Tysk vår

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, maj 14th, 2023

Sitter i biblioteket på Institutet för sociala rörelser i Bochum i Tyskland och skriver dessa rader. Har precis träffat historieprofessorn Stefan Berger på hans kontor. Det verkar inte som att jag får något eget skrivbord under min vistelse här. Jag får hålla till godo med att sitta här och arbeta. Öppet vardagar mellan tio och sjutton. Nu är det fyrtio minuter tills de stänger. Sedan går jag kanske till hotellet. Vet inte riktigt.

Åkte från Malmö tjugo i åtta i går morse. Vi stod stilla flera gånger strax utanför Köpenhamn. Spårarbete, ingen signal, mötande tåg. Jag kunde inte slappna av. Jag var orolig för att missa anslutningen i Fredericia vidare till Hamburg. Då och då passerade en ambulerande försäljare med kaffe, läsk, bullar och mackor. Trots att jag inte ätit frukost saknade jag aptit. Efter att vi lämnat Odense meddelade konduktören att tåget skulle vänta in oss. Vi var flera som rusade över plattformen i Fredericia. Hamburgtåget var överfullt. Resenärer stod i gångarna. Det var kaotiskt och kanske också exotiskt och spännande. Vi var på väg mot kontinenten. Tåget vibrerade av förväntningar. I samma vagn som jag satt gymnasieelever från småstaden Ikast på Jylland. De var på väg till Essen för att träffa jämnåriga från hela Europa.

Deras tysklärare satt bredvid mig. Jag kunde läsa frågor och svar när hon rättade prov. Det vanligaste felet är ordföljden, sa hon. I tyskan ska verbet komma sist i meningen. Många använder samma ordföljd som i engelska. Totalt var det tretton prov. Målet var att rätta hälften innan ankomsten till Hamburg. När hon slog igen mappen såg hon nöjd ut. I Hamburg skulle tyskläraren och hennes elever vänta två timmar. Hon såg fram emot att gå ut på stan och shoppa och sitta och dricka kaffe i solen på sitt favoritfik. Hon reste ofta till Hamburg, sa hon. Hon kände till affärer och serveringar. När tyskläraren upptäckte att tåget var tjugo minuter sent blev hon bekymrad. Det innebar att hon skulle få mindre tid att strosa runt på stan. Till sina elever sa hon att hon skulle gå runt i butiker och sedan sätta sig på ett kafé. De som ville kunde följa med henne. Eller så kunde de se sig om på egen hand. Hon sa att området runt stationen i Hamburg var värt att gå runt och utforska. Hon litade på sina elever. Det var inte rädslan som skulle styra den här resan utan nyfikenheten och upptäckarlusten.

Annars hade den börjat illa. Vid perrongen i Ikast hade en av eleverna drabbats av en allergiattack och fått andnöd. Eleven hade blivit förd med ambulans till sjukhus. De hade missat tåget. Några lärarkollegor hade ställt upp och kört dem i ilfart till nästa station där de kunde kliva på. Tyskläraren var ensam ansvarig för elevgruppen. De skulle vara borta i en vecka. De skulle bo hemma hos värdfamiljer i Essen. I gruppen ingick elever från olika klasser. De kände ännu inte varandra. Tyskläraren kunde sitta och iaktta hur de steg för steg höll på att bekanta sig med varandra. Någon reste sig och gick och spelade upp en bit av en låt från mobilen för en annan. Flera minglade runt i vagnen. Tyskläraren undrade vart jag skulle resa. Jag sa att jag skulle vara gästdoktorand i Bochum. Hon frågade om mitt avhandlingsprojekt och tyckte att det verkade intressant. Det visade sig att tyskläraren även var historielärare. Hon hade studerat till lärare i Århus. Det hade varit en underbar tid som student, sa hon. Hon älskade Århus. Avståndet mellan Århus och Ikast var femtio minuter. Tyskläraren var född i Småland. Hennes pappa, som var läkare, hade sökt sig till Sverige eftersom det funnits för många läkare i Danmark. Vid flera tillfällen ringde hennes telefon. Någon gång gick hon i väg för att ta samtalet. Någon gång satt hon kvar. Jag fick för mig att det var hennes bror eller syster som ringde. Det fanns barn i bakgrunden som hon hälsade till. Hon förklarade att hon satt på ett tåg som närmade sig Hamburg. Hade det varit hennes man hade han vetat allt det där. Hon hade inte behövt förklara det där i så fall tänkte jag. Tyskläraren liknade skådespelerskan Trine Dyrholm, kanske även skådespelerskan Helen Mirren.

I vagnen satt också en kille i tjugoårsåldern som läste Jack Kerouacs På drift. Han hade långt hår, skägg och ett armband av pärlor. Han sa att han skulle till Mannheim. Jag uppfattade inte vad han skulle göra där. Bredvid honom satt en barnfamilj som skulle flyga till Colombia dagen därpå. Vet inte om de skulle flyga från Hamburg eller någon annan flygplats. Pappan var dansk och mamman var ursprungligen från Colombia. De hade två barn, en fyraårig pojke och en liten bebis. När jag steg på satt pappan och läste en saga för fyraåringen. Sagan handlade om en man som hade oändligt många fruar. Därefter blev det pyssel. Pappan och sonen klistrade märken på olika figurer i en bok. De kunde välja mellan olika klädesplagg i form av klistermärken. Även fyraåringen minglade i vagnen. Han spelade Pokémon på mobilen med gymnasieungdomarna. Det verkade som att han tyckte det var tråkigt att skiljas från dem när tåget nått sin slutstation.

