CD: Nya album med Thomas Strønnen, Arild Andersen och Jakob Bro
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, december 15th, 2024
Thomas Strønnen: Relations (ECM/Naxos). Speltid: 35’47
Thomas Strønnen (trummor, slagverk), Craig Taborn (piano), Chris Potter (sopran- och altsaxofon), Sinikka Langeland (kantele, röst), Jorge Rossy (piano)
Betyg:
–
–
Arild Andersen: Landloper (ECM/Naxos). Speltid:34’26.
Arild Andersen (kontrabas, elektronik)
Betyg:
–
–
–
–
–
–
Jakob Bro: Taking Turns (ECM/Naxos). Speltid: 40’07
Jakob Bro (gitarr), Bill Frisell (gitarr), Lee Konitz (alt- och sopransaxofon), Jason Moran (piano), Thomas Morgan (kontrabas), Andrew Cyrille (trummor)
Betyg:
–
–
Det är onekligen en spännande uppsättning musiker som norske slagverkaren Thomas Strønnen samlat runt sig på albumet Relations. Vad sägs om Chris Potter på saxofon och Craig Taborn på piano och på det Sinikka Langeland som sjunger och spelar kantele. Och så har vi ytterligare en pianist: Jorge Rossy. Men egentligen har han inte samlat dem runt sig utan de har bidragit från platser runt om i världen för att sedan mixas ihop. I centrum står Strønnens rikt varierade slagverk med dess olika klanger och rytmer; till det läggs de andra instrumenten där inte minst kantelen bidrar med oväntade effekter och klangkaskader. Pianot droppar ljus toner eller lägger mörka, kraftfulla ackord, och saxofonen bryter in med laddad intensitet. Det är oupphörligt fascinerande musik som söker sig fram i olika riktningar i ständigt samspel med tystnaden.
Klangen står även i centrum på Arild Andersens senaste album Landloper. Här framträder han ensam med sin kontrabas på en konsertupptagning från 2020 som nu släppts. Denne nestor inom norsk jazz är inte rädd att prova nya vägar och tar här hjälp av elektronikens möjligheter för att med effektpedal skapa ljudlandskap. Inga ljud är alltså förinspelade och inmixade utan live-producerade. Här finns en dragning åt ambient, men samtidigt ger kontrabasen tyngd och rytmisk pregnans åt musiken och får i ”Dreamhorse” rent av ge sig av i glad galopp. Så tro inte att en ensam kontrabas, låt vara elektroniskt beledsagad, blir enahanda. Men det är det väl ingen heller som tror när det är Arild Andersen som knäpper på strängarna.
Mitt första intryck av den danske gitarristen Jakob Bros senaste album, Taking Turns, var att det var ett steg tillbaka i hans utveckling. Men så noterade jag att Lee Konitz medverkar, och han dog ju för fyra år sedan, över 90 år gammal. Det visar sig att inspelningen är gjord för tio år sedan, alldeles efter albumet Gefion. Om det skrev jag bl.a.: ”Efter en viskande, sökande inledning lösgör sig elgitarren och lägger en effektfull och snygg melodisk slinga – och jag tänker: Bill Frisell!” Att Frisell betytt mycket för Bro är uppenbart, och här på Taking Turns är han också en i bandet. Senare har Bro utvecklat sitt eget spel åt lite andra håll och också blivit intressantare som gitarrist och låtskrivare – vilket han visat på album som Uma Elmo (2021), Once Around The Room (2022) och Strands (2023). Det mesta Bro gör är vackert och sångbart och lågmält med drag av ambient: drömska ljudlandskap som på de senare albumen inte saknar viss dramatik. Taking Turns är mer en stilla lunk som efter minuter liksom bara upphör. Ändå är ju de medverkande inte vilka som helst, och den vid inspelningen 86-årige Konitz bidrar med snygga melodislingor. Som helhet blir det ändå rätt lamt och i längden lite väl sövande. Den goda nyheten är förstås att den nu släppta inspelningen är tio år gammal och att Jakob Bro blivit mer spännande med åren.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion