Deckare: Furioso
Recension, Skönlitteratur lördag, mars 12th, 2011Furioso
Carin Bartosch Edström
Albert Bonnier. 528 sidor. Har utkommit.
Äntligen! Pusseldeckaren är tillbaka! Det är en genre som varit sorgligt frånvarande inom svensk spänningslitteratur sedan Maria Langs dagar. Furioso är något så ovanligt som en deckare i konstmusikmiljö. Den debuterande författaren Carin Bartosch Edström är utbildad tonsättare och har arbetat som orkesterchef, konstmusiken är hennes hemmaplan. Musiken genomsyrar hela historien och slår följe med läsaren.
Vi känner alla till pusseldeckarens grundstory: en grupp människor med trassliga inbördes relationer blir av någon anledning avskurna från resten av världen. Ingen kan ta sig vare sig dit eller därifrån. Så blir någon i sällskapet mördad, och det måste vara en av de andra som gjort det, men vem? ”Who dunnit?” I texten på bokens baksida jämförs Bartosch Edström med pusseldeckardrottningen Agatha Christie. Omslaget är också utformat på klassiskt maner. Ett stilleben av nyckelföremål från intrigen. En fiol, notblad, en spruta, ett blodigt bandage, en spetsbehå och en slapp vit hand. Alltsammans delvis under vatten, som om de låg och flöt vid ytan. Omslaget ger en bra sammanfattning av bokens innehåll: musik, sex och död.
Handlingen centreras kring en stråkkvartett bestående av fyra kvinnor, Furiosokvartetten. De ska just påbörja inspelningen av en ny skiva när gruppens ledare, Louise, bryter handen i en dörr. Hon ber då sin ungdomsvän, den världsberömde solisten Raoul, att hoppa in och ersätta henne vid inspelningen. Gruppen ger sig ut till Louises ö i Stockholms skärgård för att spela in skivan. Där börjar gruppens inbördes infekterade relationer rullas upp för oss. Louise har ett lesbiskt förhållande med den 20 år yngre Caroline som är vacker och begåvad, men destruktiv och instabil, och gravid med deras barn. Helena är Carolines äldre halvsyster. Hon kämpar för att orka med familjeliv, läkar- och violinistkarriär, och samtidigt dölja sitt alkoholmissbruk och sitt hemliga kärleksförhållande med Raoul som pågått under 20 år. Anna lever ensam och kan aldrig komma över ungdomens stora kärlek, Raoul. Raoul själv, världsartisten, är en Don Juan-inspirerad karaktär. Alla kvinnor faller som furor för honom. Det är svårt att säga varför. En mer egocentrisk och hänsynslös man får man leta efter. Men det verkar vara något med hur han förhåller sig till musiken. Han är lika passionerad i sitt spel som i sitt kärleksliv. Kvinnorna verkar vilja bli spelade på, som Raoul spelar på sin fiol.
När Raoul nu inleder ett förhållande med den unga vackra Caroline, samtidigt som han håller sina båda gamla flammors lågor brinnande, stiger snabbt temperaturen på ön. Dramatiken kulminerar under en natt full av gräl och känslostormar, och Raoul hittas död i vattnet vid bryggan. Man ringer polisen.
Ett av de största problemen med den här boken är den miljö och sociala kontext den utspelar sig i.
Det stämmer väl överens med de flestas fördomar, att stråkmusiker både lever och verkar i överklassmiljö. Vi följer kvartettens medlemmar från villor på Lidingö och östemalmslägenheter, ut till Louises egen ö i skärgården. När vi sedan för första gången stiftar bekantskap med Djursholmskommissarien Ebba Schröder står hon i sovrummet och väljer mellan handväskan från Gucci och handväskan från Chanel, för att sen bege sig till Kungliga Operan, med tjänstevapnet i väskan. Då börjar det bli lite för mycket. När sedan kriminalassistenten visar sig heta Vendela Smythe-Fleming, och dessutom också ha ett förflutet som stråkmusiker, så tänker jag att Bartosch Edström måste ha gjort det av en anledning. Men det har hon inte. Överklassmiljön ställs inte i kontrast mot någon annan miljö. Det finns ingen karaktär som har en annan bakgrund. Trots att boken är välskriven och intrigen skickligt uppbyggd känns både karaktärerna och dialogen krystade och endimensionella. Bartosch Edström har kallats en svensk Minette Walters, men det är en jämförelse hon inte riktigt förtjänar. Walters är fantastisk på att skriva psykologiskt trovärdiga karaktärer. Hennes figurer kommer ofta från vitt skilda kontexter, och mycket av intrigen är uppbyggd omkring hur representanter för olika världar möts och reagerar på varandra, och konflikter uppstår. I Furioso saknas det inte konflikter, men de blir aldrig riktigt så nervkittlande som de hade kunnat bli.
Musiken spelar en stor roll i den här boken. Ibland kan den fungera som en nyckel till intrigen, dvs. om man är tillräckligt inläst på operaintriger och musiktermer för att förstå referensen. Framförallt fungerar musiken som en spegel för karaktärernas känslor. Deras sätt att fungera som kvartettspeglar deras inbördes relationer. Passionerad kärlek och passionerad musik tycks gå hand i hand och vara beroende av varandra, och passionen är det stora temat i den här deckaren. Den letar sig ända in i poliskåren. Både kommissarien och kriminalassistenten utvecklar varsin förbjuden passion innan boken tar slut. Den förra i sin stilige nye chef, och den senare i vittnet Louise. Liksom i alla bra pusseldeckare förstår man inte vem mördaren är förrän man kommit till sista sidan. Den för pusseldeckare klassiska slutscenen där alla samlas, och allt förklaras, äger av något absurt skäl rum på restaurangen Gondolen, med hummer och champagne. Det kanske inte ger en helt realistisk bild av hur polisarbete går till, men det är fullt logiskt med tanke på vilken typ av människor som har befolkat den här deckaren.
__________
Nelly Ekström är student och kulturskribent.
Copyright/fotograf: Helén Karlsson.
