Roman: En annan stad

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur söndag, mars 20th, 2011

En annan stad

Michal Ajvaz

Översättare: Tora Hedin

Aspekt. 198 sidor. Har utkommit.

Den här romanen är ett måste för alla med minsta intresse för Prags mystik och mystärer.

Exakt vad det var som fick den franske surrealistledaren André Breton att utkora Prag till Europas magiska huvudstad vet jag inte, men kanske hade han läst Gustav Meyrinks roman Golem. Idag förknippas staden annars i hög grad med den Kafka som i ett brev talade om den som en mor – en mor med klor som vägrar släppa taget. Men alltför lätt glömmer man att Kafka i sina verk är konsekvent och medvetet vag när det gäller geografisk förankring.

Desto mer uttalad är Michal Ajvaz i sin roman En annan stad. På ett plan utspelar den sig högst konkret i Prag, där vi följer berättaren på vandring längs Smetanakajen, på Gamla stadens torg, över Karlsbron till Lillsidan och uppför Nerudagatan, till Pragborgen och Vituškatedralen, upp på Petřínkullen, ut till förstäderna osv. Det skulle inte vara några som helst problem att anordna omfattande stadsvandringar med boken i hand. Ändå skulle man missa det mesta. Ty boken handlar trots allt inte i första hand om Prag utan om en annan stad, en stad bakom och under och bortom Prag, en stad som liksom genomtränger Prag, som existerar parallellt med Prag, men som understundom gör sig synlig och sammansmälter med Prag.

Det hela börjar en snöig dag i ett antikvariat på Karlovagatan, där berättaren av en slump (nåja) hittar en volym i mörklila sammet, skriven med en för honom okänd och liksom flammande skrift. Det där har Ajvaz snott från Meyrinks Golem, tänker man kanske, men här får den mystiska boken en helt annan funktion. Skrifter av det där slaget skall man normalt akta sig för, men det gör man som bekant inte – speciellt inte i romaner som rör sig inom eller i närheten av den fantastiska genren. Mycket riktigt bildar sammetsboken upptakten till att nya och förunderliga världar bokstavligen öppnar sig. Och mycket riktigt kan inte berättaren motstå sin nyfikenhet att beträda dem.

Att träda in i den andra staden är att träda in i en fantasmagori där andra lagar och föreställningar gäller och där vad som helst kan hända och också gör det. Men även om denna andra värld är hotfull och skrämmande och tycks vilja berättaren illa är det ingen skräckroman som vi läser. Ajvaz är ingen Clive Barker som i ”The Midnight Meat Train” låter ett annat och underjordiskt New York befolkas av monstruösa och blodtörstiga äckelgudar som slabbar runt i kött i blod.

Ajvaz har liknats vid Kafka och Borges, och något ligger det i det. Speciellt Kafka ger sig till känna mot slutet av boken där dialogen med en tempelvakt direkt för tankarna till parabeln ”Framför lagen” i Processen. Men mina associationer går likväl mer till en annan krets av Pragtyska författare, nämligen den som samlades runt Meyrink och bland annat hyste Paul Leppin. Det var snarare där än hos Kafka som bilden av det magiska Prag målades upp. Men ännu hellre skulle jag nämna Bruno Schulz’ romaner, Hieronymus Boschs bilder och Max Ernsts grafiska roman Une semaine de bonté (ung. Vänliga veckan). Den senare, med sina sublimt surrealistiska bildcollage, skulle mycket väl kunna vara en direkt inspirationskälla. Den föreställningsvärld som genomsyrar En annan stad har mycket gemensamt med surrealismen som tanke- och konstriktning, där man hyllade det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett obduktionsbord. Poängen var att öppna samtliga sinnen för ett slags samtidig upplevelse av tillvarons alla dimensioner. Här kan Ajvaz för övrigt knyta an till sin poetiske landsman Vitězslav Nezval som – innan han gick bort sig i devota hyllningsdikter till Stalin – deklarerade att vårt traditionella skönhetssinne söver oss och därför ville befria drömmen.

Romanens styrka finns i de flödande fantasifulla beskrivningarna av osannolika händelser, där Ajvaz effektivt blandar det högstämda med det triviala och smått komiska. Problemet är att det kan gå en viss mekanik i framställningen. I kapitel efter kapitel ger sig berättaren ut på vandring i Prag för att plötsligt hamna i den andra staden där något märkligt sker. Ajvaz har inte heller Bruno Schulz visionära kraft (men vem har det?) som får en hel livsupplevelse att ta språklig gestalt. Här blir det mer som en serie tablåer. Men å andra sidan är det ytterst fascinerande tablåer, och man kan bara beundra uppfinningsrikedomen i dessa iscensättningar. Lika övertygad blir jag inte av de mer filosofiska resonemang som strös in här och där och signalerar ett djup som romanen trots allt inte riktigt kan leva upp till – och för all del inte heller behöver leva upp till.  Den fungerar ändå.

En annan stad är en annorlunda roman som öppnar sig för skriftens och fantasins skapande förmåga och såväl lockande som hotfulla krafter. Dessutom kan man glädja sig åt Pavel Čechs kongeniala illustrationer.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Fotot av Michal Ajvaz är taget av Jan Rasch.

Illustrationer från boken av Pavel Čech.