När vi rullade in i ett soligt Hamburg kände jag att jag skulle vilja stanna och gå runt och upptäcka stan. Tåget mot Bochum anlände punktligt. Jag satte mig bredvid Gianni som var på väg till Köln för att hyra ut sin gamla lägenhet. Sedan ett halvår tillbaka bodde han i en trerummare i Stralsund med sin fru. Han satt och läste veckomagasinet Stern när jag slog mig ned. Gianni var född i Rom. Eftersom han talade både engelska och tyska hade han som ung fått jobb på en resebyrå. Han hade suttit i ett kontorslandskap, talat i telefon, bläddrat i tidtabeller för tåg och flyg och kataloger för hotell och planerat resor för byråns kunder. En intressant detalj var att i reseplaneringen ingick också att se till att det skulle finnas personal som tog hand om bagaget när resenärerna ankom till sina destinationer. Allt det här skulle vara förberett och planerat för kunden. Efter tre år sa han upp sig och blev försäljare. Han reste runt i hela Europa. Han sålde exklusiva handgjorda knappar till exklusiva pälsar. Han sökte upp butiker och sålde till dem. Han sa att han tjänade mycket pengar. Under de här åren besökte han även Skandinavien. Han talade om när han såg porrtidningar i kioskerna. Han hade tittat med stora ögon, sa han.

I Köln hade han träffat sin första fru. Han hade blivit förälskad. Det var kärleken som tog honom till Tyskland. Han följde sitt hjärta. Annars var Italien ett vackrare land, sa han. Hans första fru hade varit florist. De startade tre blomaffärer i tre mindre städer i närheten av Köln. Ofta började arbetsdagen med att han åkte till grossister som odlade blommor. Han arbetade från halv sex på morgonen till halv sju på kvällen. På fritiden spelade han tennis och joggade en slinga i skogen intill villan. Han tog fram telefonen och visade stolt upp bilder på huset som han själv hade byggt. Tennisen hade både inneburit ett socialt sammanhang och hälsosam motion. Det fanns en term på tyska som hette Sportsfreunde, sa han. En specifik form av vänskap där man gör saker tillsammans. Framgången med blommorna berodde på att tyskarna behövde förgylla tillvaron med glädje och skönhet efter andra världskriget, menade Gianni.

I början av 2000-talet gled Gianni och hans första fru ifrån varandra. Kärleken hade slocknat. När de skilde sig kände han sig ensam. Han hade inga släktingar i Tyskland. Det dröjde inte länge förrän han träffade en ny kvinna. Hon hade en bakgrund inom gastronomi. Tillsammans startade de en restaurang och en glassbar i Köln. Restaurangen låg längs promenadstråket vid floden Rhen. Han visade bilder där personalen stod uppställd framför en bardisk. Flytten till Stralsund berodde på att hustrun, som var uppvuxen i östra Tyskland, ville komma närmre sina släktingar. Gianni hade först följt med för att skapa sig en uppfattning om staden. Han hade blivit förtjust. Stralsund var gemytligt och hade en intressant historia, sa han. Det hade först varit svårt att få ett hyreskontrakt. Anledningen var att han inte hade någon pension. Som egenföretagare hade han valt att inte pensionsspara. I stället sparade han på egen hand i aktier och fonder. De formella reglerna medförde att uthyrare inte kunde godkänna Gianni som hyresgäst. De tvivlade på att han skulle kunna betala hyran. Till slut hade han ändå lyckats få en hyreslägenhet. Gianni hade sett Björn Borg, John McEnroe, Jimmy Connors och många fler spela i tennisturneringar i Köln, Frankfurt och Rom. Favoriten bland tyska tennisspelare var Steffi Graf. Han uppskattade inte bara hennes skicklighet utan också hennes mänskliga kvaliteter.

Gianni hostade ofta. Han var hes. Dagen innan hade han varit sängliggande. Han var tvungen att åka till Köln för att ordna med uthyrningen. Det mesta var redan klart. Han skulle bara kolla el- och gasmätare och skriva kontrakt med hyresgästen. När Gianni frågade om jag ville ha kaffe tvekade jag först. Han hade just druckit ur samma mugg. Det fanns risk att jag skulle smittas av hans förkylning. Samtidigt ville jag inte såra honom. Genom att bjuda på kaffe ville han visa sin uppskattning över vårt samtal. Därför tackade jag ja. Diskret, utan att han märkte det, torkade jag av kanten på muggen med tummen innan jag drack. När jag steg av tåget hade Gianni en dryg timmes resa kvar. Vi skakade hand och sa adjö.

