DVD: Stone

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension, Videohyllan onsdag, mars 30th, 2011

Stone

Thriller, USA, 2010

Regi: John Curran

Distributör: Noble Entertainment

Medverkande: Robert De Niro, Edward Norton, Milla Jovovitch, Frances Conroy m.fl.

Längd: 105 minuter

Finns på svensk DVD från 2011-03-30

— — —

Vissa skådespelare borgar för bra kvalité medan andra gör det motsatta. Två herrar som inte är helt enkla att sätta fingret på är Robert De Niro och Edward Norton. De Niro hade under 1970-talet en otrolig scennärvaro, men har de senaste åren mest gått på rutin. Norton sparkade in Hollywooddörren på vidgavel med American History X (1998)och Fight Club (1999) men har sedan haft svårt att hamna i produktioner med det där ”lilla extra”. Kan då fängelsethrillern Stone regisserad av John Curran vara den nytändning för De Niro och Norton som vi alla väntat på?

Robert De Niro spelar den bistra Jack Mabry, en övervakare med några veckor kvar till pensionering. Inte mycket får Mabry att lyfta på ögonbrynen men när han ska utreda den mordbrandsdömda Gerald ”Stone” Creeson (Edward Norton) får han oanat huvudbry. Stone visar sig nämligen vara en svår nöt att knäcka och Mabry blir snabbt kluven till om fången är redo att möta samhället igen. Det blir heller inte bättre av att Stones fru Lucetta (Milla Jovovitch) blandar sig i och försöker övertyga övervakaren om sin makes lyckade rehabilitering. Plötsligt ställs Mabry inför oväntade prövningar som påverkar både hans yrkes- och privatliv. Hur långt är egentligen paret Creeson beredda att gå för att få ut Stone ur fängelset, och vad var det egentligen som hände den där mordbrandsnatten?

John Curran har tidigare regisserat Edward Norton i det romantiska dramat Kärlekens Slöja (2006), en film som sticker ut som Nortons kanske bästa rolltolkning  under 2000-talet. Stone inleds också mycket lovande. Robert De Niros syniska veteran ställs genom terapisamtal mot Edward Nortons kåkfarare och en psykologisk kamp inleds. Är Gerald ”Stone” Creeson en ångerfull syndare eller är han i själva verket är en ulv i fårakläder. En suggestiv stämning byggs upp som sedan förstärks av Milla Jovovitchs intåg i filmen. Såhär lång allt väl, men sedan utvecklas filmen i en religiös riktning vilket tyvärr rör till det en aning. Jag menar inte att Stone blir för komplicerad eller krävande utan snarare att den blir för ofokuserad och högtravande för sitt eget bästa. Är vi alla syndare under köttets lust och är det möjligt att nå gud med hjälp av ljud? När eftertexterna börjar rulla slås jag av att jag faktiskt känner mig lite snuvad. Varför dra upp en massa existentiella frågor om man inte klarar av att följa upp dem ordentligt? Om det rör sig om bristande regi eller ett svagt manus är svårt att säga, klart är däremot att John Currans försök att utveckla fängelsefilmsgenren i en mer religiös riktning inte riktigt höll denna gång.

Den amerikanska publiken svek John Currans Stone vilket resulterade i att filmen inte gick upp på svenska biografer. Till filmens försvar skall sägas att den är betydligt bättre än mycket annat på SF:s repertoar. Filmens kvalitéer är dock till större delen skådespelarnas förtjänst. Milla Jovovitch såg vi senast sparka Zombies i Resident Evil: Afterlife (2010). I Stone visar den före detta fotomodellen att hon faktiskt klarar betydligt tyngre roller. Även Frances Conroy som spelar Fru Mabry är riktigt bra. Även om hon till viss del återskapar sin vedertagna roll från HBO-serien Six Feet Under (2001-2005) så finns det få som klara spela emotionellt hämmad hustru lika bra som Conroy.

Vad ska man då säga om de båda affischpojkarna Robert De Niro och Edward Norton? Jovisst levererar de vad som förväntas av dem. De Niro är mullrande barsk och ligger hela tiden på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Norton är istället obehagligt oberäknelig. Ena sekunden är han en missförstådd pojke och i nästa en manipulativ psykopat. Men har vi inte sett det här förut? Är det inte precis denna typ av roller som har kännetecknat dessa två skådespelares karriär? Vi får alltså inte mycket nytt denna gång heller, förutom en massa religöst trams som ändå inte når hela vägen fram. Stone är också andra gången De Niro och Norton ställs mot varandra. Förra gången var det i filmen Score (2001) som också var en ganska ljummen historia. Vågar vi hoppas på tredje gången gillt kanske? Frågan är hur länge Robert De Niro och Edward Norton kommer undan med att leva på sina gamla meriter?

— — —

Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redaktion