Bio Roxy: Möte i Toscana
Film, Recension fredag, april 1st, 2011Möte i Toscana
Originaltitel: Copie conferme (Certified Copy)
Drama, Frankrike, 2010
Manus och regi: Abbas Kiarostamis
Distributör: Atlantic Film
Medverkande: Juliette Binoche, William Shimell, m.fl.
Längd: 106 minuter
Bio Roxy-premiär: 2011-04-01, kl 19:00
— — —
Vid en författarföreläsning i Toscana initieras ett möte mellan två människor, en kvinna och en man. Den ene är författaren själv, den andre är en konstvetare. Den förstnämnde, James Miller (spelad av operasångaren William Shimell), har skrivit en ny bok, Certified Copy, som avhandlar och problematiserar konsthistoriens kopior av original. Han träffar Elle (Juliette Binoche), vilket i förlängningen leder till en spontan utflykt på den italienska landsbygden. ”The notion of the false and the genuine has always existed” proklamerar Miller, och sätter därmed igång den tidlösa frågeställningen som filmen fortsättningsvis tar avstamp ifrån. Man kallar det äkthet kontra kopia, autencitet mot duplikat, men nedskalat handlar filmen om sanning, och kanske ännu mer vad vi gör med den, och framförallt hur. Det handlar om livet i allmänhet och kärlek och äktenskap i synnerhet. Resultatet blir ett okonventionellt relationsdrama som är både utpekande och förlåtande på samma gång, och klok. Väldigt klok.
Frågan är om det är särskilt nyttigt för en 26-åring att djupdyka rakt in i den iranske Abbas Kiarostamis både cyniska och bittra relationsdrama, som någonstans, åtminstone stundtals, presenterar ett väldigt grånat facit över allt från avsvalnad passion, tvåsamhet överlag, föräldraskap och överhuvudtaget allt som två stycken vittnen av livets gång, övre medelåldern, rättmätigt kan vittna om. Möte i Toscana (som för övrigt är en väldigt intetsägande översättning tillskillnad mot den engelska titeln Certified Copy) är helhetsmässigt en film som gör upp med livet och frågar varför, stundtals nästan övertydligt. Vid en flyktig diskussion kring lusten att leva och att allt har ett slut säger Miller, ”where all gonna die”, vilket sekunden efter åtföljs av Elles förtjusning när en barnvagn rullar förbi. Men strunt i det, det är petitesser. Utöver det är Möte i Toscana en fantastiskt bra film som med hjälp av symboliska jämförelser understryker ett ofrånkomligt faktum. Att saker och ting förändras, blir konstlade. Oäkta.
Särskilt syrligt är det när James och Elle likt två Dickenska spöken från framtiden bevittnar ett nygift par som precis håller på att få sitt bröllopsfotografi taget. Med bakgrund till filmens diskussion om original och kopior så blir det i sammanhanget ofrånkomligt att dra metaforiska paralleller mellan hur den föråldrade tvåsamheten ständigt kämpar med att kopiera känslan av den första sprakande förälskelsen. Något som tydligen alltid blir en dålig kopia av ett oefterhärmligt original. Bitterljuv är också scenen när en nygråten Elle önskar lycka till åt samma nygifta par genom ett fönster på ett café, när hon stunden innan grälat med Miller om vad som händer i äktenskapet femton år senare. Hårdför tycks alltså kampen om att åter tända den falnande glöden. Det kan nog kännas tufft för ett blödande 25+-hjärta att förlika sig med det, särskilt eftersom det naturligtvis är sant. ”Born originals, how come it to pass that we die copies?”, ekar slagkraftigt i bakgrunden, med ett hopplöst löfte om att inget är föränderligt, samtidigt som allt paradoxalt nog är precis det – föränderligt.
Men Möte i Toscana handlar inte bara om den amorösa kärleken, den handlar också om perspektiv, hur man väljer att se på saker, och hur det i sin tur påverkar oss. I en het diskussion kring vari det viktiga kring konst ligger, om något är äkta eller falskt, säger Elle att själva konstverket är oviktigt, det är hur vi ser på det som spelar roll. Samtidigt understryker Miller att om inget i vidare bemärkelse är äkta, vad är då meningen? Det visar sig sedan, och har dessförinnan redan visat sig, att resonemangen är applicerbara på allting, på konst, på kärlek, på själva livet. Och däri har regissören Kiarostamis funnit en både intressant och smart grund för sin film. Att fonden dessutom förlagts till den toscanska myllan, full med cypresser och pinjeträd, där varje bildruta och husfasad formligen sprutar av stilfull umbra – och ockrakulör, gör ju dessutom att dessa allvarstyngda diskussioner om livet frammanas och förstärks. Livet diskuteras onekligen bäst mitt i livet, och var annars om inte Toscana.
