CD: The Whale med Stína Ágústsdottir Trio
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, mars 26th, 2021
Stína Ágústsdottir Trio: The Whale (Smekkleysa SM/Border). Speltid: 28’09.
Stína Ágústsdottir (sång), Anna Gréta Sigurðardóttir (piano), Mikael Máni Ásmundsson (gitarr)
Betyg:
Release: 26 mars 2021
För nästan jämnt ett år sedan skrev jag om Anna Gréta Sigurðardóttirs Brighter. Hon var en för mig ny bekantskap, och albumet var i högsta grad intagande med jazz som kunde närma sig både visans och den klassiska musikens uttryck. Hennes pianospel fungerade också sällsynt väl ihop med Max Schultz’ gitarr. Nu är det dags för ännu en isländsk dottir, nämligen sångerskan Stína Ágústsdottir. För fem är sedan sjöng hon på ett album vars titel kunde föra tankarna till Jan Johansson, nämligen ”Jazz på isländska” eller Jazz á íslansku. Men det lät inte som Johansson. Och låtarna behövde inte ha något med Island att göra insåg jag när en mycket känd melodi dök upp, nämligen Olle Adolphsons ”Trubbel”. Men den sjöngs förstås på isländska.
Nu återkommer Stina Ágústsdottir med albumet The Whale (är man från Island så är man). Där bildar hon en trio med den lite ovanliga besättningen sång, piano och gitarr. Och vem sitter vid pianot om inte Anna Gréta Sigurðardóttir. Men för att göra det hela maximalt isländskt hittar vi Mikael Máni Ásmundsson och inte Max Schultz på gitarr. Den här kombinationen visar sig vara ett riktigt lyckokast, där pianots och elgitarrens klanger både går in i varandra och kompletterar varandra på ett utsökt sätt; ibland blir effekten att man nästan tror sig höra en harpa som trillar toner. Det är solglitter på vatten och droppar från smältande is, och man fångas direkt av den samtidigt glasklara och drömska atmosfär. Här måste också sägas att ljudteknikerna har gjort ett helt strålande jobb. Och det gäller också deras sätt att presentera Ágústsdottirs röst. Man har trion liksom live i rummet framför sig.
Stína Ágústsdottir. Foto från https://www.stinaagustsdottir.com/
Trions medlemmar svarar för två av de sex bidragen, däribland titellåten ”The Whale”. Men albumet inleds med Joni Mitchells ”Both Sides Now”, som numera tycks smyga sig in lite över allt. Till all lycka visar den sig passa perfekt för Stína Ágústsdottir som gör den chosefritt och känslostarkt – och till ett helt suveränt ackompanjemang av Sigurðardóttir och Ásmundsson. Skulle jag välja ett favoritspår blir det nog detta.
Ágústsdottir sjunger rättframt och personligt och med pondus och avstår de ”jazzmanér” och ”visklekar” som en del jazzsångerskor ibland hemfaller åt. Det gör också att rösten passar utmärkt för en jazz som närmar sig visan och för bidragen av Mitchell av Bob Dylan. Frågan är om man inte lagt de bästa bidragen först; det hade varit bra med något mer anslående som lyft albumet på slutet.
Speltiden är anmärkningsvärt kort, men bättre det än att man plockat in något bara som utfyllnad. Inom nordisk jazz dominerar Norge och Sverige idag. Men här har vi alltså ett friskt isländskt källsprång med eget sound att glädjas åt. Och det läckra skivomslaget gör inte saken sämre.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS: Apropå isländska döttrar påminner jag gärna om Rhízōma av Anna Thorvaldsdottir. Det är visserligen ingen jazz-skiva, men den är bara så bra!
