Roman: Den unge Werthers lidanden

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur tisdag, mars 22nd, 2011

Den unge Werthers lidanden

Johann Wolfgang von Goethe

Översättare: Ralf Parland

Norstedts. 200 sidor. Utkommer mars 2011.

Det händer, inte minst i USA, att rockartister anklagas för att förleda ungdomar till mord och självmord. År 1774 fanns ingen Marilyn Manson. Däremot fanns Johann Wolfgang von Goethe. Han hade då ännu inte blivit en man i staten utan var ung och rebellisk och känslosam – och han hade just fått sitt stora litterära genombrott med Den unge Werthers lidanden. Plötsligt gick den manliga europeiska ungdomen, som ville vara hip och intellektuell och indie, omkring i gula västar och blå rockar precis som romanens hjälte. Det var väl inte så farligt. Värre var att de dessutom följde hans höga föredöme när det gällde att ta livet av sig. Hur många det egentligen handlade om vet jag inte och förmodligen har det hela överdrivits. Men det gav i alla fall eko i samtiden och avsatte långt senare begreppet ”Werthereffekt” för självmordsepidemier inspirerade av någon idol och förebild.

Den unge Werthers lidanden har visat sig slitstarka och avsatt ständigt nya upplagor. Då tänker jag dels på senare tiders författare som Frank Jæger med Den unge Jægers lidanden och Ulrich Plenzdorff med Den unge W:s nya lidanden – där man lider i Danmark respektive Östtyskland – dels på de aldrig sinande nyutgåvorna av originalet. Nu är det dags igen. Norstedts har tagit med romanen i sin klassikerserie och för säkerhets skull även använt sig av Ralf Parlands klassiska översättning. Däremot har man låtit den högst samtida Martina Lowden skriva förordet. Till utgåvans förtjänster, förutom att vara snygg, hör också en rad förklarande noter. Goethe kunde vara tryggt förvissad om att hans läsekrets var väl bekant med Homeros, Macpherson och Klopstock – men det var då det.

I Den unge Werthers lidanden presenteras ett motiv som skulle bli en följetong under romantiken och modernismen: konflikten mellan borgare och konstnär. Mot den inskränkte och konventionsbundne borgaren står den vidsynte och gränssprängande konstnären. Naturligtvis föraktar de varandra, den förre därför att han är så trångsynt, den senare därför att han har rätt. Så när Werther rasar över att inte bli insläppt i societeten kan det framstå som lite komiskt eftersom han inte gärna missar ett tillfälle raljera över dess ynkliga ytlighet. Men det handlar förstås om principen. Den marxistiske litteraturkritikern György (Georg) Lukács tyckte sig rent av i Den unge Werthers lidanden se ”den morgonrodnad, som föregick den stora franska revolutionens soluppgång” – men då hade han förstås specialglasögon. Werther är trots allt en rätt svärmisk figur som älskar att ensam ströva i naturen – med ett duodesband (förklaras i noterna) av sin dyrkade Homeros i fickan – för att njuta det sublimas omskakande skönhet och älta sin ack så hopplösa kärlek till den älskliga Lotte. Han är en förromantisk hjälte som älskar det äkta och ursprungliga och oförstörda, det må vara brusande vattenfall eller Ossians sånger eller små barn. Vi som vet att Ossian var fejk kan dra på munnen åt dessa exalterade känslor – men då placerar vi oss förstås bland de där outhärdligt snusförnuftiga viktigpettrarna som driver de stora andarna i döden för att sedan flina vid deras grav …

Goethe själv kom med åren att distansera sig från sin ungdoms succéroman. Men den fortsätter att leva sitt eget liv – och kommer säkert att göra det så länge hjärtan bultar av drömmar om frihet och krossas av omöjlig och olycklig kärlek.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Bilden tänks föreställa Goethe cirka 1775.