Lyrik: En klase syrener av Arsenij Tarkovskij
Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur fredag, januari 15th, 2021En klase syrener
Av Arsenij Tarkovskij
Översättare: Per-Arne Bodin
POV Books. 69 sidor. Har nyligen utkommit
I Andrej Tarkovskijs film Nostalghia finns en scen där man bränner en bok. Det är inte vilken bok som helst utan en diktsamling av filmarens far Arsenij Tarkovskij. Bevittnar vi ett symboliskt fadermord? Men varför reciteras i så fall faderns dikter i filmen, precis som i de tidigare Spegeln och Stalker? Faktum är att sonen betraktade fadern som Rysslands främste levande poet. Är man observant noterar man också att det är en volym med italienska översättningar som överlämnas åt lågorna. Och då förändras scenens symbolik. Det är som om den vördnadsfulle sonen vill säga att de ryska originalen är heliga och att varje överflyttning till ett främmande språk är en form av blasfemi. Vi bevittnar alltså inget fadermord utan snarare en hyllning till fadern, poesin och det ryska språket.
Scenen måste framstå som besvärande för den som föresatt sig att sprida Arsenij Tarkovskijs poesi till icke rysktalande. Men Per-Arne Bodin har inte ryggat inför uppgiften. Han hör till våra mer framträdande kännare av rysk kulturhistoria, inte minst med anknytning till kyrkliga och religiösa traditioner och har dessutom vid ett tillfälle träffat och samtalat med Tarkovskij. Redan 1985 utkom volymen En klase syrener (Arbetarkultur) i hans översättning. Naturligtvis kommenterade han i sitt förord filmscenen och passade då på att påpeka att Arsenij Tarkovskij faktiskt ägnade en stor del av sitt liv åt att tolka poesi till ryska. Till skillnad från sonen tycks han alltså inte ha misströstat om uppgiften. Samtidigt kan man påminna om att många poeter under Sovjettiden var hänvisade till översättningar för sitt levebröd, inte minst de som hade svårt att få sin egen diktning accepterad av myndigheterna.
Nu har Bodins tolkningsvolym kommit ut på nytt i en lätt reviderad version, denna gång på förlaget POV Books, som är en del av filmtidningen Point of View och som fokuserar på litteratur om film. Så vi får väl tacka sonen Andrej för att Arsenij åter blivit tillgänglig på svenska. För att markera filmanknytningen har utgåvan också försetts med ett nytt efterord av filmaren Sofia Norlin.
Det dröjde till 1962 innan en volym med Tarkovskijs poesi kunde publiceras. Då var han 55 år och hade skrivit för byrålådan sedan 20-talet. Men man ska inte tro att hans diktning var någon uttalad attack på det sovjetiska systemet. Problemet var snarare att den inte heller bringade det sin hyllning utan liksom bara ignorerade det – vilket kunde vara nog så suspekt. Dessutom är den ofta svårtolkad, vilket alltid kan göra en totalitär regim nervös. Personliga minnesbilder blandas med andliga erfarenheter som bryter igenom och laddar den vardagliga verkligheten och låter naturen spegla något som är större än det omedelbart synliga.
Som Bodin skriver i sitt förord är Tarkovskij en arvtagare till den ryska silverålderns poesi. Han lyfter speciellt fram Osip Mandelstam och Marina Tsvetajeva (som Tarkovskij också kände personligen). Men Tarkovskij har inte Mandelstams djupa klassiska förankring eller Tsvetajevas våldsamma personlighet med dess häftiga känslokast. Av urvalet i En klase syrener att döma tycks han mig stå närmare Boris Pasternak, både genom sitt idiom och genom den stora roll som naturen spelar. Här finns ett smärtsamt men stoiskt accepterande av sitt öde, kristna allusioner och ett oväntat bildspråk. Man noterar också hans dragning till snö och till det första snöfallet: ”Första snön var som första skrattet / som barnets första steg.” Men senare i samma dikt konstaterar han lite oväntat att snön, inte minst i Moskva, luktar bensin – och sedan fyrtiotalet dröjer också en lukt av blod. Som hos Pasternak finns återkommande hyllningar till livet, ibland liksom på trots mot allt mörker som hotar. En annars närmast extatiskt lycklig kärleksdikt får också sluta ominöst med orden: ”Medan ödet gick i våra spår, / som dåren med rakkniv i handen.” Det är för övrigt den dikten, ”Första mötena”, som inleder Andrej Tarkovskijs film Spegeln.
Tarkovskij ”skriver en till formen traditionell poesi som strängt följer de klassiska ryska versmåtten”, konstaterar Bodin, och enlig slavisten Deming Brown dras han till blankvers och sonetter. Bodin har emellertid helt avstått från att vara formellt trogen, frånsett strofindelningen. Självklart betyder det att en viktig kvalitet går förlorad, och kanske skulle Andrej ha velat bränna även denna volym. Men jag tänker mig att Bodin funnit det viktigare att vara motiv och bildspråk trogen än att riskera allt med krystade rim och stolpig vers. Däremot undrar jag varför det är så få tankstreck i hans tolkningar, trots att han poängterar att Tarkovskij var speciellt förtjust i detta skiljetecken – precis som Tsvetajeva, skulle man kunna tillägga – som både binder ihop och skjuter ifrån.
