Fyra kortromaner: Thomas Bernhard

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, maj 4th, 2021

Fyra kortromaner

Thomas Bernhard

Översättning av Jan Erik Bornlid

Bokförlaget Tranan. 300 sidor. Just utkommen.

 

Första gången jag läste Franz Kafka förstod jag egentligen inte så mycket, men jag tyckte om böckerna oerhört. Orden och bilderna bildade gotiska labyrinter som man förvillade sig i. Även om man inte kunde reda ut allt man läste så ingav det en väldigt klar och bekant känsla. Samma sak sker när man läser Thomas Bernhard (1931-1981). Scener och utläggningar avlöser varandra väldigt påtagligt men ibland förstår man inte riktigt hur. Men den svårmodiga känslan och övergivenheten går inte att ta miste på, samtidigt som den är konstfullt framställd.

Thomas Bernhard är en av litteraturens bråkstakar. Författaren kritiserade gärna sitt hemland Österrike för dess historia med nazism och konservativ katolicism och att landet aldrig egentligen gjorde upp med sitt förflutna. I de fyra kortromanerna Amras (1964), Ungenach (1968), Watten (1978) och Billigätarna (1980), som här presenteras för första gången på svenska, har kritiken tagit ett steg tillbaka något. Istället rör sig berättelserna kring frågor om utsatthet.

Kortromanen Amras följer de två bröderna K. och Walter i efterdyningarna av deras föräldrars självmord. Det var egentligen tänkt som ett kollektivt självmord inom familjen, men bröderna blev kvar. De sätts i ett torn av en morbror, för att undgå omgivningens fördömande av föräldrarna. K. berättar för oss om familjens ekonomiska besvär, om Walter och moderns sjukdom, och om brödarskap.  K. säger att ”[h]istorier hade vi aldrig tyckt om …” och att ”vi äcklades av den skvallrande litteraturen, av det dumma berättandet”. Man kan heller inte beskylla K. för att berätta en samlad historia som avslöjar allt för mycket. Fragment staplas på varandra och skarvas ihop. Meningarna är långa och ofta ofullständiga och slutar med tre punkter. Stilen i boken påminner något om Louis-Ferdinand Céline senare författarskap. Trots brist av ordning och klar stringens uttrycker virrvarret väl Ks. känslomässiga upplevelse. Stilen är adekvat till innehåll.

Man hittar alltid något att vara olycklig över. Först är K. olycklig över sina föräldrar, sedan något olycklig över att vårda den sjuka Walter och sedan över att vara själv. Det kan låta som en pessimistisk tanke, det är det också, men i berättelsen framstår den som riktig.

Kortromanen Ungenach centrerar också kring två bröder, rättare sagt halvbröder. Deras relation är inte samma nära som den mellan K. och Walter. Berättaren, Robert, återvänder från USA för att begrava sin förmyndare och i samband med det göra sig av med skogsegendomen Ungenach. Men berättelsens första del består mest av advokaten Moros väldigt pratsamma monolog. Den är ganska oförutsägbar men den håller ändå ihop om man tar ett steg tillbaka. Han säger mycket och bland det han säger gäller ofta det österrikiska samhället, som han försöker göra upp med. Han är ingen större fantast av sitt land: ”men naturligtvis råder i det här landet de mest fruktansvärda förhållanden som man kan föreställa sig, en oföreställbar svagsinthet vevar vår statsmaskin… mycket, ja, allting i det här landet är visserligen löjeväckande… naturligtvis patetiskt, teater… att man här mycket medvetet dör, dör ut, förfaller och måste dö ut…”

Den andra delen av romanen består av fragment av halvbrodern Karls efterlämnande papper. Bröderna är olika: Robert undervisar kemi på universitetsnivå i USA och Karl, som saknar utbildning, bor i Afrika. Om advokaten gjorde upp med samhället så gör Karl upp med sin familj, vilket också Robert gradvis också gör allt mer.

Till det yttre kan Bernhard påminna om landsmannen Peter Handke. De arbetar båda med nedbruten syntax och upplöser många litterära konventioner. Men Bernhard är mindre associativ och även om prosan är postmodernt skingrad så finns det ändå en ordning i vad som skrivs samtidigt som den ibland kan brista lite. Men den finns.

I Watten är syntaxen som den brukar, men några styckesindelningar har Bernhard inte kostat sig på. Eller, jo, en styckesindelning finns. Att texten kommer i ett långt flöde förstärker känslan av monolog, vilket alltså även denna text är. Det är en berättelse om en läkare och hans förhållande till kortspelet watten samt hans intresse för en bekants självmord. Det ligger något absurdistiskt och tvetydigt komiskt över hela historien. Ibland vet man inte hur man ska närma sig och förstå vissa avsnitt. Samtidigt som det lustiga ständigt återkommer så framträder en rannsakan och prövning av läkaren själv, som är allt förutom lustig. Att berättelsen vacklar fram och tillbaka mellan komik och modstulenhet ger läsningen en friktion som intresserar.

Även Billigätarna är en experimentell text. En pladdrig och ordrik monolog, utan styckesindelning, om hur karaktären Koller ska skriva en fysiognomisk studie och lär känna ett grupp billig-ätare på en statlig restaurang. WÖK var en faktiskt kedja som riktade sig till kunder i samhällets nedre ekonomiska halva. Bernhard använder sig mycket av upprepningar i texten och förutom att skapa en tacksam rytm, så ger det också texten en lekfull prägel.

Billigätarna är en välskriven och ibland underfundig berättelse, men en fråga uppstår: Vem är det, egentligen, som Bernhard skriver för? Frossande kritiker eller gemene läsare? För att låna en term från Céline ovan, så är det ingen rekreationsläsning. Det är krävande att läsa Bernhards kortromaner, och krävande får, eller kanske bör, också en bok vara. Men hur krävande får den vara i förhållande till vad den åstadkommer? De fyra kortromanerna utforskar konstformens möjligheter. Eftersom kultur rör på sig hela tiden så är det rimligt att också pröva den. Men vad har Bernhard uppnått? Samtidigt: Att somlig konst kan uppfattas som smal är inget problem. Att tro motsatsen är nog att missförstå vad konst kan vara.

—

Isak Adolfsson