Norsk vår – forskardagbok från Oslo

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, april 1st, 2022

Söndag 6/3

”Om du väljer att placera bagaget på hatthyllan ber vi dig att tänka på att inget får sticka ut utanför kanten”. Så lyder högtalarmeddelandet som kännetecknar resor med Öresundstågen. Nu tycker jag också att rösten påminner om berättarrösten i Tjuren Ferdinand. Sitter bredvid en göteborgare som varit i Malaysia och gjort jobb för SKF på en fabrik. Han flög över Ryssland på ditvägen. Annan väg hem. Stränga coronakontroller. Han fick bara röra sig mellan hotellet och arbetsplatsen. Själv är jag på väg till Norge för att vara gästdoktorand på Oslo universitet. Jag ska presentera mitt avhandlingsprojekt vid två olika seminarier med historikerkollegor.

Nu kommer konduktören och säger till göteborgaren att flytta sin resväska. Den sticker nämligen ut utanför hatthyllan.

 

Måndag 7/3

På förmiddagen blev jag, och de andra två gästdoktoranderna, Alvar från Stockholm och Benjamin från Göteborg, guidade runt på Oslo universitet. Vi fick passerkort, nycklar och skrivbord. Sedan lunchade vi med doktoranden Francesco, som är från södra Italien och som varit här i något halvår tror jag. Han tog oss med till ”Kantinen” eller vad det kallas. Francesco har en underbar dråplig humor. Vi hade väldigt roligt på lunchen.

Just nu sitter jag i ett sånt här standarddoktorandrum med fyra arbetsplatser i en standardkorridor i Niels Treschows hus. Det kryper i kroppen känns det som. Jag står inte ut. Samtidigt trevligt med doktorandkollegorna här. Så jag ska försöka inordna mig lite. Kanske vi kan luncha tillsammans imorgon igen.

Jag tror jag går en sväng till Universitetsbiblioteket snart och kollar i Stortingsprotokollen. En grej jag tänkte göra är att samla in allt material som rör Arbeiderpartiets Helga Karlsen (1882–1936). Hennes yttranden i Stortinget. Jag antar att jag kan fotografera av alltihop ur samlingen på plats. Arbejderbevegelsens arkiv og bibliotek har öppet vardagar 9–16. Ligger på Torggata 12, Folkets Hus. Får kolla upp var det är någonstans.

Kanske lite tajt med tid för att hinna dit i dag. Jag är lite inne på att jag ska åka runt med tunnelbanan mycket och se mig om i Oslo. Jag fick dåliga vibbar av innersta centrum. Det var frånstötande på nåt sätt. Dyrt, glänsande, tomt, dött, ingen kultur, bara konsumtion, ungefär som en flygplats, så som mycket av Stockholm också blivit. Det måste finnas annat och det måste jag hitta. Francesco, som alltså kommer från södra Italien, uppskattar de goda arbetsförhållandena som doktorand i Norge. Det är bättre anställningsvillkor och också mindre hierarkiskt än i hans hemland. Där kan man inte tilltala professorn vid namn. Man måste säga ”herr professor” eller dylikt. Men han upplever också vissa problem. Bristande utbud på Norges bibliotek och svårt att beställa böcker från andra länder också. Och om han vill köpa en bok kan det ta fyra veckor. Han sa att Norge är ett rikt och välutvecklat land men samtidigt på vissa sätt underutvecklat, eller hur man ska uttrycka det. Hemma i Italien älskar han att gå till livsmedelsaffären och handla varor och sedan laga en god middag. Men här är det väldigt begränsat utbud, det finns bara några enstaka företag som tillverkar en viss vara, och det är dyrt. När vi tog kaffe på maten i kaféet i huset där vi sitter så var det ju också klart att kaffet inte höll samma kvalitet som han är van vid i Italien. Man kunde göra jättemånga val i automaten. Francesco valde espresso, Alvar valde cortado, Benjamin och jag valde bara ”liten kaffe”. Man kunde också välja om man var student, anställd vid universitetet eller bara ”övrig”. Vi fick höra att doktorander i Norge, till skillnad från Sverige, inte räknas som studenter. I Sverige kan vi utnyttja studentrabatter exempelvis vid tågresor. Francesco berättade att han tar en kaffe varje dag på det här kaféet och går ut och röker en cigarett. När han tar första klunken tänker han för sig själv att det smakar illa. Det verkar som att det ingår i ritualen. Det fick mig att tänka på vanor. Och på den där mannen i Albert Camus Främlingen som varje dag går ut och går med den hund som han hatar. När hunden sprungit bort är han förkrossad. Han hatar visserligen hunden. Men han har vant sig vid att gå ut med den. Kanske skulle Francesco även bli förkrossad om det här kaféet stängde.