På väg genom Bochums stadskärna blev jag stående vid en demonstration på en gågata. På en banderoll kunde jag läsa ”Bochumer Montagsdemo”. En kvinna som hette Christiane talade om situationen för långtidsarbetslösa och fattigpensionärer. Det var svårt att försörja sig på pensionen, sa hon. Medan hon talade hade hon sin lilla hund i famnen. Bredvid mig stod Hans Peter och höll i en röd fana. Bochumer Montagsdemo var del i ett nätverk, förklarade han. Nätverket finns representerat i sextio, sjuttio städer runt om i Tyskland. Själv är Hans Peter aktiv i Tysklands marxist-leninistiska parti och i lärarfacket. Han föddes bara några månader innan andra världskrigets slut. Han hade bott i Bochum i hela sitt liv och utbildat sig till lärare på Ruhruniversitetet. Efter mötet erbjöd han sig att skjutsa mig till hotellet. Vi gick ner i ett parkeringsgarage och steg in i hans Audi. Medan vi körde genom stan talade vi om kriget i Ukraina. En majoritet av invånarna i Tyskland var emot att leverera vapen till Ukraina. De föredrog i stället fredsförhandlingar, sa Hans Peter. Det var enligt honom ett krig mellan två imperialistiska stormakter, Ryssland å ena sidan, och väst med USA och Nato å andra sidan. Det var arbetarklassen i Ryssland och Ukraina som fick betala med sina liv ute på fronten. Han sa att krigspropagandan var stark i Tyskland. Medierna hamrade in krigsbudskapet. Hans Peter hade följt med i turerna kring Sveriges och Finlands Natoansökan. Han kände till att Sverige utpressades av Erdoğan i förhandlingarna.

När vi närmade oss hotellet, som låg bredvid Ruhrstadion, som är hemmaarena för VfL Bochum, sa Hans Peter att han inte varit på någon match sedan 1965. Han påpekade att han idrottat själv och även tränat ungdomar. Innan vi skiljdes tog han fram en penna och en bit papper och skrev ner en adress. Först trodde jag att han gav mig sin e-postadress, men det visade sig att det var hemsidan för tidningen som hans marxist-leninistiska parti gav ut. Tog hissen upp till hotellrummet på andra våningen. Det var stort med flera garderober, skrivbord, stol, fåtölj och en stor och skön säng. När jag hade packat upp mina saker gick jag och köpte frukt och vitamindryck i en matbutik. Tillbaka på rummet zappade jag mellan tv-kanalerna. Fastnade för en debatt om matpriser och klimat- och miljöpolitik. En sa att vi behövde äta mindre kött med tanke på miljön och klimatet. En annan sa att det var svårt att få pengarna att räcka när matpriserna steg. Publiken i studion applåderade då och då. Jag zappade vidare. Fastnade någon minut för ett dejtingprogram som var dubbat till tyska. Jag stängde av och började bläddra i antologin The Engaged Historian. Perspectives on the Intersections of Politics, Activism and the Historical Profession som Stefan Berger satt ihop. Lyssnade även på föreläsningar och seminarier med honom från youtube. Han talade om ramarna för minneskulturen i ett globalt kapitalistiskt system.

Vid halv ett gick jag och la mig. Vaknade klockan åtta. När jag kom ner till frukostmatsalen stod värdinnan vid en pulpet och antecknade rumsnumren. Vi var endast ett fåtal frukostgäster. Vi behövde inte trängas runt buffén. Det mest slående var frånvaron av frukt och grönt. Förutom färdigskurna paprikaskivor som var avsedda att lägga ovanpå osten på brödet fanns inga grönsaker. Det fanns heller ingen nyttig müsli. Endast cornflakes och flingor med choklad och tillsatt socker. Det var skönt att sitta en stund och dricka kaffet i lugn och ro. Efter att ha gått en rundtur befann jag mig på avtalad tid, klockan ett, på Institutet för sociala rörelser för att träffa Stefan Berger. När jag hade väntat några minuter ute i korridoren knackade jag på en dörr. En kvinna sa att jag skulle gå in till sekreteraren och anmäla min ankomst. Jag gick in och presenterade mig. Sekreteraren knackade på professorns dörr och meddelade att jag hade anlänt. Därefter kunde jag stiga på.

Vi slog oss ned vid ett mötesbord inne på Stefans kontor. Han åt en baguette och vindruvor ur en skål. Min tonfiskbaguette som jag hade köpt på ett bageri i närheten blev liggande orörd. Dels för att jag talade och inte fick tid att äta. Dels för att det inte fanns någon dryck. Han frågade om min resa. Jag sa att jag hade åkt tåg i elva timmar med flera byten. Stefan sa att han hade övervägt att ta tåget från Bochum till Göteborg förra veckan när han deltog i European Social Science History Conference. När han fått veta att det skulle ta fjorton timmar valde han flyget. Han hade bott på Comfort Hotel men det hade inte varit så komfortabelt, sa han. Vi talade om Göteborg. Han gillade staden. Han sa att han hade försökt gå in på en utställning eller ett museum men att det varit stängt.

Jag berättade om mitt avhandlingsprojekt om Agda Östlund som var en av de fem första riksdagskvinnorna och sa att jag redan skissar på ett kommande projekt där jag gör internationella kopplingar. En artikel där jag jämför Agda Östlund med den norska arbetarkvinnan och socialdemokraten Helga Karlsen publiceras i en antologi inom kort, sa jag. Det tyckte han verkade intressant. Jag berättade att jag tittat på inspelningar av seminarier och föredrag på youtube senaste dagarna där han medverkar. Jag försökte sammanfatta mina intryck. Vid det här laget hade han börjat snegla på sitt armbandsur. Det var när han talade om institutets historia som jag tappade koncentrationen och zoomade ut. Det var något med hela situationen som var formell, tråkig och trist. Jag såg framför mig hur tillvaron som gästdoktorand på institutet skulle bli. Man skickar e-post. Man knackar på dörrar till sekreterare. Hela institutet föreföll plötsligt livlöst. Ett arkiv, ett bibliotek och ett fåtal forskare omgärdade av sekreterare.

Efter mötet gick jag nerför trapporna till biblioteket. Bibliotekarien visade en garderob och ett skåp i källaren där jag kunde låsa in värdeföremål. Jag ställde min laptop på ett av borden i läsesalen. Innan jag började arbeta köpte jag en kopp kaffe och åt min tonfiskbaguette på trappan utanför i vårsolen. Framför mig pulserade Königsallee. Bakom blommande körsbärsträd skymtade stadens teater, Schauspielhaus Bochum.

Varje dag går jag från hotellet genom stadsparken och vidare genom stadskärnans gågator till Institutet för sociala rörelser. Det tar trettio, fyrtio minuter. Jag går från ena sidan centrum till den andra. Jag sitter i läsesalen i biblioteket och arbetar. Häromdagen hjälpte bibliotekarierna mig att scanna och skriva ut dokument när jag skulle skicka in ansökan om stipendium. De har även hjälpt mig att hitta guideböcker och gett mig en tygkasse att bära dem i. Jag pratar med bibliotekarierna varje dag. En av dem, som arbetar extra på biblioteket vid sidan av sina studier i historia på Ruhruniversitetet, sa att han varit på teater i helgen. Pjäsen var en tolkning av filmen Fight Club. Inte på Schauspiel Bochum utan på en mindre teater.

Själv var jag i Düsseldorf i helgen. Jag gick längs Küpperstrasse mot stadsparken. Vid stationen Planetarium gick jag ner för trapporna och tog tunnelbanan till Centralstationen. Överallt mötte jag blåvita Bochumsupportrar. Om en timme var det avspark på Ruhrstadion. I en automat köpte jag en biljett. Tåget skulle avgå 14.35 och vara framme i Düsseldorf 15.24. När vi rullade i väg skickade jag ett meddelande till H. Han svarade att han skulle komma och möta mig kvart i fyra. Han var i sin ateljé och behövde göra klart det han påbörjat. Resenärerna bredvid mig hade resväskor och ryggsäckar och var på väg till Düsseldorf Flughafen. Med bara några minuters mellanrum stannade tåget i Essen, Duisburg och Mülheim. Alla med hundratusentals invånare. Bochum är ungefär som Malmö, Essen och Düsseldorf ungefär som Göteborg. I en annan riktning från Bochum, tio minuter bort, ligger Dortmund, också som Göteborg. Düsseldorf beskrivs ibland som Ruhrområdets skrivbord, eller Rhenlandets skrivbord.

Medan jag väntade på H gick jag in i en pressbyrå och köpte Neue Züricher Zeitung som innehöll en hel del internationellt material. La tidningen i ryggsäcken. Gick sedan och ställde mig utanför stationen. En ringklocka plingade och när jag tittade upp såg jag H som anlänt på en lådcykel. I lådan låg cykelhjälmar. Trots att vi inte hade träffats på många år var vi strax i gång med vår vanliga jargong med ordlekar och fria associationer. Förutom barn och matkassar fanns mycket som kunde transporteras på en lådcykel. Vi fyllde i varandras meningar och tankar.

Vi gick in på en bar och beställde var sin öl. Första halvlek av Bundesligaomgången var i gång. Tv-programmet hoppade mellan matcherna. Det var svårt att hänga med och uppfatta vilka de olika lagen var. FC Bayern tog ledningen mot Mainz. H sa att han hatade Mainz men hatade FC Bayern ännu mer. VfL Bochum låg under med 3–0 mot Wolfsburg. Vi talade inte om vad jag gjorde i Bochum. Vi skulle snart äta middag med H och hans sambo S och deras barn. S ville också höra. Våra två öl kostade tio euro. Jag tyckte det var dyrt. Kanske inte i Sverige, men i Tyskland. I baren användes det vanliga systemet med blyertsstreck för varje öl på underlägget. Det blev bara var sitt streck för oss.

H skjutsade mig på lådcykeln. Den var subventionerad av kommunen. De använde den varje dag för att köra barnen till förskolan, sa han. Deras lägenhet låg i stadsdelen Flingern. Det var en lugn gata med små trädgårdar framför varje trappuppgång. Vi parkerade utanför porten och gick upp till andra våningen. Jag ställde ifrån mig ryggsäcken i hallen. H sa till sonen att här är min gamla vän M som jag känt länge. M känner farfar. S kom fram och hälsade. Vi tyckte båda att det kändes overkligt. Det var så många år sen sist. Sedan skrattade vi. Jag gick in i köket och satte mig i soffan. H lagade middag. Satte in en panna i ugnen med blomkål med cornflakes ovanpå och fiskpinnar. Kokade ris med olja och kryddat med curry. Särskilt riset smakade fantastiskt gott. Episoden om hur jag väntat i korridoren innan jag gick in till sekreteraren och anmälde min ankomst innan jag gick vidare in till professorn i Bochum påminde S om psykologistudierna i Wuppertal. I Sverige var inte akademin lika hierarkisk, sa jag. Vi gick bara in till professorerna. Vi behövde inte anmäla ankomst hos deras sekreterare.

