Poesi: Ballongen

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension fredag, september 10th, 2021

Jörgen Gassilewski

Ballongen

Albert Bonniers förlag. 91 sidor. Nyligen utkommen.

 

Ballongen är en diktberättelse på fri vers av poeten Jörgen Gassilewski. Som en ballong rör den sig också ganska fritt och associativt mellan olika teman, som ibland mer eller mindre tydligt knyter an till varandra. Frågor om språk, kropp och vilja, och förståelse av tillvaron, men även vänskap står i fokus. Det är mycket att täcka.

Stilen är fragmentiserad eftersom:

”Alla kommunicerar på något sätt, genom något språk. Alla rör sig genom tid och rum.”

Det finns inget allmänt gemensamt språk, så det måste brytas upp, stötvis för att förstås, för ”[d]et är tolkningen som är avgörande.” Därmed får Gassilewski in en del metapoetiska påvisningar – och för övrigt är just tolkningen av boken öppen. Läsning kräver här tolkning.

De olika tolkningarna beror nog inte så mycket på den fragmenterade stilen, utan snarare på att boken spretar. Den behöver inte vara det; den kan vara fragmenterad och ändå koherent. Men Gassilewski tenderar att spreta en del, täcka mycket – och det på en och samma gång. Att en text utvecklar sig organiskt kan tillåta att den täcker mycket, men det kommer av sig självt. Strax efter de metapoetiska inslagen kommer, något oväntat, stroferna

”Instängd i ett litet rum.

Och man försöker bara bevara sig själv.

Meningen med livet är de andra.

Glöm för helvete aldrig det.

Idiot”

Genom boken finns det gott om kast bland bladen. Man kan självklart göra en kantiansk läsning och njuta av det sköna i texten, inte försöka begreppsliggöra den – men en sådan läsning skaver eftersom texten gärna resonerar. Samtidigt klarnar boken med bladvändningen, och kasten är fortfarande kast men motiveras mer.

En del tankegångar i boken påminner om Arthur Schopenhauer och om världen som föreställning, att den faktiska världen är distanserad, bakom en slöja för oss. Att världen beror på våra sinnen gör att den inte är direktförmedlad för oss, och det fjärmar.

Världen är genom vår kropp, och eftersom alla talar sina olika språk, använder sina olika föreställningar så blir kroppen ett gemensamt språk. Istället för att göra oss språkliga föreställningar ska vi använda oss av kroppen. Det är därför det heter att ”[d]et formlösas ska knullas. […] Knullandet ska vara sanningen. Mötet. [- – -] Sex är ett bra sätt att mötas. Inte så många ord. Saker är vad de är.”

Det pessimistiska bemöts här genom att upphöja det rent sinnliga. Kroppen är omedelbar, tycks Gassilewski mena, men vilka föreställningar gör vi inte oss om kroppen?

Det finns samtidigt också en distans till kroppen. Berättelsens jag talar till sin kropp som ett du. Jag är inte min kropp, men jag förstår det mesta genom den. Kroppen villkorar vår förståelse, för ”[j]ag är underkastad villkor, men jag får det samtidigt att betyda”.

Denna existentiella alienation förs över till studiet av en ballong som ”omfattar alla sina egenskaper och är en totalitet, integritet. Men kan också ta in saker utifrån. Mellan dessa två finns ett ömsesidigt beroende.” Men man är inte en ballong, för även det inre är bara tillgängligt genom en föreställning utifrån.

Berättarjaget kliver in i ballongen och observerar världen genom den.

”Den sinnliga upplevelsen av ballongen, av att vara

i ballongen,

av att vara ballongen,

ska alstra historien, om det nu finns en historia att berätta”

Det som är värt att berätta, det som har mening, kommer av att vara. Men eftersom ballongen inte är underkastad samma villkor, eftersom den är en totalitet, är liknelsen bedräglig, ironisk.

Men ändå är det bara genom ballongens illusion som den fragmentiserade tillvaron blir sammanhållen. Så småningom sätts syntax, uppfattningsförmåga och motiv ihop igen, och berättelsen blir mer förståelig, mer koherent. Förståelig, men bedragande. Det är därför Gassilewski frågar ”[m]en är det verkligt”. Den inledande spretigheten blir förståelig. Hos Gassilewski blir innehållet stilen och stilen innehållet.

Tolkningen av Ballongen är relativ av läsningen, om jag har tolkat de metapoetiska inslagen någorlunda rätt. Boken försöker gestalta detta dilemma, inte överkomma det. Allt väl med det. Men för vem är det tänkt att gestaltas? Tanken är allmängods inom somliga teorier inom humaniora, och läser man denna avantgardistiska bok med behållning, har man nog studerat humaniora. Men jag kan ha läst in något som inte finns där bland fragmenten.

För att återvända till Schopenhauer. Han hade som krav på sina läsare att man skulle läsa hans magnum opus minst två gånger. Gassilewski borde ställa ett liknande. För Ballongen tar mer höjd vid varje omläsning.

—

Isak Adolfsson