När jag först anlände till frukostmatsalen på hotellet där jag bor tyckte jag inte frukosten såg så märkvärdig ut. Men när jag tittade närmare insåg jag att det var ett förstklassigt utbud. I dag åt jag yoghurt och müsli och torkade frukter, linfrön, solroskärnor och så la jag i lite vindruvor också. Drack kaffe, äppeljuice och smoothie. Åt även bröd med gravad lax som pålägg. Avslutade med pannkakor och jordgubbssylt. Jag var tvungen att välja bort en hel del, äggröran t.ex. Men det kommer fler dagar. Hotellrummet är ganska litet. Sängen är smalare än den jag har hemma. Men den är mjuk och skön. Jag sov bra, det enda var att jag vaknade ganska tidigt. Försökte somna om, men det gick inte. Jag bad om ett tyst rum och jag fick ett in mot gården på femte våningen. Det finns många tv-kanaler på hotell-tv:n. Jag såg sista halvtimmen av Manchesterderbyt. Det var underbart. Vet inte när jag såg toppfotboll på tv senast. Jag tyckte det var kul med sån VAR-granskning. Vet inte om jag sett en match med VAR-granskning. Norska kommentatorerna använde ordet ”maktdemonstration” minst tre gånger under sändningen. City dominerade totalt. Höll i hela bollen hela tiden, anfallsvåg efter anfallsvåg, trots att det var United som låg under och borde vara de som skulle ligga på för att göra mål. Otroligt vilket fint spel City bjöd på. United post-Ferguson är dysfunktionellt, deras identitet är det dysfunktionella, ett lag som består av några stjärnor som kan göra något på egen hand, men inget lag som sitter ihop. Så man kan säga att det finns en kontinuitet där, i det dysfunktionella. Jag fattar inte hur den här Rangnick ska kunna genomföra sitt spelsystem i United.

I entrén till Niels Treschows hus hittade jag ett exemplar av Klassekampen. Här läste jag om en aktuell politisk skandalaffär som rör Arbeiderpartiets Hadia Tajik. Vad hon har gjort har jag inte riktigt förstått. Det verkar vara något sånt fiffel med pengar som gjort att hon tvingats avgå som statsråd och som vice ordförande för Arbeiderpartiet. Det är något med redovisning av utgifter när det gäller pendlarbostad. Det tog ganska stor plats i tv-nyheterna i går också. I Klassekampen läste jag även om statsministern Jonas Gahr Støre som haft långt framskridna planer på att utveckla affärskontakter med grannlandet Ryssland. Efter den ryska invasionen av Ukraina blir det svårt att fortsätta med det. ”No bliver moglegheitene for å gjere store og viktige ting saman kraftig redusert”, sa Støre.

I nordnorska Kirkenes, där tio procent av invånarna är ryssar, var stämningen allvarstyngd, enligt Lena Bergeng, ordförande för Arbeiderpartiet i staden: ”Det byrjar å gå opp for oss at det tette samarbeidet som vi har bygd opp med vår nabo Russland gjennom mange tiår, no er i ferd med å bli rive fullstendig ned. Det är mykje enklare å rive ned enn å byggje opp, og no tenkjer vi at vårt forhold ti Russland kanskje aldrig blir det same. Vår naereste nabokommune er russisk. Vi har samarbeida om idrett, kultur, skule, barnehage, kommunale tilbod og arrangement, helse, kunst. Det er så mykje, og no er det bråstopp på alt dette. Det er eit kraftig skot for baugen for oss. Mange av bedriftene her i Kirkenes har nesten berre russiske kundar. Mange må no permittere, og dei får ikkje betalt rekningane sine. Folk er veldig prega av detta, og folk er veldig bekymra”.