Efter middagen tog H och jag spårvagnen till Ratinger Hof där musikern Georg Zimmerman skulle ha releasefest. A stod och väntade utanför när vi kom fram. Han var en av H:s äldsta och närmaste vänner. Jag hade träffat honom flera gånger. H fixade fribiljetter till konserten. Vi fick var sitt rött armband vid insläppet. Uppe vid entrén fanns baren och nedanför trappan fanns scenen. Nedanför ytterligare en trappa till vänster fanns toaletterna. Mitt emot baren fanns några bord och stolar. Där såldes Georg Zimmermans nya vinylalbum ”Spleen”. I beskrivningen av evenemanget stod att artisten var inspirerad av Düsseldorfpoeten Heinrich Heine, Lou Reed, David Bowie och Bertolt Brecht och att han intog en egen plats i den tyskspråkiga världen. Uppe vid baren träffade jag Georgs flickvän Sabine. Jag sa att jag kanske skulle få svårt att förstå texterna. Jag hoppades ändå jag kunde uppleva känslan. Jag berättade om hur jag uppskattat ett litauiskt rockband utan att kunna språket. Sabine sa att hon själv gillat musik där hon inte förstått texterna men att hon blivit besviken när hon upptäckt vad de handlat om. A tog första barrundan och köpte öl och snapsar. Vi skålade och svepte snapsen.

När förbandet The Mañana People framträdde strömmade publiken fortfarande in. Två killar i glasögon med var sin gitarr turades om att köra och sjunga. Kompetent men identitetslöst. Huvudattraktionen Georg Zimmerman var uttrycksfull och karismatisk. Mitt i spelningen beställde han upp gin och tonic och öl till scenen. En man som hette Lars, som enligt H en gång i tiden haft en svensk flickvän, serverade. Georg, som spelade gitarr och sjöng, och trummisen drack gin och tonic. Basisten och den andre gitarristen drack öl. Båda gitarristerna använde en mängd olika effektpedaler. När det var H:s runda lyckades han glida genom publikhavet med tre ölglas och tre snapsglas i händerna. Återigen skålade vi och svepte snapsarna först. Vi stod längst fram vid scenkanten. Det var medryckande musik. Vi dansade. När jag var uppe i baren kunde jag höra Georg sjunga ”Amerika, Amerika”. Jag snappade upp spridda ord men fick inte ihop sammanhanget. Jag vände mig om och mötte en kvinnas blickar. Jag sögs in. Det brände till. Till skillnad från H klarade jag inte av att balansera ölglas och snapsglas på samma gång genom folkmassan. Jag gick två gånger.

Efter att H köpt vinylen gick vi vidare till baren Kreuzherrenecke. Där beställde vi ytterligare snapsar. Jag frågade A hur det gick med karriären som fotograf. Han sa att han fotograferade både konstnärliga och kommersiella bilder. Dessutom var han assistent åt en annan fotograf. När jag sa att H lagat god mat suckade A. När de två delade lägenhet skulle H alltid bestämma allt i köket, sa han. Första gången jag besökte H hade han bjudit mig på chilisnaps inne på den här baren. Det ingick i något slags välkomstrit eller ceremoni för hans gäster. H sa att han trodde att han hade ett fotografi när jag låg ner på marken och spydde efteråt. Jag tyckte han sa att jag hade kramat ett träd. Konstnärerna Joseph Beuys, Gerhard Richter och Martin Kippenberger hade varit stammisar här. Efter att bartendern bjudit oss på var sin salmiaksnaps gav vi oss i väg.

A tog tåget hem och H och jag tog spårvagnen. S och barnen låg och sov när vi kom tillbaka. H sa att jag fick välja var jag ville sova. Jag valde bäddsoffan i vardagsrummet. Vi borstade tänderna tillsammans. Vi stod framför badrumsspegeln. H med en elektrisk och jag med en manuell tandborste. H hade tagit av sig kepsen som han haft på sig hela kvällen. Förra gången vi sågs hade han haft lång lugg. Nu var huvudet slätrakat. Jag sa att han hade en fin huvudform och passade i rakat. Han sa att han saknade sitt hår. Själv hade jag fått gråa stänk på sidorna.

Jag sov gott men vaknade med huvudvärk. Jag hörde H och barnen leka i rummet bredvid. Jag gick upp och klädde på mig och la en alvedon i ett glas med vatten. Eftersom S nattat barnen hade hon sovmorgon. H och barnen gav sig i väg för att handla bröd. Till frukost serverades bröd, ost, marmelad, kaffe och äppeljuice. En av ostsorterna var Handkäse, som är en Düsseldorfspecialitet. Barnen blev osams när de skulle välja bröd. De började gråta och skrika. Välkommen till helvetet, sa H skämtsamt. I radion i köket hörde jag Roxettes ”The Look”, Barbra Streisands ”Woman in Love” och Depeche Modes ”Enjoy the Silence”. Barnen gick in på sitt rum och lekte. H, S och jag satt kvar i köket. S berättade om sitt arbete som psykoterapeut. Hon arbetade som konsult för olika arbetsplatser. Dagen därpå skulle hon ha en workshop kring teambuilding på en förskola. Hon hade förberett sig noggrant. Tidigare hade hon arbetat som psykoterapeut på en hjärtkirurgiavdelning och fungerat som mellanhand mellan läkare och patienter som skulle ta beslut om hjärttransplantation. Hon hade inte trivts i sjukvårdens hierarki. Hon hade sagt upp sig i samband med att hon blev gravid.

