Bok: En port till andra världen

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, januari 13th, 2021

En port till andra världen

Aldous Huxley

Översatt av Nils Kjellström

Natur & Kultur. 128 sidor. Utkommen.

—

Moralhysteri är ganska tröttsamt, och denna text saknar sålunda moraliska pekpinnar. En port till andra världen är en bok om meskalin och vilka fördelar som det, enligt författaren, kan ha på det mänskliga psyket och själslivet. Boken utkom 1954 och har sedan dess blivit något av en klassiker och ges nu ut på nytt.

Brittiske Aldous Huxley (1894-1963) hålls för en av de mest intellektuellt skärpta författarna under 1900-talet. Han skrev antitotalitära dystopier och utopier men i mystisk anda utforskande han även det inre själslivet. I boken En port till andra världen (1954) gör han det genom drogen meskalin.

När Huxley utforskade meskalin bör det sägas att preparatet inte då klassificerades som en drog, utan som en ”research chemical” och ansågs kunna ha goda effekter för att utforska det mänskliga psyket, främst det undermedvetna. Författaren såg preparatet likvärdigt med meditation som ett sätt att nå spirituell, inre kännedom. Det meskalinrus som boken bygger på gjordes också i närvaro av en läkare. Men boken mötes, bland annat, av mycket kritik som förklarade droganvändning som en form av oansvarig eskapism.

Att skriva drogprotokoll är inget som Huxley vare sig är först eller sist med. Det finns mer dokumenterande och betraktande sådana, så som Om hasch (postum) av Walter Benjamin (1892-1949). Det finns mer kaotiska och sökande sådana som Skräck och avsky i Las Vegas (1971), där Hunter S. Thompsons (1937-2005) alter ego åker runt i Nevada i bilen ”Den vita valen”, döpt efter Herman Melvilles (1819-1891) roman, och söker och strävar efter den amerikanska drömmen. Vad som skiljer ut föreliggande bok är att Huxley är mer andligt sökande i sin lilla studie.

Originaltiteln på boken, ett citat hämtat från en dikt av William Blake (1757-1827), är The Doors of Perception, och det är ifrån den som bandet The Doors (1965-1973) har hämtat sitt namn. Och ibland, bara ibland, är det nästan svårt att inte höra hur Ray Manzarek (1939-2013) spelar barockaktigt och bluesigt rullandes på ett klaviatur, hur John Densmore (1944-) släpar med trummorna, ibland latinoinfluerat, ibland mer jazzigt, hur Robby Krieger (1946-) växlar mellan folkmusik och flamenco och hur Jim Morrison (1943-1971) med basröst förkunnar ”Come on, baby, light my fire”, eller varför inte ”Break on through to the other side”.

Men boken skiljer sig också från The Doors och motkulturen, och den som väntar sig ett hedonistisk vältrande i droger blir nog missnöjd. Huxley redogör sakligt för meskalin och ger en flerledad kontext till det hallucinogena preparatet. Det är ingen ”specialize in havin’ fun”, så att säga.

För att hänvisa till ytterligare en poet, John Donne (1572-1631), så skulle nog Huxley delvis inte hålla med denna om att ”ingen människa är en ö”, för Huxley känner en oerhörd distans till andra eftersom man inte faktiskt kan dela en upplevelse med någon. Man kan prata om den, kanske uppleva den samtidigt men man upplever den var för sig och pratar om den utifrån sin egen position. Det är här intresset för meskalin kommer in. Huxley tror på preparatets överskridande effekter. För ”genom intagande av en lämplig drog” kan denna distans överbyggas och det blir ”möjligt att för mig inifrån förstå vad visionären, mediet eller till och med mystikern egentligen talar om”, för att nämna några få som han skulle vilja närma sig. Han talar om att drogen ger ”tillträde till den inre värld” som vi finner hos andra. Dock införlivas inte helt detta, men Huxley menar att det ändå ger insikt.

Återigen, detta är inte en vansinnesfärd – Huxley skriver väldigt deskriptivt och utforskar både ruset som sådant och effekterna på honom. Det framförs teser om språket, utläggningar om konsten och tinget i sig, men även om pretentiös konst, psykisk ohälsa och om hur olika kemiska processer fungerar.

Nej, för Huxley är inte meskalin något skoj, det är något högst allvarligt, ett medel för att nå djupare, himmelska insikter om livet.

Huxley skriver att han ser förbi det ändliga, bortom det tillfälliga. Han skriver att ”vad jag såg var detsamma som Adam hade sett i sin skapelses morgon: den från ögonblick till ögonblick rena existensens under”. Huxley ser hur saker framträder som oändliga. Han skriver att saker ”bara är”. Visserligen är allt övergående och ”obetydliga men unika särskildheter”. Denna paradox, att vara tillfällig men ändå bestående, är vad Huxley finner i ruset. Vad han mer finner är att denna paradox korresponderar mellan allt inom naturen och även mellan människan och naturen. I denna oändlighet upphör också rummet och dess tre dimensioner att vara det dominerande för vår uppfattning av tillvaron. Istället tänkte Huxley i termer av vad som var meningsfullt för honom, oberoende av rummet.

Huxley menar att tillvaron ”slussas genom hjärnans och nervsystemets spärrventil” och att den tillvaro vi upplever är en filtrerad upplevelse som tjänar våra biologiska överlevnads insikter, allt enligt författaren. Genom meskalinet, menar Huxley, kan man nå denna ofiltrerade andra värld. Genom meskalinet kan man befria jaget, låta det inträda i den andra världen, och ”i det slutliga skedet av jagbefrielsen finns ett ’dunkelt vetande’ att Allt är i allt, att Allt är i varjehanda”. Evighetstanken kopplar sålunda an till en panteism. Men för att nå den andra världen behöver man en befrielse, som författaren menar.

Genom att knyta samman meskalin med en panteism når Huxley en oändlighet. Men låt oss ta ett kliv tillbaka. Vad händer om vi tar bort mysticism ur bilden? Är det då en evighet som nås? Eller är det bara ändringar av signalsubstanser i hjärnan? Vad är de insikter värda som Huxley når om vi inte delar hans mysticism? Kvar finns väl ändå några filosofiska och psykologiska rester, men mycket faller undan.

—

Isak Adolfsson