Tarkovskijs första diktsamling kom alltså ut så sent som 1962. Det var inget år vilket som helst, och då tänker jag inte i första hand på att sonen Andrej vann Guldlejonet i Venedig för sin första spelfilm, Ivans barndom. Det jag avser är hela det förändrade politiska klimatet i Sovjetunionen och dess betydelse för kulturlivet. I sin strävan att stärka sin maktställning hade Nikita Chrusjtjov 1956 gått till angrepp mot stalinismen, eller ”personkulten” som han uttryckte det. Och 1961 var det dags för en symbolhandling utöver det vanliga när Stalins balsamerade lik bars ut ur mausoleet vid Röda torget och lämnade Lenin ensam kvar. För att ytterligare markera att en ny tid randades släppte Chrusjtjov också fram unga och kritiska poeter, där Jevtusjenko och Voznesenskij fyllde sportarenorna vid sina uppläsningar. Och just 1962 kunde sensationellt nog Aleksandr Solzjenitsyns lägerroman En dag i Ivan Denisovitjs liv publiceras.
Samtidigt ska man inte tro att det var fritt fram att skriva vad som helst. När Boris Pasternak 1958 tilldelades Nobelpriset utsattes han för en hätsk kampanj och tvingades avsäga sig utmärkelsen, och Varlam Sjalamovs böcker från Gulag var fortfarande omöjliga att trycka. Doktrinen om socialistisk realism låg också fast. Där Stalin hade betraktat författarna som ”själens ingenjörer” föredrog den mer bondske Chrusjtjov att tala om dem som ”smeder som skall gjuta om människornas psyken” – i enlighet med den senaste partilinjen, nota bene. Litteraturen, slog han fast, ska ”återge den stora, hjältemodiga tid, när man bygger upp det kommunistiska samhället”, och de som svek sin uppgift och producerade ”äcklig smörja” avfärdades som ”perversa människor som har, som det heter, tomtar på loftet”. Det var också under Chrusjtjovs tid som Iosif Brodskij (Joseph Brodsky) arresterades och dömdes för ”social parasitism” i januari 1964. Senare samma år var hans egna dagar vid makten räknade och Brezjnev-eran kunde ta sin början.
Att Arsenij Tarkovskij äntligen kunde träda fram som poet 1962 betydde alltså inte att hans situation var säker och tryggad, desto mindre som hans poesi på intet sätt kunde sägas bidra till att bygga upp det socialistiska systemet. Han hade all anledning att fundera över sin relation till makten och poesins uppgift. Precis som så många ryska poeter sedan Pusjkins dagar fullföljer han också den rysk-romantiska traditionen att tilldela författaren en särställning. Han kan se sig som något av profet och som den som sammanlänkar alla tider och alla platser och som skådar och förmedlar en sanning bortom det uppenbara: ”mitt språk var sant, som en spektralanalys”. Han ”vet mer om döden än de döda, / av allt som lever är jag mest levande”. Men det är också typiskt för honom att han till sist liksom ser på pretentionerna med något som skulle kunna tolkas som ett lite roat löje: ”Och – min Gud! – en liten fjäril / skrattar åt mig, som en liten flicka, / som ett stycke guldbrokad.”
Dikter om historiska despoter och om jakt låter sig gärna läsas mer eller mindre allegoriskt i en rysk och sovjetisk kontext. Ett av de mest kända exemplen är Vladimir Vysotskijs sång ”Vargjakten” som alldeles uppenbart handlar om hans egen frihetslängtan och hur han bryter sig loss ur flocken och undkommer jägarna. I dikten ”Jakten” identifierar sig Tarkovskij först med den hetsade hjorten för att sedan betrakta scenen utifrån när det döda djuret bärs bort med svarta förstenade ögonglober. Man drar sig minnes Marina Tsvetajevas ord, sprungna ur hennes ryska erfarenhet: ”Poeter dödas alltid.” I en annan dikt möter Tarkovskij de gamla assyriska despoterna på ett museum, ”folkmördare med skägg av lera” som ”höll statsspiran hårt i sina kräftklor”. Han ”förbannar sulorna på kejsarens sandaler” och att konstaterar att han ”skriver ändå inga hyllningar på kilskrift”. Så blir dikten till en personlig självständighetsförklaring och en vägran att tjäna makten med sitt verk. Men återigen kan Tarkovskij överraska, som i en dikt där han apropå den landsförvisade Ovidius också antyder en längtan efter ett enklare liv fjärran despoten: ”Jag vill äta fårost med Ovidius / och sörja vid Donaus stränder, / inte urskilja fjärran röster / inte vänta på välsignade segel.”
Andrej Tarkovskij hade från början tänkt att ha med dikten ”Som barn blev jag sjuk” i den starkt självbiografiska Spegeln, men det är först i Nostalghia som den reciteras. Men som påpekats av i en kandidatuppsats av Christian Klöfver är flera av diktens motiv centrala för just Spegeln. Dikten är annars intressant för den filmintresserade genom att den påminner så mycket om Andrej Tarkovskijs estetik och sätt att arbeta med film. Men så såg han sig också i grunden som poet, en poet med filmen som medium. Kanske kan man också säga att både fadern och sonen såg på konsten som besjälad av helig ande.
Arsenij Tarkovskij har säkert haft draghjälp av Andrejs internationella berömmelse för att nå utanför Rysslands gränser. Men ingen kan påstå att han bara har intresse som far till sonen – lika lite som sonens filmer bara skulle ha intresse i relation till faderns dikter.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Här kan ni höra Stina Ekblad läsa några dikter ur En klase syrener.