CD: Duo med Stefan Wistrand och Peter Olsen
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, december 12th, 2023
Stefan Wistrand & Peter Olsen: Duo (Einnicken Records). Speltid: 42’39.
Stefan Wistrand (alt- och sopransaxofon), Peter Olsen (trummor)
Betyg:
–
Det kommer ut en förvånansvärd mängd svensk jazz på skiva, och man kan förundras över alla kompetenta artister som gör sig hörda och den av allt att döma goda återväxten. Men även om det mesta är bra, eller till och med riktigt bra, är det inte så mycket som sticker ut eller präglas av originalitet. Mitt intryck är att en modern main-stream-jazz dominerar och att de flesta håller sig tryggt i mittfåran. Det slår mig desto mer när jag nu fått i min hand ett album inspelat live den 4 februari 1977 på Huset i Örebro, alltså för nästan femtio år sedan. Det som bjuds här visar sig nämligen vara långt mer ”modernt” och avantgarde än det mesta som produceras idag och får de flesta yngre samtida jazzmusiker att framstå som rätt slätkammade och väluppfostrade.
Duo heter albumet som dokumenterar tillfället när Stefan Wistrand på saxofon och Peter Olsen på trummor strålade samman för att improvisera inför publik. Redan konstellationen saxofon och trummor (utan vare sig bas eller piano) ger en vink om att vi inte ska förvänta oss traditionella jazzstandards eller mysig trivseljazz framförd i ordnade former. Wistrand beskriver själv inspelningen som kulmen på hans ”omvälvande och stimulerande tid” i Örebro på 70-talet. Det var där han mötte Peter Olsen som tidigare spelat i Per Henrik Wallins trio och som i likhet med Wistrand var trött på jazzrock och mainstream. Nu lockades de av amerikansk friform och europeisk improvisationsmusik med lösa strukturer och melodifragment som utgångspunkter.
Stefan Wistrand fick i år Eskilstunas kulturstipendium på 20 000 kronor ”för ett konstnärsskap som under lång tid och i olika former har berikat och fortsätter att berika Eskilstunas musik- och kulturliv”. Han har också publicerat en bok om Eskilstunafödde saxofonisten Börje Fredriksson. Fotograf: Tommy Jonzon.
Spelningen på Huset bestod av två set. Från det första hör vi ”Is-is” och ”Stack-a-too” med en aggressivt attackerande saxofon understödd och pådriven av stampande trummor och hetsande cymbaler. ”Stack-a-too” kan få en att tänka på en envetet hackande, ilsken svan, omöjlig att mota bort men som efter nio minuter väljer att dra sig tillbaka efter att ha sagt sitt. Och visst har man lyssnat! Det andra setet består av drygt 29 minuter långa ”Svit”, ett stycke som faktiskt var längre än så när det begav sig. Men inspelningsbandet tog slut efter en halvtimme … Det kan ju tyckas fatalt, men faktum är att det fungerar utmärkt ändå. Man kan rent av se det som en del av den fritt improviserade formen som tar olika oförutsedda vägar – och som nu också får ett oförutsett slut. Jag vet inte hur mycket som ”fattas”, men redan så här rör det sig om ett kraftprov där den expressiva, ibland råa, intensiteten får lyssnaren att sitta på helspänn.
Det grämer mig att jag missade konserten där på Huset 1977. Men nu finns den här, tillgänglig för alla. Nästan femtio år gammal är den ung, uppkäftig och rebellisk – och mer i nuet än mycket av det nya. Tiden är ingenting.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. För undvikande av alla missförstånd: Nej, det är inte så att jag här promotar min bror eller någon annan familjemedlem. Våra namn må vara nästan identiska – men vi är inte på något som helst sätt släkt med varandra. Dock ska erkännas att vi träffats en gång i tiden på 1970-talet i Örebro.
