Roman: Promenaderna i Dalby Hage
Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 31st, 2011Promenaderna i Dalby Hage
Hanna Nordenhök
Norstedts 130 sidor.
Har utkommit
Det är intressant hur viss litteratur tycks ha ett soundtrack. Poeten Hanna Nordenhöks debutroman Promenaderna i Dalby Hage är en litterär pianokonsert, och musikreferenserna finner resonans på flera plan. Romanen är uppdelad i fem satser, och spänner över fyra generationer kvinnor. Det är vackert och ljuvt; 50-talssvinrygg, barndomssommar och kedjerökning utan cancerångest men under isar ett missljudande tritonusintervall, och bilden av svensk sommaridyll får frostade kanter av den iskyla som ligger dold bakom grönskan.
Historien berättas av en av alla döttrar som figurerar i den, dottern i generation fyra, ett namnlöst jag med blicken fäst bakåt, i ett försök att förstå. Hon söker tillsammans med läsaren bland mormor Mams mappar med brev, fotografier och minnesfragment efter svaret på vad som hände de där julidagarna i mamma Martas barndom. Sakta utvecklar sig en cirkulär berättelse där konflikterna mellan mor och dotter upprepar sig generation efter generation, som om det vore en gen i släktens DNA. Det är historien om dottern som inte når sin mamma och mamman som inte låter sig nås. Det är också historien om barnet som råkar se vad ingen var menad att se och blir den ofrivillige spionen och medgivaren, och barnets sätt att skuldbelägga sig själv.
Det är en ständig balansgång i idyll över den där isen av frusen ångest. Marta och storebror Bo som ligger i barnkammaren med Mam, alla tre på rad, hon läser högt. Det är så mysigt som det kan bli, och så pang, suckar Mam att ”nu kan jag väl då äntligen få dö”, och man får inte låtsas om, bara ligga stilla, fastän att det värsta en mamma kan säga just har blivit sagt. Till tonerna från Mams flygel. Idyll möter mardröm möter idyll.
Språket är ganska fantastiskt, och för den poesiintresserade finns fragment att stanna upp vid. Ljuset är ständigt närvarande, vid ett tillfälle beskriver Nordenhök det såhär:
”Det är eftermiddag, det går mot kväll. Ljuset kommer senare och i takt med skymningen att förflytta sig genom rummen, kalejdoskopiskt och obevekligt som små rastlösa, besatta moln”. Det är vackert och filmiskt, med den där ständiga indikationen att allt inte står rätt till.
Och det är språket som är författarens triumfkort, hon lyckas skriva prosa utan att poesidoften blir övermäktig. Det är svalt och lagom banbrytande, utan att vara just banbrytande. Jag har läst det förut, och tyvärr blinkar min Sara Stridsberg-copy-cat-varningslampa ibland mer intensivt än vad jag skulle önska. Vissa meningar skulle kunna vara direkt hämtade ifrån Drömfakulteten, samma fixering vid ljus och brutna meningar. Men genom sina tidstypiska ordval och sin känsla för ord skapas ett eget språk, och det blir tillslut Hanna Nordenhöksprosa och inget annat
Det är en vacker och hemsk liten historia som berättas. Det minimalistiska formatet till trots – boken väger inte mycket mer än de osända brev den innehåller – så har berättelsen ett skrämmande djup. Och det är känslan av djupet som verkligen kryper under skinnet och förmedlar den bitterljuva stämningen som hamnar framför handlingen.
Det börjar och slutar på samma ställe, och på så vis har ingenting och samtidigt allting hänt. Karaktärerna har inte genomgått en klassisk kvalitativ utveckling, utan står kvar, men nu med någon slags förståelse.
Det är ingen publikfriande bok, den följer inte ramarna. Läsaren lämnas själv ansvarig för att ta sig igenom och fylla i där författaren lämnar andrum. Säga vad man vill om det, jag tackar så hjärtligt för förtroendet.
När jag slår ihop boken, med ögonbrynen höjda, sitter jag tyst. Några dagar senare när cirkeln har sjunkit in klarnar det. Jag sänker ögonbrynen, mungiporna som höjs.
___________
Ellen Uggla
