Bok: Maria H:s synapser av Hanna Krall

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, februari 7th, 2022

Maria H:s synapser

Hanna Krall

Översättare: Julian Birbrajer

Ersatz förlag. 111 sidor. Har utkommit.

 

Få, om någon, kan skriva en lika effektivt lakonisk prosa som Hanna Krall. Så har hon under åren skapat något av en egen litterär genre.

Krall är i grunden reporter, och det litterära reportaget är hennes hem. I bok efter bok har hon återvänt till Förintelsen och de överlevandes villkor. Omfattande intervjuer, brev och annat material komprimeras till drabbande texter, där inte ett onödigt ord återstår. Så framstår hon som det litterära reportagets Giacometti, där den existentiella utsattheten obarmhärtigt drabbar läsaren. Jag skulle gärna se att Mats Malm i oktober till klockans spröda pling träder ut i Börssalen och för den församlade pressen förkunnar: Årets nobelpris i litteratur tilldelas den polska reportern och författaren Hanna Krall för att hon med en lapidariskt laddad stilkonst förnyat det litterära reportaget och gett röst åt de förintade, förpassade och förstummade.

Nu är jag rädd att detta bara är en from förhoppning. Det var ju bara härom året som priset gick till en annan polsk kvinna, och kanske tycker man att det litterära reportaget redan uppmärksammats genom priset till Svetlana Aleksijevitj. Men Krall skulle vara det ideala komplementet till Aleksijevitj. Så vem vet, med Akademien är det ju som med heffaklumpar: man kan aldrig så noga veta …

Krall är född 1935, och som judinna var det minst av allt självklart att hon skulle överleva krig och förföljelse. Hennes föräldrar mördades i koncentrationslägret Majdanek. Men flickan klarade sig tack vare medmänniskor som med risk för sina egna liv höll henne gömd. Kanske kan man se hela hennes litterära gärning som ett slags återbetalning och som en kaddisch över dem som dog – och, inte minst, som en smärtsam påminnelse om skillnaden mellan att leva och att överleva.

I höstas gav Ersatz ut Maria H:s synapser i Julian Birbrajers översättning. Det polska originalet kom 2020, och tydligen har Krall meddelat att detta är hennes sista bok. Hur som helst, här tas vi till Massachusetts där Maria Twardokęs-Hrabowska bor med sin autistiske son efter att ha flyttat från sitt hemland Polen. Där hade hon fängslats för sitt engagemang för fackföreningsrörelsen Solidaritet i början av 1980-talet. I USA bor även hennes svärmor, som hon ringer varje dag, liksom hon förr ringde sin mor.

Svärmodern är en dubbel överlevare. Som litet barn stod hon på Umschlagplatz i Warszawas ghetto för att transporteras till döden. Men tåget blev fullt och tillsammans med andra från Zamenhofgatan föstes hon in i en närliggande sjukhusbyggnad. På kvällen kom berusade ukrainare invinglande för att tjutande av skratt skjuta mot barnen. Men de träffade inte Marias svärmor. Tack vare en judisk polis och släkting kunde hon ta sig ut ur byggnaden. Knappt sextio år senare befinner hon sig i World Trade Center på 82:a våningen. Hennes chef skriker att alla måste ta trappan och inte använda hissarna. Det är 1804 trappsteg; Krall är noga med detaljerna. Hon lyckas ta sig ut. Någon skriker åt henne att springa, men hon orkar inte utan tar skydd under en stor skåpbil. När hon kryper fram är allt en ruinhög runt henne. När svärmor kommer och hälsar på Maria stänger hon in sig på ett rum och läser deckare. Honi kommer bara ut för att i detalj återberätta intrigerna.

Maria blir inte klok över vad det egentligen innebär att förstå något. Hur ska man ens förstå sig själv? Jo, vissa saker går att förstå. Hon kan förstå varför den kvinnliga skoldirektören en gång anmälde henne för militärkommissarien: ”Hon var tvungen att ange henne, för någon annan kunde i sin tur ha angivit henne själv, för underlåtelse att göra det. Hon var minst sagt generad när kommissarien offentligt tackade henne för att ha angivit statsfienden Maria T.” Hon kan också först ”sin lärarkollegas man, milisen som var tvungen att verkställa ordern och hämta henne”. Och hon kan förstå varför fängelsedirektören ställde så idiotiska frågor till henne. Det får mig att tänka på Imre Kertész roman Mannen utan öde där den unge Gyurka med förståelse noterar hur allt fungerar inom koncentrationslägret. Det rymmer och bärs upp av en inre logik trots att själva ramverket är absurt.

Så kommer Krall också att indirekt ställa frågan vad ett liv är. Är det en serie företeelser och händelser – trivialiteter och katastrofer – inom en obegriplig ram? Och vilken utmaning utgör Marias autistiske son när vi vill förstå ett liv – eller en värld? I ett kort kapitel räknar hon upp allt som fanns på Zamenhofgatan i Warszawa där svärmor föddes. Varje stycke inleds med orden ”Där fanns”: där fanns kommunister, sionister, gäldenärer, ett spelhus, bagaren Dawid Witenberg, manikyristen Klara, Regina Sochaczewska som hade en korsettateljé och kanske en romans med doktor Goldberg, ett tvätteri, begravningsbyrån ”Sista tjänsten” – och så slutar Krall med en för henne så karaktäristisk lakonism: ”Där fanns en värld.”

Ja, där fanns en värld, en värld full av liv och ett sätt att leva. Och den finns inte längre. De som bodde där är mördade eller spridda över världen, hela gatan där de levde lades i ruiner, liksom nästan hela Warszawa.

Men hjärnan skapar ”broar mellan det förflutna och nuet”, läser Maria i en bok av hjärnforskaren Carlo Rovelli. Det är också vad Hanna Krall gjort genom hela sitt författarskap.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.