Tisdag 8/3

I dag har jag också varit på plats på kontoret i Niels Treschows hus på Oslo universitet. Sitter där fortfarande faktiskt. Har varit en sväng tillbaka till hotellet – bytte till ett större enkelrum med 120-säng istället för 90-säng – men är nu återigen på min arbetsplats.

Inledde dagen med frukost på hotellet. Samma bord som i går, ganska nära buffén. Samma yoghurt och samma müsli, samma solroskärnor, samma linfrön, samma torkade ananas och papaya och avslutade med samma vindruvor uppe på. Lade till sesamfrön som jag inte testat tidigare. Samma kaffe, samma äppeljuice men inte samma smoothie, gul stället för röd. Åt ett annat slags bröd. Provade makrill förutom gravad lax. Smakade också lite äggröra. Inte så förtjust i den, vet inte om den var syntetisk, den kändes inte organisk, levande. Till min besvikelse serverades inga pannkakor. Det var något med leveransen av varor. Pannkakorna ska vara tillbaka imorgon lovade personalen.

Tog tunnelbanan till Blindern, som stadsdelen heter där universitetet ligger. Det tar kanske tre minuter att gå till tunnelbanestationen från hotellet. Sedan kanske tio minuters resa. Fyra, fem stationer. Därefter en promenad genom först ett villakvarter och sedan in i universitetsområdet som består av olika byggnader som tillhör olika fakulteter, Universitetsbiblioteket, idrottshall, ett slags centrum med bokhandel, matbutik, apotek, frisör och restaurang. I livsmedelsbutiken, som heter Bunnpris och som ska föreställa billig med norska mått mätt, har jag handlat falafel och börek med spenat och fetaost. Fint väder i dag. Soligt och skönt. När jag kom till våning fem på Niels Treschows hus knackade jag först på hos Alvar och växlade några ord. Han skrev manus till seminariet i nästa vecka när vi gästforskare ska presentera våra projekt. Han sa att han tyckte det var skönt att få det klart. Jag frågade om vi skulle tala svenska eller engelska. Han sa att det måste bli engelska med tanke på alla utländska gästforskare.

Doktorandkollegan Øyvind var också på plats. Han verkar följa kontorstider ganska strikt. Det gör de flesta tror jag. Han började i förra veckan och ska forska om ett norskt företag som heter Freyr som tillverkar batterier. Det blir något slags energi- och miljöhistoriskt perspektiv där han drar paralleller till norska Hydro som bildades i början av 1900-talet. Øyvind har med sig matlåda så därför har han inte hängt på oss på lunchen. Flera doktorander här på institutionen läser en kurs denna vecka. Därför har vi inte träffat dem. Vad jag förstår kommer vi att få möjlighet att ses nästa vecka.

Jag började skissa på min presentation. Först avhandlingsprojektets arbetsnamn ”Äntligen stod kvinnan i talarstolen – Agda Östlunds retoriska karriär från ungdomslogen till riksdagen” och preliminär disposition: rösträttskampen, valrörelsen 1921, första talet i riksdagen 1922, särskillnadsdebatten 1922 och aborträtten 1938.

Sedan något om hur syftesformuleringen kan vara på väg att förändras. Tidigare har jag skrivit att jag vill klargöra faktorer av avgörande betydelse för de första svenska arbetarkvinnornas politiska karriär, med Agda Östlund (1870–1942) som belysande exempel, och att en sådan avgörande faktor är hennes hantering av den manligt präglade politiska retoriken. Vidare har jag menat att hon passar som exempel eftersom hon satt lång tid i riksdagen. Nu skulle jag vilja lyfta fram att det är en formativ historisk period, när innebörden i kvinnors politiska medborgarskap mejslas fram, och att jag skulle kunna koppla retoriken som en del i förhandlingen av innebörden i medborgarskapet.