Mest lysande med filmen är ändå det antagna skådespelet mellan karaktärerna, det så kallade spelet inom spelet. Genom filmens gång antar Elle och James rollerna som ett gift par, vilket otvivelaktigt får betraktas som en ansträngning som de båda gör för att lättare kunna understryka sin diskussion och mer ingående kunna kommunicera med varandra. Det börjar oskyldigt, först på skoj, men eskalerar sakta. Båda James och Elle kommer ifrån äktenskap där glöden varit utdaterad sedan länge, vilket får deras gemensamma teater att sakta utvecklas till en enaktare där anklagelser och frågor indirekt ställs till den riktiga äkta hälften, den som naturligtvis inte är närvarande. I det avseendet ställs frågorna också direkt till äktenskapet som sådant, till företeelsen snarare än till personen som man inlett förbundet med. När de på låtsas agerar ut sin härjade och grånade tvåsamhet, ”det femton är gamla äktenskapet”, så blir resultatet otroligt gripande, speciellt när verkligheten överlappar teatern och spelet inte längre orkar stå pall för realiteten. Särskilt Binoche är fullkomligt lysande i sitt porträtt av den frustrerade och fragila Elle. Det är otroligt hur hon i stunder utan dialog kan förmedla så mycket med bara några skiftningar i ansiktet, en blick, en svagt leende. Jag ska inte försöka förklara hur hon gör, men det är inte för intet som hon har vunnit i princip vartenda prestigefyllt filmpris som finns.
Utan att avslöja för mycket av slutet så knyter Kiarostamis ihop säcken samtidigt som han med plågsam elegans lyckas lämna den öppen. Slutscenen understryker det tillbakahållna vredesutbrott som Elle fått tidigare filmen, när hon reagerar på Millers ”rationella” utläggning kring livets mening. ”Oh come on, all this is good for books, it’s nice and clever, but it doesn’t ring with reality. When you’re alone and dealing with it, it’s fucking hard.”. Hon tvekar och snubblar visserligen över orden, men kontentan är klar – det är helt enkelt svårt att leva. Miller ser sig slutligen själv vara emotionellt utarmad i en badrumsspegel på ett anonymt hotell. Reflektionen visar en tom och trött blick i ett fårat och ärrat ansikte, samtidigt som kyrkklockorna börjar slå i bakgrunden. Kanske var det vår egen nationalskald Carl-Michael Bellman som sa det bäst, att lillklockan klämtar till storklockans dön. Om Bellman och Kiarostamis satte sig ner tillsammans över en liten jamare, så kanske de skulle säga att vi alla rör oss i vårt begränsade klämtande mot en ofrånkomlig kopiering, som åtföljs av jakten på det upphöjda originalet, medan storklockan sakta ringer ut. Det låter invecklat, men den som lever får onekligen se.
— — —
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
Helt omtumlad lämnade jag bio Roxy, efter att ha sett ”Möten i Toscana”. Tommy Johansson har helt rätt i att filmtiteln inte alls gör filmen rättvisa, det hade varit bättre att behålla ”Certified Copy”, men det är inte så viktigt.
Det som är viktigt är filmens innehåll, dialoger, skådespeleri och att den behandlar livets viktiga frågeställningar på ett utmärkt sätt. Alla bär vi med oss minnen av kärlek, glädje, sorg, gemenskap, längtan och hopp. Frågan är vad vi gör med dem och med våra liv. Att livet, inte minst arbetslivet, präglas av att vi spelar roller, är uppenbart. Men gör vi det också privat? Ja, så är det nog många gånger. Att var ärlig mot andra kräver förstås att man är det mot sig själv först. Och det kan vara nog så svårt!
Att jag hade svårt att somna efter filmen, är nog inte så konstigt. Se filmen, den är lysande! jag glömmer den inte i första taget!