Läsefrukter: Den italienska rasen skulle räddas

Inlagd av Dixie Ericson Dixit onsdag, januari 27th, 2021

Det är inte osannolikt att medlemmarna i Unionen för judiska samfund i Italien (l’Unione delle comunità ebraiche italiane) med säte i Rom blev ytterligt förvånade och kanske också för ett ögonblick kände adrenalinet flöda till över innehållet i ett brev som härförleden levererades till Unionen.. Det vore i så fall förståeligt.   

Det innehöll en ursäkt för ett monstruöst och oförsvarligt illdåd begånget  –1938. Avsändare var en viss Emanuele Filiberto av kungahuset Savojen och prins av Venedig (född 1972) som i dag kunde ha varit kung av Italien om historien haft en annan gång. 

Prinsen är barnbarn till Italiens senaste kung, Umberto II som brukar kallas för ”majkungen” eftersom han bara satt på tronen i 34 dagar våren 1946. Hans far Vittorio Emanuele III hade suttit på tronen i fyrtiosex år – genom två världskrig. 1946 abdikerade han av taktiska skäl  till förmån för sonen Umberto för att rädda monarkin. Sedan avseglade den före detta kungen av Italien och Albanien tillika kejsare av Etiopien med sitt hushåll  till Egypten, där han dog året därpå.

Under detta skickelsedigra och mörka 1946 för den italienska monarkin hade en folkomröstning i juni beslutat att Italien hädanefter skulle vara en republik. Och kungahuset Savojens manssida förbjöds att resa in och vistas i Italien på evärdlig tid, Den lagen reviderades emellertid i början av 2000-talet.

Men vad vill då prinsen av Venedig uppnå med sitt brev. Han vill nog få omvärlden att tro att han kommit till insikt om fädernas brott och återknyta till historien och dynastins insatser. Det kan ses som anständigt. Fast ändå inte, för uppenbarligen vill han fjärma monarkin från skuldbördan och samtidigt till intet förpliktande ödmjukt bekräfta övergreppen mot judarna.
Till saken hör också att prinsen vill starta ett politiskt parti med en rehabiliterad och reinstallerad monarki på programmet. Men det räcker nog inte bara att kalla judarna för sina bröder och vända på bladet. Glömskan måste väl få arbeta längre och sudda ut ogärningarna. 

Idag, den 27 januari är det minnesdagen för Förintelsen. Många italienska judar skickades in i döden, sedan de prisgivets åt död och lidande på grund av Mussolini-regimens antisemitiska raslagar (Le legge razziale)  från 1938. Lagar och förordningar som skulle rädda den italienska rasen (salvare la razza italiana). De slog ner som en blixt. Mussolini hade inte visat tecken på att vara någon utpräglad rasist dittills. Men här visade il Duce och hans anhang plötsligt inte bara sin antisemitism utan också ett sadistiskt drag; en fascismens grymma lek med den judiska befolkningsgruppen. Efter en våldsam hatkampanj med antisemitiska klichéer i alla till buds stående medier kom lagstiftningen slag i slag under hösten 1938. De italienska judarnas medborgarskap och rättigheter monterades först ner totalt; de bestods noll människovärde och noll medborgerliga rättigheter. Beviljade medborgarskap drogs till och med in. Sedan togs  alla möjligheter till försörjning bort. Hela utbildningsväsendet, till exempel, gick igenom totala utrensningar oavsett nivå och funktion. Judiska skolelever  och universitetsprofessorer sparkades ut. Och i släptåget följde morden och deportationerna till koncentrationslägren. Det var ett år i Italien av en total förnedring och trampande på elementära mänskliga rättigheter  med fokus på en en välfungerande och integrerad befolkningsgrupp av en ondskefull och blodtörstig regim. Alla lagar kontrasignerades i laga ordning av Vittorio Emanuel III. Förmodligen tvekade han. Men namnteckningen finns där. Hela skeendet diskuteras fortfarande av historiker.

Det var inte den första misstaget kungen gjorde. År 1922 när Mussolini satte allt på ett kort och marscherade mot Rom med sina svartskjortor för att ta makten begärde den lagliga och demokratiskt valda regeringen  att kungen skulle signera en order om att italienska armén skulle ingripa mot marschen och återställa den civila ordningen. Vittorio Emanuele III vägrade. Förmodligen för att han fått garantier av Mussolini att monarkin inte skulle påverkas. I stället inbjöd han Mussolini att bilda regering och bidrog därmed också till att ge den råa milis – som Mussolini snabbt bildade för att oskadliggöra politiska motståndare – ett fikonlöv av laglighet.  Därmed hade ett händelseförlopp satts i  rullning som gjorde kungen och stadsöverhuvudet till en av 1900-talets stora förbrytare mot mänskligheten och huset Savojen till en ”släktförening”. Kanske trodde han att han skulle kunna ”hantera” Mussolini. Vem vet! I stället blev han en medlöpare, om än motvilligt. Och när allt hade gått åt helvete i kriget försökte han 1943 arrestera diktatorn för att rädda sitt eget skinn. Men det var alldeles för sent.

Men tro nu för all del inte att fascismen är död i Italien eller i Europa eller världen i övrigt.  Tvärtom den lever och frodas också i det italienska parlamentet och samhället.  Häromdagen såg jag Jimmy Åkesson trankilt intervjua  nyfascisten Giorgia Meloni partiledare för nyfascistiska Fratelli d’Italia (Italiens bröder) och en gång minister i en av Berlusconis regeringar. Åkesson bad ödmjukt om råd hur han och Sverige skulle hantera pandemin. Kaka söker maka.

Återigen hotas och mördas Europas judar och får finna sig i att råka ut för glåpord i vardagen och tvingas se svastikorna växa som ondskans blommor på väggarna. Också i Sverige.  Spöket Mussolini har stampat fram nya råskinn ur Italiens jord, som är beredda att ge sig på judar och vem som helst som irriterar dem det minsta. Vaksamhet anbefallas. Det gäller att inte blunda och bagatellisera rasistiska ogärningar av något slag. 

Det verkar osannolikt att huset Savojen skulle göra comeback i Italien. Men den italienska politiken är så dysfunktionell att ingenting kan uteslutas.

 

Huvudkälla: Artikeln Kungahuset Savojens gest senkommen men ansvarstagande. (Le scuse dei Savoia un gesto tardivo ma di responsabilità)av Umberto Gentilone, publicerad 22 januari 2021

Dixie Ericson är frilansskribent