Den ensamme demonstranten

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, maj 13th, 2024

Jag parkerade cykeln vid Gustav Adolfs torg och sen gick jag till Stortorget. Det strömmade folk med Palestinaflaggor och Palestinasjalar i samma riktning som jag. När jag kom fram såg jag en man klättra upp på taket på Torgets Grill och fästa en Palestinaflagga på toppen bredvid en Sverigeflagga. ”Trots manifestationer och andra påtryckningar varje vecka i sju månader har Malmö stad ändå gjort sitt val angående Israel. Men vi ska vara stolta över jobbet som vi har gjort. Det har inte varit lätt för arrangörerna att få till ett program på grund av många artisters och volontärers avhopp. Nu under veckan demonstrerar vi för att visa alla Eurovisiondeltagare och omvärlden att Malmös invånare är mot folkmord och dessutom ordnar vi flera kulturevenemang som alternativ”, sade en funktionär innan tåget avgick.

Fler och fler anslöt. Två små barn bar sjalar och höll i flaggor och pensionärer hade fäst fanor på sina permobiler. När jag stod i utkanten av Stortorget märkte jag att jag inte skulle klara av ljudvolymen även om jag hade öronproppar på mig. Jag drog mig undan. Jag kände en sorg att inte kunna delta. Jag gick över Lilla torg, vidare in på Skomakaregatan och Södergatan tillbaka till Gustav Adolfs torg.

Jag låste upp cykeln och gick med den till Triangeln. Cyklade sedan mot Möllevångstorget. Där promenerade jag runt i kvarteren. Många satt ute och åt mat och drack öl i solen. Den palestinska trikoloren med röd triangel hängde nedanför lägenhetsfönster och utanför restauranger. Möllevången utmärkte sig mot andra delar av staden. På gågatorna i centrum syntes affischer i butiksfönster om att Eurovision och musiken förenar. Här fanns i stället plakat om sångtävlingen och folkmord.

Torghandlarna höll på att packa ihop för dagen. När jag gick mot Folkets Park såg jag poliser vid entréerna på Norra Parkgatan. Dessutom något närmast militärt fordon. Såg ut som en pansarvagn fast utan transportband. Genom ett litet fönster kunde jag se en förare. Jag stannade vid Knarkrondellen, som nu verkar ha döpts om till Gazarondellen, och tittade på väggmålningar. Alla handlade om Palestina och Israels krig i Gaza. Olivträd, vattenmeloner, flaggor, barn, mammor, fredsduvor, hjärtan och texter på svenska, engelska och arabiska. Vissa var nästan som dikter. Till exempel: ”Alla ser och alla hör, hur barnen i Gaza dör”. ”Ramalmö” och ”Gazarondellen” tycktes vara etablerade uttryck. Jag läste samma på en lådcykel i demonstrationen.

Efter att jag fotograferat cyklade jag till Babylon Grill vid Amiralsgatan och köpte en falafel med bröd. Brödet var färskt, såsen var god och tillbehören utmärkta. I kön kunde jag höra både tyska och engelska. Flera var Eurovisionturister. I vimlet på stan var det en blandning av Eurovisionturister, Palestinademonstranter och poliser. På Södra Förstadsgatan diskuterade poliser med personal på en restaurang. Det verkade som de kom överens om att minska ner eller stänga uteserveringen. Vet inte om det skulle bli trångt när tåget skulle passera.

Efter att jag hade ätit cyklade jag förbi Möllevångstorget som nu var öde. Ett kafébiträde blickade upp mot den gråa himlen. Kanske skulle det bli regn. Jag cyklade över Bergsgatan och vidare tillbaka mot Triangeln. När jag upptäckte att demonstrationståget närmade sig ställde jag cykeln på en tvärgata till Rådmansgatan och väntade. Om ljudet skulle bli för högt skulle jag kunna dra mig undan längre in. Först kom flera polisbussar och poliser till fots. Därefter pensionärer i permobiler. Jag stod och iakttog när flaggor i olika storlekar vällde fram. Jag kan ha stått där i uppskattningsvis trettio minuter. Det var som att tåget hade flera olika avdelningar. Trumsektioner avlöste varandra. Flera megafoner. Längre bak kunde jag höra rop på danska. ”Israel ut ur Palestina”, ”Leve Palestina, krossa sionismen”, ”Alla barn är lika mycket värda”, ”Kristersson hycklare”, ”Vi vill ha eldupphör” var några av parollerna. ”Uteslut Israel ur Eurovision. Stoppa Israel. För fred och ett fritt Palestina”, ”Nej till folkmord”, ”Welcome to Genocide Songcontest”, ”Latinos for Palestine”, ”Jews for Peace”, ”Klimatet för Palestina” och ”Lunds students for Palestine” läste jag på några av skyltarna.

