken, och förklarade att en uppgörelse med Hitler var otänkbar. I ett Europa dominerat av Hitler skulle Storbritannien tvingas att underkasta sig och tvingas utlämna brittiska judar och antinazister. Det var inte alla som förstod Churchills kompromisslösa hållning. Men i juni 1940 träffade han en man som på flera sätt påminde om honom själv.

I de Gaulle hade Churchill träffat en själsfrände, en ”ödets man”, som han uttryckte det, som liksom han själv var beredd att fortsätta kampen för frihet med orubblig vilja. När regeringen Pétain deklarerade att den skulle förhandla med Hitler, beslutade sig de Gaulle för att fortsätta kampen för ett fritt Frankrike i exil i London. Den franske generalen och f.d. vice försvarsministern anlände den 17 juni från Bordeaux i sällskap med sin adjutant Geoffrey de Courcel och general Spears och mottogs av den brittiske premiärministern i trädgården på 10 Downing Street. Enligt Ståhlberg beskriver de Gaulle i sina memoarer hur han i ett ”övergivet tillstånd landade vid Englands kust” och vände sig till Churchill för hjälp och hur tacksam han var för att denne ställde upp. Churchill å sin sida hade väntat att fler och mer inflytelserika fransmän skulle sluta upp på de Gaulles sida, men så blev alltså inte fallet. Dagen därpå höll de Gaulle sitt första stora radiotal i BBC där han sa att motståndets fackla inte fick och aldrig skulle komma att slockna.

Relationen mellan den brittiske premiärministern och den franske generalen skulle med tiden komma att bli allt mer komplicerad och utsättas för svåra påfrestningar. Den misslyckade gemensamma operationen i Dakar i september 1940, då brittiska fartyg, med de Gaulle och representanter för det fria Frankrike ombord, tvingades retirera efter två dagars strid med den franska Vichykommenderade flottan, skulle bli komprometterande framförallt för de Gaulle som ansågs opålitlig. I Mellanöstern och Nordafrika vållade britternas och fransmännens olika intressen ytterligare bekymmer. Exempelvis motsatte sig de Gaulle kraven på att de franska kolonierna Syrien och Libanon skulle bli självständiga. Han ansåg att Storbritanniens stöd till dessa länders frihetskamp var ett sätt att försöka tvinga bort Frankrike från området.

Som ledare för det fria Frankrike – som efter den tappra insatsen vid slaget vid Bir Hakeim i Libyen i juni 1942 skulle byta namn till det kämpande Frankrike – uppvisade de Gaulle vissa diktatoriska drag. När ett råd bildades föreföll det som om olika ledamöter hade ansvar för olika skilda regeringsposter, men i själva verket var det generalen själv som ledde kommittén med oinskränkta fullmakter.

Ändå tog Churchill allt som oftast de Gaulle i försvar, inte minst inför USA:s president Roosevelt, som ville eliminera den franske generalen, och själv planera och organisera Frankrikes framtid.

Efterhand blev det mer och mer tydligt att generalen blivit en tung realpolitisk faktor i kraft av att vara motståndsrörelsens symbol. Mellan tre och fyra miljoner fransmän lyssnade varje dag på de Gaulles anföranden i BBC, enligt den brittiska underrättelsetjänsten. Fler och fler motståndskämpar som anlänt från Frankrike till Storbritannien bekräftade att motståndet var synonymt med gaullism. Även bland de franska kolonierna i Afrika som brutit med regimen i Vichy var stödet för de Gaulle starkt och generalen hade efter en rundresa valt att flytta högkvarteret från London till Brazzaville.

Genom läsningen av Knut Ståhlbergs bok förefaller det som om general de Gaulle i första hand är nationalist, och företräder Frankrikes intressen, och i mindre utsträckning samarbetar för att hjälpa de allierade i kampen mot Nazi-Tyskland. Kanske blir han tvungen att inta denna position för att inte det framtida Frankrike ska ätas upp av de andra stormakterna, men här finns i alla fall en konflikt som jag tycker hade varit intressant om Ståhlberg hade stannat ytterligare vid. Den här konflikten blir tydlig i samband med de allierades invasion i Normandie. De Gaulle vägrade in i det sista att samarbeta och sade att han inte var beredd att ställa personal till förfogande som skulle utgöra förbindelselänken mellan de franska och de allierade styrkorna under framryckningen. Orsaken var att han inte kunde acceptera en främmande ockupation av franskt territorium. Churchill var mycket upprörd och menade att de Gaulle hade gjort sig skyldig till förräderi i kriget mot nazismen.

”Gång efter gång upprepade han [Churchill] att det var en monstruös förblindelse från de Gaulles sida att inte förstå vilket offer unga brittiska och amerikanska soldater, som stod redo att dö för Frankrike, var beredda att göra”, berättade ambassadör Pierre Viénot, som deltog i förhandlingarna.

När de Gaulle håller tal från ett öppet fönster i Stadshuset i Paris efter befrielsen ett par månader senare förefaller det som om fransmännen inte haft någon hjälp från USA och Storbritannien.

”Paris! Paris som våldförts! Paris som krossats! Paris som torterats! Men Paris som befriats, befriats av sig självt, genom sitt eget folk med hjälp av Frankrikes arméer, med stöd och hjälp av Frankrike i sin helhet, det Frankrike som kämpat, Frankrike ensamt, det rätta Frankrike, det eviga Frankrike!”, sade de Gaulle inför en jublande folkmassa enligt Ståhlberg.

Marskalk Stalin delade Roosevelts misstro mot den franske generalen. Under konferensen i Jalta i februari 1945 menade han att de Gaulle hade en orealistisk uppfattning om sin egen ställning och påpekade att Frankrikes militära insatser varit begränsade och att landet inte kämpat alls 1940. Det var Frankrike som öppnat vägen för fienden, menade Stalin. ”Vi skulle inte haft så stora förluster och så mycket förstörelse om fransmännen hade hejdat fienden”, argumenterade Sovjetunionens ledare. Här följer ett av få avsnitt i boken där författaren tydligt framträder med en egen ståndpunkt och inte oväntat försvarar den gamle Parisstationerade korrespondenten Frankrikes insats i kriget. Ståhlberg menar att Frankrike hade övergivits av stormakterna vid Tysklands angrepp 1940. Storbritannien hade dragit tillbaka merparten av sina styrkor. Stalin var bunden av Molotov-Ribbentroppakten och hade till och med gratulerat Hitler till segern. Roosevelt var mitt uppe i sin kampanj för återval och hade vid en förfrågan från Frankrike om hjälp svävat på målet och talat om att sådan skulle komma i framtiden. Vidare påpekas i boken att uppskattningsvis 300 000 motståndsmän avrättats, torterats till döds eller deporterats till dödsläger under de fyra åren av tysk ockupation.

—

Magnus Gustafson är frilansjournalist.