Bio: Blue Valentine

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension fredag, april 1st, 2011

Blue Valentine

Drama/Romantik, USA, 2010

Regi: Derek Cianfrance

Distributör: SF-film

Medverkande: Ryan Gosling, Michelle Williams,  Faith Wladyka m.fl.

Längd: 120 minuter

Bio-premiär: 2011-04-01

— — —

Kärlek kan vara helt underbar och ge ett obeskrivligt lyckorus, men vad händer när förälskelsen avtar? Blue Valentine inleds där vanliga historier slutar, vad händer efter att de älskande fått varandra och vardagen knackar på dörren? Regissören Derek Cianfrance erbjuder ett lite annorlunda perspektiv på den vedertagna frasen ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Blue Valentine är fantastiskt vacker och välskådespelad men innehåller också ett sådant oerhört vemod att den nästan blir outhärdlig. 

Att Derek Cianfrance tidigare jobbat i huvudsak med dokumentärfilm känns verkligen när man ser på Blue Valentine. Sällan har Hollywood-glamour och lyckliga slut känts mer avlägset. Istället får vi pulserande relationrealism med New York som kuliss.  I stadens utkant bor Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) med sin lilla dotter Frankie (Faith Wladyka). Dean hoppade tidigt av skolan och jobbar nu som målare. Han kommer från ett trasigt hem och finner sig i att inte ha någon direkt karriär. Istället anser sig Dean vara lyckligt lottad som har ett jobb där han kan ta sig en öl klockan åtta på morgonen utan att någon bryr sig. Den hårt arbetande sjuksköterskan Cindy håller inte med. Hon har både ambitioner och drömmar och blir därför allt mer frustrerad över Deans slapphänthet. När paret bokar in en kärleksnatt på ett hotell, för att få en paus från vardagens slit, så kan hon inte längre hålla tillbaka sina känslor…

Blue Valentine är berättad genom två perspektiv. Dels får vi följa det strävsamma paret i nuet, samtidigt får vi genom tillbakablickar se hur de träffades och förälskade sig. Dean fanns där när Cindy var på glid in i en ohälsosam relation. Han var charmerande och ifrågasatte livets bojor och hade en otrolig estetisk talang. När deras dotter föds går Dean helt in i uppgiften, kanske är det att Dean försummar sig själv som provocerar Cindy mest?

Möjligen är det för att jag själv är en ”kämpande småbarnsfar” men jag har svårt att inte sympatisera lite mer med Dean än vad jag gör med Cindy. Hans relation till dottern Frankie är så vacker och naturlig att de är svårt att acceptera att det egentligen rör sig om skådespeleri. I sin desperation att nå fram till Cindy svänger han mellan ödmjukhet och ilska. Han kämpar för att komma tillbaka till nyförälskelsens rus men slås ur kurs av vardagens slit och mödor. Däremot så får vi inte någon ordentlig inblick i Cindys känsloliv. Jag kan förstå att hon blir frustrerad av Deans bristande ambitioner, och inte minst hans drickande, men hon framstår också ganska orättvis. Cianfrance tanke är nog att vi ska se båda parternas perspektiv, men eftersom Deans berättelse lyfts fram starkare än Cindys så är det svårt att inte känna att det är han som är filmens huvudperson. Eftersom Dean ligger i underläge får filmen också en släng av det klassiska ”underdogg-perspektivet”. Det blir omöjligt för mig som åskådare att inte hålla på det förlorande laget, det vill säga Dean. Detta är dessutom inte filmens största problem utan blir snarare en av anledningarna till att Blue Valentine blir nästan totalt olidlig. Det är så kopiösa mängder av sorg och förtvivlan i filmen att man nästan känner sig kvävd. De små ”lyckliga” tillbakablickarna är nog menade som små mentala rastplatser. Dessvärre är de är inte tillräckliga för att jag ska hinna återhämta mig utan jag känner mig successivt mer känslomässigt nermald ju längre in filmen man kommer. Det är faktiskt lite som att tugga knäckebröd i två timmar med endast vinäger som strupfuktare.

Skulle man sätta Blue Valentine i samma kategori som en annan film skulle de i så fall vara Sam Mendes Revolutionary Road (2008). Det är samma berättelse om ett ungt par vars framtidsdrömmar kommer i konflikt med verkligheten och inte minst samhällets normer. Men där Mendes klarade att ge oss en utvecklande tankeställare så känns Blue Valentine snarare som Revolutionery Roads sista kvart på repeat i två timmar, om ni förstår vad jag menar. Detta är väldigt synd eftersom filmens foto och ljudlandskap är otroligt fint samordnat och skådespelarprestationerna är, i brist på andra ord -enorma. Med en till stor del improviserad dialog så klarar Michelle Williams och Ryan Gosling övertygande att svänga mellan passionerad kärlek till att cirkulera kring varandra som två utsvultna vargar. Williams sorgsna ögon biter sig kvar långt efter filmens slut och varför Oscarsnämnden fortsätter ignorera Gosling är faktiskt helt oacceptabelt. Om det inte är så att man verkligen uppskattar att vältra sig i sorg och vemod så är Derek Cianfrance Blue Valentine sevärd på grund av filmens exceptionella skådespelarprestationer.

— — —

Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redaktion