Nya arenor för nyhetsförmedling

Inlagd av Erika Linder Kling Krönika onsdag, september 15th, 2010

Journalistiken av idag ska gå fort. Ibland så fort att journalisterna måste hitta andra arenor för att nå ut med sina texter. Min mormor var nyfikenheten personifierad och om hon hade levt idag skulle hon benämnts i termer så som en varande nyhetsjunkie. Mormor förundrades över hur världen var danad och nöjde sig inte förrän hon fått klarhet i olika skeenden. ”Kom och sätt dig här stinta”, sa mormor. ”Ser du den gubben där? Det är han som är statsminister. Och den andra gubben, det är han som vill bli statsminister. Och de tycker inte likadant om saker.” På mindre än en minut förklarade mormor villkoren för 1990-års val för sitt fyraåriga barnbarn. Nästan lika rinnande som ett twitterflöde.

Det journalistiska arbetet av idag ska gå fort. På kortare tid än tidigare ska den enskilde journalisten producera fler texter. Det journalistiska arbetet beskrivs som en nyhetsfabrik. I januari 2011 kommer ännu en kull nybakade journaliststudenter att lämna skolans värld för att, om de har tur, städslas av denna nyhetsfabrik. Eller?

Arenorna, att bedriva journalistiskt arbete på, är i dagens samhälle många.  Nya forum har bildats och det bloggas, facebookas och twittras om än det ena, än det andra. Journalistiken av idag är inte längre beroende av en tidning i papper, med svärtade trycksatser.  Samtidigt som de nya arenorna skapas, minskas utrymmet för de längre, granskande reportagen i papperstidningen. Journalister som känner sig manade att skriva längre reportage får således söka sig till andra arenor.

En sådan arena kan bland annat vara att föra över sina reportage till bokform. Under senare år har en uppsjö av reportageböcker nått såväl bokhandlarnas diskar som bibliotekens hyllor.  I Jorden de ärvde synar Björn af Kleen den svenska adeln i sömmarna och Niklas Orrenius granskar Sverigedemokraterna i Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Detta är bara två exempel på reportageböcker som utkommit under senare tid.

En annan arena kan vara att driva en blogg eller att använda sig av twitter i sitt journalistiska arbete. Kritiska röster har höjts mot de nya arenornas journalistik och hävdat att det där har skapats en journalistik av journalister, för journalister. De sociala medierna har också anklagas för att vara elitistiska och krångliga. Inte sällan förbises att såväl Twitter som Internet i sin helhet, fortfarande ligger i sin linda och som alla nya fenomen lider också de sociala medierna av barnsjukdomar.

Ett tecken på detta är 2010 års valkampanj som för några sedan spåddes bli de första svenska valkampanjen som, enligt amerikansk modell, skulle komma att utspela sig på nätet, med hjälp av sociala medier. Istället har det nu visat sig att politikernas användning av sociala medier under valkampanjerna, har spelat en ringa roll för opinionsbildningen.

Med tiden kommer dock dessa barnsjukdomar att botas och såväl journalister, politiker som samhällsmedborgare i stort kommer att dels kunna ta till sig den information som sprids via de sociala medierna, dels kunna göra egen journalistik.

Det är just det som är det fina med att leva i den tid som kommer att gå till historien som de sociala mediernas revolution. Att alla kan hjälpa till att skapa, att alla kan hjälpa till att förändra. Det hade mormor gillat!

Erika Linder Kling är journaliststuderande och frilansskribent.