Pray for Locust – Live at Heart

Inlagd av John Jonsén Okategoriserade torsdag, september 16th, 2010

Innan jag gick ner till den mörka B-salen, hade jag aldrig hört en sekund av deras musik. Det enda jag visste var att de spelade musik av det hårdare slaget och att de hade släppt en skiva ganska nyligen. För första gången i mitt liv satt jag ner på en spelning i Kulturhuset, och jag förstod redan då hur stämningen skulle vara under föreställningen.

En mycket mystisk bakgrundsmusik spelas upp, och bandet sparkade igång. Redan i detta ögonblick gissade jag på att det skulle bli 40 minuter av uttjatad metalcore. Jag hade aldrig haft mer rätt i hela mitt liv. Ljudet var distat, och allt blev bara till ett enda surr. Trummisen var den bandmedlem som utmärkte sig mest i början, men ljudet på hängpukorna var inte speciellt bra. Hans användning av dubbla baspedaler var inte speciellt nödvändigt, och de var lite för höga. I slutet av första låten ville trummisen ha ännu högre ljud i baskaggen, och det kändes väldigt onödigt.

Andra låten hette ”The Tears and the Blood”, och var en blandning mellan Melodic Death Metal och Metalcore. Vissa stunder lät det faktiskt exakt som In Flames i sina tidigare dagar. Publikkontakten var mindre än bra, då alla förutom sångaren stod helt stilla. Det kan också bero på att det inte var mer än 20 personer i lokalen, och för att 5-7 stycken stod i mitten av salen och bara smådiggade. På en spelning som denna förtjänade bandet åtminstone ett par människor som headbangade. Vissa stunder dök moment av hardcore in, och ett par blast-beats hälsade på. När låten var slut så säger sångaren: ”Jag har aldrig varit med om en så tyst publik, coolt!”

De fortsatte att spela, och det blev tyvärr inte originellare med tiden, vilket jag hade små förhoppningar om. Jag kunde inte sluta jämföra bandet med In Flames, eftersom sångaren i Pray for Locust hade Anders Fridéns sångstil på pricken och musiken lät nästan identiskt med de låtar med In Flames som är mindre melodiska. De fortsatte med en lite långsammare låt, där basen hördes tydligast av allt på scen. De lämnade metalcore-genren en stund, för att ge sig på en låt som var mer åt black metal-hållet och ena gitarristen spelade snabbt som satan under slutet.

Låt nummer 5 var singeln ifrån nysläppta skivan, och låten hade namnet ”Hang a Traitor” och var den bästa låten som de hade att erbjuda under kvällen. Den hade verkligen sitt eget sound, och samarbetet mellan bandmedlemmarna var superbt. Sångaren briljerade under denna låt, då han bytte mellan höga screams, growl och hardcore-skrik med jämna mellanrum. Showen fortsatte och de lät likadant igen, tyvärr. Förutom vissa stunder av något progressiva trumkomp i samarbete med gitarrerna var det otroligt mediokert. Det enda jag kunde tycka var riktigt positivt, var att de inte hade ett enda tråkigt och segt breakdown. Det förstördes i slutet av låten ”My Side of Suicide”, som var bandets allra första låt. Besvikelsen blev stor.

Sista låten hette ”Let Them Bleed” och var lite annorlunda. Den hade thrash-element i sig, och varierade sig då och då. Jag noterade också att vid detta lag var ljudet acceptabelt. Det var första gången på kvällen som jag tänkte tillbaka och tänkte att det var en relativt bra spelning ändå.

De hade passat väldigt mycket bättre på valfri krog istället för Kulturhuset, eftersom att de inte var kända nog här i staden för att kunna locka folk från att supa till att gå en ålders- och alkoholfri scen. Deras relativt mediokra sound kan tyvärr ingen scen försköna, det är någonting de måste jobba på själva.