Därefter berättar jag hur jag jobbar, att jag i vissa avsnitt zoomar in på huvudpersonen och i andra avsnitt zoomar ut och sätter henne i ett större sammanhang där hon blir en i mängden. Funderingar kring hur dessa olika delar till slut ska bilda en helhet. Jag vet ännu inte hur jag ska få ihop det. Men jag kan berätta hur jag har arbetat och hur processen ser ut. Också detta med att jag tycker att det varit kreativt och roligt att skriva varje avsnitt som fristående artiklar, även om jag inte ska skriva en sammanläggningsavhandling utan en monografi. Jag har kunnat få respons i flera led. Samtidigt kanske ineffektivt, eftersom jag måste lägga tid på att foga ihop de olika delarna.

Jag tar även upp vad som utmärker de olika avsnitten. Kapitlet om rösträttskampen visar Östlund i två olika situationer och sammanhang, dels när hon som agitator ska väcka politiskt medvetande bland arbetarkvinnorna, dels när hon framträder i mera officiella eller offentliga sammanhang inför manliga politiker. Genom avsnittet om aborträtten, som debatteras flera gånger i riksdagen under tjugo- och trettiotalen, kan jag följa Östlunds retoriska utveckling över tid i en och samma fråga.

Vid halv tolv knackade det på dörren. Det var Alvar tillsammans med Eirinn, som är professor här på institutionen, som undrade om jag ville hänga med och fika. Det ville jag så klart. Eirinn bjöd på ”liten vanlig kaffe” nere i kaféet. Hon handleder tre doktorander och ett tiotal masterstudenter för närvarande. Hon sa att hon känner sig som en maskin. Hon ser fram emot att få sammanhängande forskningstid i höst. Som forskare har hon samarbetat med Jenny Andersson och Fia Sundevall. Hon har även ingått i en forskargrupp i Florens tillsammans med Bo Stråth, som verkar finnas i flera versioner. Eirinn har samarbetat med den variant som blivit omvänd genom den språkliga vändningen. Själv har jag genom böcker tagit del av den historiematerialistiska typen.

Alvar berättade att han forskar om politisk historia i England vid tiden för franska revolutionen och Napoleon. Hans fokus handlar om känslor och politik. Eirinn verkade insatt i det här forskningsfältet. De droppade namn som jag inte kände igen. Men Alvar vände sig till mig och förklarade. Han hade utgått från en teori när han började men sedan omvärderat och modifierat. Teorin hade ett uppifrånperspektiv kring hur en maktregim kan styra med hjälp av känslor. Alvar ville lyfta fram historiska aktörer och skapa ett underifrånperspektiv och en annan dynamik.

Just som jag skulle berätta om mitt avhandlingsprojekt dök Francesco och Benjamin upp. De skulle gå till Kantinen och luncha och undrade om Alvar och jag ville hänga med. På vägen ut från kaféet hann jag ändå säga några ord om mitt projekt. Eirinn sa att hon sitter näst längst ned i korridoren och att vi kunde ses igen när som helst.

Det var mexikanskt tema i Kantinen. Utöver det vanliga utbudet fanns tortillabröd som man kunde fylla med valfritt innehåll. Jag hade lärt mig en läxa från första dagen. Att inte blanda så många olika saker. Min papplåda vägde ungefär en tredjedel i dag. Jag tog bara linssallad och guacamole. Förutom att det smakade bättre orkade jag äta upp alltihop. Behövde inte ställa in rester i kylen som i går.

Vi talade om praktiska saker kring doktorandtillvaron. Francesco sa att han tjänar 2000 euro i månaden, vilket är lite lägre än en doktorandlön i Sverige. Han hyr ett studentrum som kostar 700 euro i månaden. Han mätte upp en yta runt omkring oss där vi satt för att visa storleken på rummet. Det verkade inte vara mer än 15 kvadratmeter. Alvar sa att han betalat motsvarande 1000 euro för ett studentrum med toalett i korridoren när han var gästdoktorand i Bath i England. Francesco berättade om olika mataffärer. Jag uppfattade tyvärr inte namnen på dem. En hade italienska matvaror, bland annat Nutella. Francesco, som lovprisade Nutellan som ett klassiskt italienskt pålägg, blev sårad när jag sa att jag trodde det var mera amerikansk matkultur att ha choklad och liknande på bröd. Du måste ge Nutellan en chans, vädjade Francesco.

Vi skiljdes åt i entrén till Niels Treschows hus. Medan Benjamin och Francesco gick för att köpa kaffe gick Alvar och jag uppför trapporna till kontoret. Jag hade missat ett telefonsamtal. Jag gick ut i korridoren för att inte störa Øyvind. Det visade sig att det var Monica från husmorsföreningen i Köping som hade ringt. Hon sa att de vill att jag kommer till Sankt Olovsgården i oktober och håller föredrag. Det börjar hända saker när det gäller Agda Östlund. En man som kallar sig för ambassadör för Köping, och som är medlem i någon orden, har engagerat sig för att lyfta fram henne. Ambassadören har utlyst en recepttävling för att skapa en bakelse i hennes namn. Det vinnande bidraget ska presenteras på hennes födelsedag den 3 april. Kanske kan Agda Östlund även få en staty i sin hemstad, sa Monica.

Fredag 11/3

Medan Alvar och Øyvind åt medhavd ”madpakke” åt Francesco och jag egenkomponerade vegetariska burgare med bröd i Kantinen. Vi talade om Melodifestivalen. Både Norge och Sverige har upplägget med flera deltävlingar som sänds i tv. I Italien heter tävlingen Festival di Sanremo och pågår endast i en vecka. Förra året var Zlatan Ibrahimovic gäst och förrförra året Cristiano Ronaldos fru. Francesco berättade om Luigi Tenco som efter att ha kommit sist i tävlingen hade tagit sitt liv. Francesco läste upp avskedsbrevet, som finns publicerat på den italienska wikipediasidan, för oss. I brevet förklarar artisten att han känner sig förorättad av det italienska folket som har sådan dålig musiksmak. Medan jag skriver det här lyssnar jag på Luigi Tencos ”Mi sono innamorato di te”. Det är en vemodig och vacker sång.

Senare på eftermiddagen gick Francesco, Alvar, Benjamin och jag till en bar i närheten av universitetet. Den enda ölsorten hette Isbjörnsöl. På ölglaset fanns en Norgekarta med staden Tromsø utmarkerad där Isbjörnsölet bryggdes. Det skulle enligt tillverkarna själva vara världens nordligaste ölbryggeri. Vi slog oss ned på uteserveringen. Det var skönt väder, men solen sken rakt i ögonen och jag hade svårt att se Benjamin och Francesco mittemot mig. I takt med att Isbjörnsölen rann ner genom våra strupar ändrade samtalet karaktär. Alvar berättade om sin flickvän. De hade träffats på Stockholms universitet som masterstudenter i historia. Båda var doktorander, flickvännen hade två år kvar och Alvar var i slutskedet. De ville skaffa barn. Men de skulle vänta tills Alvar fick en postdoktortjänst. Då kunde båda vara föräldralediga.

Vi talade om olika skeden i doktorandtillvaron. Först den oreserverade glädjen över att ha blivit antagen. Sedan krisen när man upptäcker akademins baksidor. Man har två val, antingen inordna sig i mallen, eller försöka gå sin egen väg och följa sitt hjärta. Alvar och jag talade om att ge plats för kreativiteten, nyfikenheten och lusten. Samtidigt som det dagliga arbetet förstås handlar om disciplin, uthållighet och tålmodighet. I början hade Francesco arbetat sju dagar i veckan. Han låg hela tiden efter och behövde arbeta ifatt, tyckte han. Han hade tagit upp problemet med sin handledare. De bestämde att han skulle vara ledig på helgerna. Från början hade Alvar haft långa arbetsdagar, från tidig morgon till kväll. Sedan kortade han ner arbetstiden och då blev han också mer effektiv, sa han.

När vi beställde andra Isbjörnsölen flyttade vi in. Solen hade gått ned bakom husen och det hade blivit kallare. Benjamin, som inkvarterat sig hos sina norska morföräldrar utanför Lilleström, gav sig av mot tågstationen. Francesco, Alvar och jag isbjörnsölade ytterligare en stund. Alvar berättade att hans släkt kommer från en liten by som heter Svennevad i Närke. Där har alla gevär och jagar älg. Det betraktas som omanligt att inte ha vapen, sa han. Alla har en extra frys där de fryser in älgköttet. Hans släktingar bor på gårdar som har bibliska namn, exempelvis Betlehem. Min släkt kommer också från Närke, sa jag. Har de också vapen? frågade Francesco. Inte vad jag vet, svarade jag.