När H och jag gick ut började det duggregna. H beskrev vilken spårvagn jag skulle ta och när jag skulle kliva av för att komma till konsthallen K21. Därefter cyklade han mot ateljén. K21 låg i en park bredvid flera andra konsthallar. Jag fastnade för några teckningar av urbana landskap i DDR som var gjorda av konstnären Sabine Moritz. Hon hade vuxit upp i Östtyskland men flyttat till Västtyskland med sin familj just innan Berlinmurens fall. Som konststudent hade hon skapat teckningar utifrån minnesfragment av barndomen. Nere i butiken köpte jag vykort med flera av hennes bilder, stadsvyer över prefabricerade hyreskaserner men även en interiör i form av ett kök. När jag kom ut tittade jag på kartan för att hitta till gatan där H:s ateljé låg. Andra gången jag knackade kom han ut i förkläde och mask. Bredvid staffliet hade han en laptop som visade ett fotografi. Han hade själv tagit bilden här i sin ateljé. Den föreställde en familj. Han målade i flera steg. Först grunden, därefter detaljerna. I ateljén fanns konferensbord, soffa, fåtöljer och pentry. Ateljén fungerade även som mötes- och festlokal. Exempelvis hade Georg Zimmerman uppträtt här med sitt band. H kände sig stressad. Han insåg att han själv måste köra till galleriet i München på onsdag eller torsdag för att kunna leverera i tid.

Jag slog mig ned i en fåtölj och började tänka på VM-sommaren för många år sen när jag sov på en madrass i H:s atelj. Jag mindes oljemålningen som han arbetade med då som föreställde två nunnor, en linbana och några träd. De starka neonfärgerna kanske skvallrade om konstnärens bakgrund inom graffitin.

En kväll hade han kommit tillbaka från ett möte med professorn på konsthögskolan i Essen där han då studerade och varit på strålande humör. Han hade fått positiv feedback för sin nya målning. Det var “Kaiserwetter”, det vill säga vackert väder, och vi cyklade ut på stan för att fira med ett glas öl. Medan H stod och målade talade vi om den kvällen. H sa att det hade varit ett avgörande tillfälle i hans karriär. Han hade tvekat om han skulle satsa på konsten. Det hade varit hans andra målning. Den var ännu inte såld. H trodde att den fanns i ett förråd hemma hos hans pappa.

På tillbakavägen råkade jag stiga av spårvagnen en station för tidigt och fick gå några hundra meter till lägenheten. S läste en bok i sovrummet medan H, barnen och jag spelade Fia med knuff. När jag knuffade ut en av sonens pjäser skrattade vi båda två. Brädspelet blev en isbrytare. Sonen och jag hade fått kontakt.

När det var dags att natta barnen gick jag till tågstationen. När jag skulle köpa biljett fungerade inte automaten. Jag provade flera gånger men beställningen bröts. En turist från Vietnam sa att han hade en biljett för två. Det skulle bli billigare för mig. Han ville ha pengarna när vi var framme. Vi gick upp till perrongen och satte oss på en bänk och väntade. Han sa att han hade tågluffat med en kompis som åkt hem till Vietnam igen. Det var därför han hade en extra biljett. Jag uppfattade aldrig vad han skulle göra i Bochum. När tåget ankom följde jag efter honom ombord. Vi satt tysta mittemot varandra. Jag funderade på om hans biljett var giltig för två eller om jag skulle råka ut för böter. Det skulle jag aldrig få veta. När tåget närmade sig vårt mål hade ännu ingen konduktör kontrollerat färdbeviset. Den vietnamesiske turisten reste sig upp och tittade mot mig och log. Jag följde efter honom. Ute på perrongen gav jag honom en tjugoeurosedel och fick växel tillbaka. Inne på stationen tog vi adjö och gick åt olika håll.

Institutet för sociala rörelser speglar utvecklingen inom forskningsfältet arbetarhistoria, sa Stefan Berger när den internationella konferensen om socialdemokratins guldålder drog i gång. Först efter andra världskriget etablerades arbetarhistoria som forskningsfält i Tyskland, sa han. På åttiotalet vidgades det till att omfatta europeisk arbetarhistoria. På nittiotalet vidgades det ytterligare till olika slags sociala rörelser, förutom arbetarrörelsen även miljörörelser och högerextrema rörelser.

På lunchen träffade jag Marsha Siefert. Hennes universitet hade tvingats flytta från Budapest till Wien eftersom regeringen inte godkänt att amerikaner bedrev undervisning i Ungern. Universitetet var delvis finansierat av miljardären Georg Soros. Men, påpekade Marsha, det var självständigt och hade sin egen styrelse.

På kvällen åt jag cannelloni tillsammans med Leon Fink, redaktör för Labor: Studies in Working-Class History. Han trodde att han träffat mig tidigare. Han sa att han hade föreläst i Lund och i Stockholm. Det visade sig att det var två år innan jag blev doktorand. Bredvid mig satt också Felix Spremberg från Tübingen. Han talade om en lag i Tyskland som sa att forskare inte kunde vara anställda längre än sex år efter disputation. Lagen skulle underlätta för unga att göra karriär, hette det. I själva verket handlade det om att pressa ner lönekostnader, menade han. I sitt föredrag hade Felix talat om demokratiseringen av efterkrigstidens Japan. Han sa att han funderade på att flytta till Japan i framtiden.

Stefan kom förbi och sa att de skulle gå ut och ta en öl. Vi sa att vi skulle hänga på. Väggarna i baren var fulla med tv-skärmar som visade idrott. På en av skärmarna ett reportage inför det så kallade lilla Ruhrderbyt mellan VfL Bochum och Borussia Dortmund. Felix från Tübingen och Mathieu Fulla från Paris hade läst manifestet om tredje vägen som Schröder och Blair skrev 1999. Felix hade inte trott sina ögon, sa han. Han hoppades att Bernie Sanders skulle vinna nästa val i USA. Sanders var ljuset i mörkret, menade han. En doktorand från Bielefeld, som gästat Malmö, hade hållit både på Borussia Dortmund och FC Bayern, sa jag. Att hålla på båda dessa lag var som tredje vägen, sa Mathieu. Strax skiljdes vi åt och gick till våra hotellrum. Mathieu skulle förbereda sin presentation dagen därpå och Felix skulle läsa andra konferensdeltagares bidrag.

Den forskare som skulle tala om den nordiska modellen nästa morgon hade fått förhinder. Ordföranden som läste upp ett sammandrag hade svårt att uttala ordet Saltsjöbadsavtalet. Föreställningen om en socialdemokratisk guldålder utgick från ett eurocentriskt perspektiv, sa flera. Alexandre Fortes, som skrivit klart sitt paper klockan tre på morgonen alltjämt påverkad av tidsomställningen, sa att Lula skulle kunna skapa en socialdemokratisk guldålder i framtiden. Salvador Allende i Chile innehöll ett frö till något slags socialdemokrati, men han fick aldrig förverkliga eller utveckla dessa idéer på grund av militärkuppen 1973. Stefan sa att Meidners löntagarfonder i Sverige hade kunnat bli en gamechanger i socialdemokratins globala historia. Ordföranden citerade ett avsnitt ur texten om den nordiska modellen som handlade om finansminister Gunnar Sträng som på sextiotalet hade sagt att samhällsbygget nästan var fulländat. Detta trots att samhällsbygget vid den tidpunkten inte ska ha varit unikt. Detta fick ordföranden att fundera på om den nordiska, eller svenska modellen, var överreklamerad. Hon undrade också vilka specifika förhållanden som präglat Sverige jämfört med andra länder.

Dagen därpå skulle vi samlas halv nio i lobbyn på Hotel ibis där de flesta bodde. Jag tog en kopp kaffe från automaten. Felix och jag pratade hotellinredning. Den ljusgröna färgen skulle ge en känsla av modernitet, sa vi. Flera gick på toaletten innan de klev på bussen. Felix och jag satte oss långt bak. Stefan tog mikrofonen och sa att Ruhrområdet tidigare byggt på kol och stål men numera var universiteten största arbetsgivaren. Många studenter hade arbetarbakgrund och var stolta över att komma härifrån. Från början, på sextiotalet, kom idén med industrikultur som kulturarv från vänsterradikala. Idén plockades sedan upp av Socialdemokraterna i regionen och blev del av en strategi för att skapa identitet och stolthet. Det fanns inslag av humor och ironi i minneskulturen. Samtidigt fanns också höga anspråk som hade sitt ursprung i 1800-talets Tyskland.

Något som var problematiskt var att konflikter osynliggjordes. Dessutom osynliggjordes hundratusentals kvinnliga textilarbetare eftersom fokus låg på manliga industriarbetare. Det krävdes skärpt iakttagelseförmåga och blick för att uppskatta Ruhrområdet. Det gör också något med minneskulturen och med människorna här, sa Stefan. Här är ungefär dubbelt så många arbetslösa mot riksgenomsnittet. I östra och västra Tyskland används olika ord för strukturomvandling. I väst heter det strukturwandel och i öst transition. Medan före detta DDR ensidigt blivit föremål för nyliberal politik har omvandlingen i västra Tyskland varit resultat av ett samarbete mellan stat, fack och näringsliv. Detta kan förklara varför man använder olika begrepp, sa Stefan.

I Villa Hügel, som varit familjen Krupps bostad, stod Fichtes samlade verk bredvid naturvetenskaplig, teknisk och ekonomisk-historisk litteratur i biblioteket. Idealbilden för tysk ungdom beskrevs i ett tal av Adolf Hitler 1935 som att de skulle vara hårda som Kruppstål. När vi tittade in i arbetsrummet sa jag till Stefan att skrivbordet var större än Malmödoktorandernas. Han skrattade.

Inne på Ruhrmuseet fastnade jag för den del som handlade om Ruhrområdet som nutida fenomen. Här fanns fotografier från vardagliga miljöer. I en trädgård i Duisburg satt någon och drack kaffe. På ett äldreboende i Oberhausen låg en annan i en säng och fick dropp. Utanför ett garage i Oberhausen satt en grupp män och rökte och drack öl. Ruhrområdet var mytomspunnet. Myten omfattade tungt arbete, virilitet, solidaritet i fabrikerna, politik, fotboll och etnisk mångfald. Bland klichéerna fanns allt från duvälskare till Opel Mantaförare. I olika kulturella sammanhang hade invånarna själva tagit upp dessa klichéer och därmed visat att de kunde skratta åt sig själva.

Fotografen Tom Rathman hade skapat porträtt med rörelseoskärpa. Exponeringstiden var mellan femton och fyrtiofem sekunder. De som blev fotograferade kunde välja att stå stilla eller röra sig. Ett suddigt porträtt på en man och en kvinna som höll varandra i handen på ett torg i Essen. Kvinnan hade en väska över axeln och mannen hade solglasögon och orange kortärmad skjorta. I en lägenhet på Kruppstrasse i Essen stod en man och tittade ut genom ett fönster. Bredvid honom en undulat i en bur. Bilden var förhållandevis skarp. I utställningen fanns också lådor som innehöll dofter från tallskog, asfalt, koksverk och pommes frites i ett gatukök. Ett foto på en Trinkhalle mitt i ett fabriksområde i Gelsenkirchen och många fotbollsbilder. Två män körde en kundvagn med fotbollar över en snötäckt plan. Vid en fotbollsplan vid Schulstrasse i Gelsenkirchen syntes rykande skorstenar från ett kolkraftverk. Videoinspelningar skildrade fotbollen som socialt och kulturellt fenomen, nästan som ett flödesschema när åskådare förflyttade sig till och från stadion. Jag blev inspirerad. Jag fick idén att lägga till en metanivå till konceptet där jag beskriver 1900-talets historia utifrån några adresser i min egen hemstad i Västmanland.

Jag hade tappat tidsuppfattning. Troligen hade jag varit på samma ställe i mer än en timme. När jag gick vidare hittade jag inte gruppen. Jag gick in i hissen och stannade på alla våningsplan och tittade ut. Jag gick till entrén och museishopen. Jag tog rulltrappan ner till gårdsplanen. Ingenstans såg jag någon jag kände igen. När jag ringde Stefan gick ett telefonsvararmeddelande i gång. Det var hans sekreterare som talade. Jag rekonstruerade hur vi gått till museet. Busschauffören, som satt kvar i bussen, hjälpte mig att hitta till restaurangen.

När jag klev in möttes jag av jubel. Det hade varit uppståndelse kring mitt försvinnande. Felix hade upptäckt att jag var borta och meddelat Stefan. Jag satt i ena ändan av bordet, bredvid Eloisa Betti från Bologna universitet. Det var första gången som jag pratade med henne. I sitt föredrag hade hon talat om ett historiografiskt tomrum kring kvinnliga arbetare i Italien. Hon sa att hon skrivit en artikel om det och att hon skulle mejla den till mig.

Felix, som hade disputerat under pandemin, berättade att han hade skickat ett exemplar av avhandlingen till sin handledare. Först efter att han kontaktat sekreteraren och bett henne vidareförmedla meddelandet till handledaren fick de kontakt. Handledaren hade skrivit och tackat för boken.

När bussen stannade vid en bensinstation passade flera på att gå på toaletten. Vi körde till en stålindustri intill Rhenfloden. Vi gick på en grusbana och såg containerfartyg. Vi gick några kilometer upp till en höjd med panoramautsikt över Duisburg. Marsha hade pollenallergi. Det rann ur näsa och ögon. Hon hade glömt medicinen på hotellet och sa att hon fick skylla sig själv.

Inne i Duisburg åt vi kvällsmat. Vi satt i mörkret och försökte läsa de små bokstäverna på menyn. Vi använde ficklamporna på telefonerna. Eloisa, som satt mittemot mig, valde vegetarisk burgare. Själv valde jag lokal fisk som skulle vara från ”Duisburger Innenhafen”. Leon valde sill och stekt potatis. Jag berättade om den svenska traditionen att äta sill på högtider. Marsha valde soppa. Det var det enda hon kunde äta så sent på kvällen, sa hon. Hon berättade om uppväxten i USA. Protesterna mot Vietnamkriget hade lett till hennes politiska uppvaknande. Hon talade även om kalla kriget. Hon hade sökt sig till öst för att bryta igenom propagandan. Hon hade rest till Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Av en student hade hon fått LP-skivor med musik. Bland annat av kompositören Alfred Schnittke. Det var ingen slump att hon sedan trettio år arbetade som lärare och forskare i Östeuropa. Det ingick i arbetet med att bygga broar. Det var inspirerande att höra henne tala.

När vi åkte tillbaka mot Bochum var det alldeles mörkt. Alexandre satt framför mig. Han sa att han skrev en bok om Brasilien under andra världskriget. Innan attacken mot Pearl Harbor hade Brasilien haft handelsförbindelser med både USA och Tyskland. Även om Brasilien inte förklarat krig hade Tyskland ändå uppfattat att de var på väg att byta sida. Vilket också stämde. USA byggde militära baser som var förklädda till civil verksamhet i landet.

Bussen stannade på samma plats som den avgått ifrån på morgonen. Jag tog farväl av kamraterna. Vi skulle höras på e-post. Köpte en öl i hotellbaren som jag tog med upp till rummet. Det hade kommit ett meddelande från H. Han skrev att han hade varit i München och levererat tavlan. Han frågade om jag skulle resa tillbaka till Sverige dagen därpå.

Inne på Centralstationen nästa dag mötte jag Alexandre igen. Han kom med en resväska och satte sig bredvid mig på en bänk. Han skulle turista i Berlin innan han reste hem. Det dröjde innan hans tåg skulle avgå. Han skulle sitta och läsa i några timmar. Innan vi tog farväl sa vi något om att det varit en innehållsrik och givande rundtur i Ruhr.

På vägen till perrongen köpte jag en pizzaslice. Medan jag väntade på Hamburgtåget kände jag igen två konferensdeltagare på plattformen intill. De hade var sin resväska. En av dem gick fram och tittade på anslagstavlan. Båda bodde i Kalifornien. Antagligen var de på väg till flygplatsen. Jag kunde känna igen en basstämma. Jag funderade på om jag skulle ropa till dem. Jag beslöt mig för att inte göra det. Vi hade inte talat med varandra under mötet. När tåget ankom steg jag in i en tyst avdelning. Det var kanske symptomatiskt. Efter två veckor var minneskortet fullt.

—

Magnus Gustafson