Lyrik: Patient

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension tisdag, maj 4th, 2021

Patient

Sofia Dahlén

Albert Bonniers förlag. 184 sidor. Just utkommen.

—

Patient är Sofia Dahléns debutbok och en diktberättelse om en ingenjör och hennes suicidala syster, som är inlagd på avdelning. Vi får följa berättarjaget på och utanför avdelning. Trots olikheter mellan systrarna – jaget är tekniker och systern är humanist – finns en stark syskonskap med stor omtanke. Det är anhöriglitteratuer, men inte så gråtmild.

Det finns en väldigt frisk lekfullhet i boken. Redan i början av diktberättelsen letar det sig fram. Berättaren säger

 

jag är en syster

som bygger broar

och med det menar jag: jag är brokonstruktören

alltså byggnadsingenjören

det är jag som ritar broarna

och med broar menar jag: betong och stål

 

Berättaren slår knut på sig själv och är lite osäker, men på ett säkert sätt, och det gör boken lättare. De många upprepningarna med variation i boken skapar en rytm. Jaget är fast i ett ingenjörsspråk och kommer alltid inte ifrån det, men det är tydligt riktat och når fram ändå. Det är ett sinnrikt grepp; att låta någon skriva poesi som – tillsynes – är något språkligt begränsad.

Berättaren är väldigt nykter och det kontrasterar väl med lyriken. Hon konstaterar sakligt att hennes syster statistiskt sett kommer leva ett 15 år kortare liv än henne själv på grund av sin sjukdom. Det finns gott om sådana observationsstrofer i vardagsskildringarna. De spänner över ett vitt spektrum, och ibland kan det vara svårt att skilja någon skärningspunkt. Uppenbart handlar boken om att vara anhörig till någon allvarligt sjuk, men det är en ganska vid vinkel. Men genom sin bredd så fångar den visserligen upp mycket.

Den serie av lägesrapporter vi får ta del av, läggs inte fram i tidsordning. Det pendlas i tid. Det är fart bland sidorna, och när tempot höjs samtidigt som systerns sjukdomshistoria tjocknar, så händer något med dikten. Från att ha varit lite ”naturvetenskaplig” blir den mer lyrisk och otyglad.

För ju längre diktberättelsen fortskrider, ju mer upplöses verkligheten. Det är ett ganska typiskt drag för postmodern poesi, men Dahlén låter upplösningen svara mot hur berättarens jag också upplöses genom sorgen. Formen svarar här tydligt mot innehållet.

Genom hela boken finns en kritik mot psykiatrin för att inte se den sjuka som en människa. Doktorer skrivs fram som distanserande och lite väl ”naturvetenskapliga”.

 

psykvården gjorde parodi på sig själv   flera gånger

javisst   och det är inget att skratta åt

 

Dahlén har ändå förståelse för psykiatrin och deras arbete och att allt som händer en vårdtagare inte kan klandras dem. Men genom boken målas ett kafkaeskt vårdsystem upp. Otillgängliga byggnader, byråkrati och lite barbari. Precis som hos Franz Kafka finns det i Patient drag av expressionism: det är berättarjagets inre och de inre upplevelserna av en händelse som projiceras på yttervärlden.

Boken är lite snårig och ombytlig. Den utvecklas organiskt men grundtematiken är ständigt närvarande. Berättarjaget styr berättelsen efter yttre omständigheter och observationer som görs. Vid ett tillfälle sägs det att ”jag skulle kunna skriva en roman istället för dikter”, men den här berättelsen passar nog bättre diktformatet, just på grund av berättelsens fria och associativa karaktär och struktur.

—

Isak Adolfsson