Jag backade in på tvärgatan när jag hörde trummor och megafoner. Jag hade fortfarande på mig öronpropparna. Det var tråkigt men nödvändigt att inte gå med på grund av ljudstyrkan. Jag kunde se att det var HSB-hus på den här gatan. Det såg ut att vara en fin adress. En man som gick förbi sa till mig att man inte kan tro att man är i Sverige. Jag tyckte det lät som han menade att demonstranterna var främmande för vår nation. Kanske flaggorna. Kanske invandrarna. Kanske uppfattade han mig som en själsfrände till honom där jag stod utanför ledet. Kanske uppfattades jag som att jag stödde folkmordet. Att jag var en sån som dribblar bort Israels upprepade brott mot internationell rätt genom att tala om säkerhet, genom att försöka leta fram nåt hos aktivisterna som kunde tolkas som antisemitiskt, genom att nollställa tiden från och med sjundeoktobermassakern, ungefär som elfteseptemberattentatet, som om inget hade hänt före den sjunde oktober eller den elfte september, som om dessa händelser uppstått i ett vakuum, som om bakgrunden var irrelevant.

När tåget passerat cyklade jag mot Davidshallstorg. Det var avspärrat på flera gator i närheten. Jag cyklade långsamt mellan två polisbussar. En polis sa hej och jag sa hej tillbaka. De mörka molnen hade skingrats och solen hade kommit fram igen. Servitörer gick ut på torget för att servera sina gäster. Jag såg blåvita flaggor och misstänkte att det skulle bli en proisraelisk manifestation här. Avspärrningen syftade antagligen till att separera propalestinska och proisraeliska demonstranter, tänkte jag. Jag svängde till vänster ut mot Fersens väg och ställde mig på Fersens bro. Där fanns en liten nivåskillnad och en inramning med träd och själva bron. Här skulle jag kunna fånga omfattningen och mångfalden i tåget tänkte jag. Jag fotograferade från olika vinklar.

När jag cyklade hemåt började jag tänka på opinionsyttringen som just ägt rum. Mångfald och enighet ger styrka, tänkte jag när jag stannade vid ett rödljus. Ord som solidaritet, enighet, mångfald och folket kom upp i mitt huvud – de många gräsrötterna, som slöt upp och höjde sina röster på gatan.

I Sydsvenskan skriver Rakel Chukri om affischerna med orden ”Genocide Song Contest” som syns runt om i Malmö. De är propagandistiska och obehagliga, anser hon, eftersom de hävdar att Eurovision hyllar folkmord för att Israel tillåts delta. De som gjort dem har valt agitation och demagogi framför argumentation, menar hon. I själva verket handlar Israels bidrag, framfört av Eden Golan, om att hedra minnet av alla som dödades den sjunde oktober. I artikeln upprepas som efter ett standardiserat manuskript detaljer från just den tragiska händelsen.

Det är en liberal paradgren att stå vid sidan av och recensera demonstranter. De som gjort plakaten har använt sig av satir, och satiren slår hårt, det är själva dess natur, och satiren kan vara ett effektivt verktyg för dem som inte förfogar över stora resurser och som slår underifrån.

Jag är ledsen att jag skulle kunna misstas för en liberal som Sydsvenskans Rakel Chukri i dag, en som står vid sidan av, som inte tar ställning, när utrotningen av Palestinas folk pågår för fullt. Till mitt försvar kan jag säga att jag tror att min läkare, Karl Liljekvist, som jag ska träffa i morgon på Limhamns vårdcentral, stödjer mig i mitt beslut att undvika stökiga miljöer.

—

Magnus Gustafson