Filosofi: Att välja det absurda

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, juni 25th, 2024

Uljana Akca

Att välja det absurda – Om tröskeln till mänsklig förvandling i saga, myt och arketyp

Bokförlaget Augusti. 242 sidor. Utkommen.

 

Med boken Att välja det absurda vill Uljana Akca (f. 1985) nå en publik bortom universiteten, ut till läsare som nödvändigtvis inte är professionella akademiker. Hon doktorerade i filosofi i Freiburg, Tyskland 2018 och har sedan dess arbetat som översättare skribent och lärare vid Folkuniversitetet i Stockholm. Boken är eklektisk, i ordets mest positiva betydelse, men det är tydligt att den hör hemma inom det filosofiska skrået.

Akca utgår från Carl Jungs lära om arketyper, särskilt ”arketyper med antropomorfa former”, alltså arketyper som kan ta mänsklig gestalt. Vad är då en arketyp? Förenklat är det ett raster idéer genom vilka vi tolkar tillvaron. Exempelvis har vi en viss, given föreställning om vad det innebär att vara en hjälte, älskad eller en moder. Dessa mänskliga figurer ”kan förstås som en arketyp när dess mening inte i första hand finns i dess individuella särdrag, utan i stället i dess allmängiltiga form”. Det heter vidare att ”Jung lokaliserade arketyperna till den kollektivt omedvetna delen av psyket, vilket innebär att vi inte bara delar dem med resten av mänskligheten, utan att de uppträder oberoende av vår vetskap om eller förståelse av dem, och ibland även mot vår vilja”.

Akca menar också att en figur måste göra något för att manifestera arketyper, och detta blir tillgängligt för oss genom berättelser, små som stora, episka som vardagliga. Hon undrar också om dessa berättelser – sagor och myter – påverkar hur vi ser på vår tillvaro, men även hur vår tillvaro påverkar hur vi ser på sagorna och myterna. Hur ser växelverkan ut?

Genom denna växelverkan säger sagorna och myter något om livet och människans själ. Akca menar att man bäst förstår vad de säger om detta om man tolkar myterna och sagorna som ett uttryck för det absurda.

Om studien står i Jungs arketyplära med ena benet, står den med andra benet i Sören Kierkegaards lära om absurditeten. Enligt den danske filosofen kommer det absurda till uttryck genom den – nästan uteslutande – religiösa övertygelsen som är av det slaget att den trumfar det allmängiltiga för subjektiva värderingar. Exempelvis var den gamla testamentets Abraham villig att ritualslakta sin son, Isak, som ett sätt att gestalta sin trohet till Gud. Men Gud beordrade honom i sista stund att avstå. En allmängiltig uppfattning är att man inte ska mörda sina barn, men Abraham värderar subjektivt kärleken till Gud högre. Det subjektiva tål prövning gentemot det allmängiltiga illa – men det spelar kvitta!

Men ”[f]örstått mer filosofiskt, utanför det snävt religiösa sammanhanget, blir det absurda ett ord för hur människan i allmänhet kan erfara högre eller heliga dimensioner”. Detta erfar vi främst genom ångest.

Akca applicerar sedan Jungs arketyper och Kirkegaards tankar om det absurda på den sagor och myter där något högre och heligt aktualiseras genom dess figurer.

Boken är uppdelad i fem kapitel där hon analyserar olika arketyper. Det är en odyssé genom sagor och myter. Vid studiet av hjältearketypen knyter hon an till mytologiprofessorn Joseph Campbells teorier om hjältens resa. Genom att studera myten om Herakles och sagan om Askungen menar Akca att hjältens resa är en allegori för det absurda i tillvaron, hur hjälten genom sin resa väljer det absurda i tillvaron. I resonemangen knyter hon smidigt an till Martin Heidegger och G.W. Hegel, två filosofer som det inte alltid är så smidigt att knyta an till.

På liknande sätt analyseras arketypen den älskade; hur vi söker kompensation för det vi själva saknar. Akca redogör även för hur bilden av kärlek har förändrats i det sena skeendet av kapitalism, en mer narcissistisk förståelse av kärlek har tagit form.

Genom att fenomenologiskt analysera myten om Hades och Kore, beskrivs smärtans arketyp, hur smärta och ångest, död och ändlighet är en ofrånkomlig del av den mänskliga erfarenheten. Den är både nödvändigt betingad och en produkt av vår frihet.

Den mest stimulerande analysen är om fadersarketypen. I fadersgestalten ryms både mänsklig och icke-mänsklig auktoritet. Det är svårt att framställa fadern då han i viss mån symboliserar det eviga bortom tid och rum, det gudomliga. Ytterligare en svårighet är att fadern anses representera Guds styre på jorden genom politiken. Detta har gjort framställningar av fadern tvetydiga.

Genom en läsning av Kierkegaards Fruktan och Bävan, som behandlar myten om Abraham och Isak, så menar Akca att fadersarketypen representerar någon absurt, en tilltro till något okänt som ligger bortom oss själva, ofta en auktoritet höjd i dunkel.

Som ovan sagts är boken eklektiskt hållen, och den håller även på en skarp analytisk skärpa. Ibland går det kanske lite fort fram, tankar och teorier susar förbi, men boken är ändå överlag greppbar. Men, texten hade ändå tjänat på att stanna upp ibland och knyta samman alla trådar mer uttryckligen.

Texten saknar ambivalens, utan rör sig istället säkert framåt. Kanske att texten hade vunnit mer på att tillåta sig lite ambivalens. Hållningen påminner en hel del om den säkerhet man finner hos den pragmatiske Aristoteles. Men Akca framstår som säker, tankarna är redan tänkta när de är skrivna, de är inte spretiga och lösa som hos en del andra filosofer.

Ansatsen med boken – att nå ut till en bredare publik – har goda förutsättningar att lyckas. Visserligen är det en komplex bok, men den är inte svårtillgänglig. Kvalitén är hög. Att välja det absurda lämnar mersmak.

—

Isak Adolfsson