CD: Orkesterverk av Outi Tarkiainen
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, mars 15th, 2024
Outi Tarkiainen: Midnight Sun Variations; Songs of the Ice; Milky Ways*; The Ring of Fire and Love. (Ondine/Naxos). Speltid: 55’06.
Nicholas Daniel (engelskt horn)*, Finnish Radio Symphony Orchestra, Nicholas Collon (dirigent)
Betyg:
För fyra år sedan kunde vi glädja oss åt finska Outi Tarkiainens tre orkesterverk The Earth, Spring’s Daughter och Saivo (Ondine). Nu är det dags för ett nytt album, och det bekräftar intrycket från det förra. Så det är bara att föra in namnet Tarkiainen på den redan imponerande listan med framträdande finländska tonsättare från Sibelius via Rautavaara till Saariaho och Fagerlund (och en hel rad andra). Vi kan också föra upp henne på listan över samtidens mest spännande kompositörer, där vi även hittar andra kvinnor som litauiska Žibuoklė Martinaitytė och isländska Anna Þorvaldsdóttir.
Återkommande i hennes musik är anknytningen till naturen och till den mycket konkreta upplevelsen av att ge nytt liv i form av att föda ett barn. Hon söker sig också gärna norrut och till samisk tradition, så även på detta album, där Midnight Sun Variations naturligtvis anspelar på den arktiska sommaren – men även på barnafödande. Det är dynamisk och målerisk musik som växlar mellan det skira och kraftfulla, höga flöjter och mullrande slagverk. Samma karaktär har Songs of the Ice, och de två verken kan nästan höras som en diptyk. The Ring of Fire and Love tar oss i stället det vulkanbälte som bildar en ring runt Stilla havet. Men titeln anspelar också på den solcorona som kan uppstå runt månen – och till känslan hos en födande kvinna när barnets huvud passerar hennes bäcken.
Det fjärde och längsta verket på skivan är en konsert för engelskt horn och orkester, och med en titel som Milky Ways anas kosmiska dimensioner. I finsk tradition heter Vintergatan ungefär Fågelsträck, då den tänks markera den väg den heliga svanen flyger till fåglarnas utomjordiska hem. Men, föga förvånande, handlar det för Tarkiainen också om livets början – och dess slut. Engelskt horn förknippas gärna med elegisk musik som i det längtansfulla largot i Dvořáks 9:e symfoni eller den drömska visionen av dödens vatten i Sibelius Tuonelas svan. Och visst anknyter Tarkiainen till den traditionen. Hon talar själv om hornets ”hypnotiska ljud som svävar mellan Moder jord och Vintergatan” och som leder oss genom konserten och till ”livets kärleksfulla vagga”.
Detta sagt måste också sägas att det går alldeles utmärkt att lyssna till alla fyra verken utan några som helst utommusikaliska tankar. De är oerhört fascinerande precis som de är.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion