Roman: Jag var Johannes Brahms
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, februari 9th, 2022Björn Gustavsson
Jag var Johannes Brahms
Recito Förlag. 315 sidor. Utkommen.
Björn Gustavsson har romandebuterat. Förutom litteraturhistoriska böcker har han även gett ut en novellsamling, samt fyra samlingar med dikter. Romanen heter Jag var Johannes Brahms, och sträcker sig över tid och rum, över hundrafemtio år och det mesta av Europa. Den i titeln nämnda tyska kompositören är en av huvudkaraktärerna i boken. Även andra historiska personer, så som Hugo Alfvén, Marie och Sören Kröyer, John Bauer och Evert Taube samsas inom bokens pärmar. Men en del av karaktärerna, de som är i vår samtid, är mestadels helt fiktiva.
Att skriva om historiska händelser och personer kan vara svårt. Vad är sanning och vad är lögn, vad är fakta och vad är fiktion? Men Gustavsson lyckas väl. Det finns inga anspråk på historisk korrekthet i det stora hela, utan han intar en ställning att detta är litteratur, och inget annat; vare sig sanning eller lögn. Den visar bara på hur livet skulle kunna vara.
Boken består av fyra berättelser, fyra passioner. När förläggaren Vilhelm kommer i kontakt med konstnären Gunilla, är hon gift. När tonsättaren Hugo Alfvén och konstnären Marie Kröyer möts vid förra sekelskiftet, är hon gift. När kulturmiljövårdaren Mikael börjar skriva med läraren Anna, är hon gift. Även när Johannes Brahms möter Clara Schumann i mitten av 1800-talet så är hon också gift.
När parallella berättelser samsas med varandra, ska de enligt konstens alla regler förutom att spegla varandra även kontrastera varandra. Så är det även i Gustavssons bok. Den ena kärlekshistorien blir bara en tillfällig romans, den andra blir en kamp mellan rivaler, den tredje går nästan smärtsamt lätt, och den fjärde blir ett sakta skifte av husfäder. Den gemensamma nämnaren är kärleken som något läkande, men också som något smärtar i motsvarande grad när den frånvarar.
Eftersom de fyra narrativen tematiskt överlappar varandra och förtydligar varandra kan det ibland kännas något redundant när de till innehållet liknar varandra, framförallt i bokens början när karaktärerna är nyförälskade. Förvisso är det en känsla som tar sig uttryck på olika vis, men det hade gått att spara in på.
Ingen av karaktärerna är den bedragna, utan de som bedrar. Boken försöker inte moralisera över det, och det behövs inte. Lättheten i stilen för ibland tankarna till Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser, men utan en hägrande dekadens.
Det finns en musikalisk lätthet i texten. Utan att vara tung eller svulstig, trippar texten fram; med ledighet rör den sig förutom mellan de olika narrativen även mellan skilda ämnen som historia, konstkritik, politik och musik. Att kunna tala ledigt om allvarsamheter, utan att låta det övergå i kåseri, kräver förtrogenhet. Det påminner om somlig jazz.
Även om karaktärerna är tidsligt och rumsligt skilda, förenas de genom konst. Brahms musik återkommer hos Vilhelm och Gunilla och hos Mikael och Anna, och Alfvéns musik likaså men även Marie Kröyers konst och konsten av hennes första make, Sören Kröyer. Greppet skapar en form av sublimitet i texten, en känsla av ett större sammanhang som inte alltid går att komma underfund med. Vad i de olika berättelserna är menat att speglas i varandra, vad är menat att kontrasteras? Oavsett vad, är det påtagligt. Det är något där.
Förutom att boken är fyllig, så breder den ut sig något. Eftersom berättelsen centrerar kring fyra romanser och åtta centrala karaktärer, kan det ibland kännas något övertaligt, även om det ger boken och karaktärerna en extra dimension.
Men, vad boken tjänar på, är att den är rak. Ingenting krånglas till, utan den går stadigt och energiskt framåt. Särskilt finns det överflöd av liv i boken, i alla dess kulörer. Det väller över och skvätter av sig på en.
—
Isak Adolfsson
PS. Kulturdelens läsare känner naturligtvis igen Björn Gustavsson som en av våra värderade medarbetare.