När vi skulle gå ut från baren tappade jag bort Franceso och Alvar. När vi återsågs sa de något om att jag var oberäknelig. Francesco använde ett italienskt uttryck, ”mina vagante” – en vandrande mina som kan explodera närsomhelst, för att beskriva mig. Det är mest positivt, bara några procent negativt, förklarade han. Alvar gillade uttrycket. Han sa att han skulle använda det i förordet till sin avhandling.

Efter att vi tagit farväl av Francesco, som skulle åt motsatt håll, gjorde Alvar och jag sällskap på spårvagnen mot centrum.

Torsdag 17/3 och fredag 18/3

När jag kom till Niels Treschows hus strax före lunch i dag mötte jag Francesco ute i korridoren. Han sa att han hade blivit sjuk. Han hade ont i halsen. Det hade varit som värst dagen innan. Jag berättade att jag varit på Munchmuseet. Francesco sa att han föredrog de nedre våningarna, där bilderna var mörkare och innehöll mindre färg. Jag hade inte tänkt på den skillnaden mellan våningarna. Francesco sa också att han var född samma dag som Munch. Jag visste inte vilken dag Munch var född, men jag visste ungefär när Francesco var född, för vi talade om våra födelsedagar häromdagen. Jag sa att jag däremot hade lagt på minnet att Munch dog i januari. Det verkar ha varit en dramatisk och hastig död, under tyskarnas ockupation under andra världskriget. Francesco sa att Munch måste ha varit orolig för att nazisterna skulle bränna upp hans målningar. Munch hade bestämt sig för att skänka sin konst till Oslo stad. Under sin karriär hade han varit mån om att behålla sina verk samlade. Kanske fanns redan hos honom själv en tanke på att konsten skulle kunna ställas ut på ett eget museum.

Snart kom Alvar ut i korridoren. Det var ett par timmar kvar innan seminariet skulle börja. Han frågade mig var Henrik Wergelands hus låg och jag sa att jag inte visste. Vi frågade Øyvind om vägbeskrivning.

Seminariet hölls i en liten intim sal. Eirinn ledde diskussionen. Någon frågade mig om mediernas utveckling och dess betydelse för Agda Östlunds retorik. Själv glömde jag fråga om situationen i Norge efter det demokratiska genombrottet. Varför det dröjde femton år innan Arbeiderpartiets första kvinnliga ledamot valdes in i Stortinget. Framåt kvällen mejlade jag Eirinn och frågade. Ett par timmar senare kom ett långt och uttömmande svar. Eirinn skrev också att hon ville hålla kontakten.

Alvar inledde sitt föredrag med att berätta om bakgrunden till sitt avhandlingsprojekt. Han hade frågat sig hur arbetarklassen i USA kunde rösta på Donald Trump som förde en politik som missgynnade dem. Detta hade lett honom vidare in på spåret att forska om känslor och politik.

Efter seminariet gick Francesco, Benjamin, Alvar och jag ner till kaféet. Alvar tvingades av ekonomiska skäl beställa ”liten vanlig kaffe” istället för sin favorit cortado.

Sista gången jag såg Benjamin var just där och då nere i kaféet. Tidigt nästa morgon skulle han ta tåget hem till Göteborg. Sista gången jag såg Alvar var nere i entrén på Niels Treschows hus nästa dag. Jag hade just besökt Stortingsarkivet och Alvar hade nyss lunchat i Kantinen.

Sista gången jag såg Francesco var just innan jag begav mig till stationen för att åka hem till Malmö. Vi satt inne på hans arbetsrum och skämtade om hipsterstadsdelen Grünerløkka. Utan alla hipsters skulle Grünerløkka bli tomt och övergivet som Tjernobyl, sa vi och skrattade.

—

Magnus Gustafson