Deckare: Sockerdöden.
Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 16th, 2011Sockerdöden
Unni Lindell
Översättning: Margareta Järnebrand
Piratförlaget 444 sidor.
Utkommer 16 mars 2011
Jag kan inte påstå att jag avundas dagens deckarförfattare och det tuffa klimat de tampas med. Hur svårt måste det inte vara att försöka hitta sin egen röst i det myller av skrik som redan existerar. Vilket huvudbry de måste genomgå för att finna en historia värdig nog åt de blodtörstande massorna. Hur kan man toppa de brutala mord, vansinniga psykopater och märkliga knorrar som redan finns? Kanske bör man ställa frågan till framgångsrika Unni Lindell som nu är aktuell med den åttonde i raden av deckare om polischefen Cato Isaksen.
Den gravt överviktiga Kari Helene Bieler befinner sig som vanligt på sitt favoritcafé när hon plötsligt minns något viktigt; vad som egentligen hände 16 år tidigare då hennes lillebror dog. Minnet sliter upp en reva inom familjen och sanningen kring broderns bortgång visar sig snart ha mörklagts av en livsfarlig psykopat.
Redan i Honungsfällan tog Cato Isaksen ett steg tillbaka som huvudperson för att ersättas av den unga inspektören Marian Dahle. Hon kan närmast liknas vid en lagens Lisbeth Salander som ger själva fan i överordnade och sköter saker och ting på sitt alldeles egna hårda vis. Själv tycker jag att Dahle är en välkomnande frisk fläkt i Lindells lite gubbiga poliskår och en bra motvikt till den ständigt muttrande, och ibland trögtänkte, Cato Isaksen. Dahle känns förvånande rå och äkta, en mer komplext byggd karaktär är den sure polischefen som hela tiden snuddar vid det osympatiska.
Unni Lindell har alltid varit en favorit även om jag tycker att hon, precis som Michael Connelly, har en tendens att pendla mellan det riktigt bra och det halvdana. Hon är en mycket kompetent författare som alltid levererar ett stadigt flyt och för det mesta lyckas hon hålla läsarens intresse vid liv ända in i slutet.
I Sockerdöden har Lindell återigen gått in i något slags mellanläge. Intrigen ska vara komplex och intelligent men en van slukare av kriminalhistorier kan snart nosa sig till den stundande upplösningens slutresultat. Av någon anledning känns det som om det hela gått lite på rutin, framför allt konflikterna mellan Isaksen och hans kollegor känns återanvända och trötta. Spänningen blixtrar aldrig till så som den borde göra och texten saknar den där gnistan som får mig att vilja sluka hela boken med hull och hår.
Vad Unni Lindell däremot ska ha beröm för är hennes förmåga att skildra mänskliga relationer på ett trovärdigt sätt. I en genre där många skurkar utmålas som rakt igenom onda är det befriande att läsa om en psykopat som för en gångs skull framstår som något mer nyanserad. Det är mer värt för mig än vilken finurlig tvist i hela världen.
__________
Sandra Wallin är manusförfattare, filmvetare och frilansskribent.
