Lyrik: Livsrymd

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension söndag, januari 10th, 2021

Livsrymd – Dikter i urval

Galina Rymbu

Översättning av Mikael Nydahl och Ida Börjel

Ellerströms förlag. 127 sidor. Utkommen.

—

Genom antologin Livsrymd, som också är namnet på en av författarens egna samlingar, introduceras Galina Rymbu (f. 1990) för en svensk publik. Poeten är född i Ryssland men numera bosatt i Ukraina. Förutom lyrik skriver hon essäer och driver flertalet plattformar som arbetar med lyrik. Genom dessa plattformar och andra har Rymbu gjort sig ett namn. Hennes diktning har ett politiskt patos, med kritik mot regimen i Ryssland och hon berör dagsaktuella händelser. Hon har bland annat diktat om Rysslands invasion av Krimhalvön. Hon skriver från en vänsterpolitisk position och berör ämnen så som feminism och sexualitet.

Diktsamlingen består av ett urval av dikter som Rymbu har skrivit mellan 2010-2020. Det första urvalet är från den med samma namn som antologin. Den börjar med ett längre citat av den ryska anarkisten, fursten och zoologen Pjotr Kropotkin (1842-1921), vars huvudtanke var att naturen, som människan är en biologisk del av, strävar efter att nå en harmoni. Denna harmoni nås genom ömsesidig samverkan, och inte genom att individer inom en art försöker positionera sig själva gentemot varandra, vilket somliga anhängare av Charles Darwin (1809-1882) har menat. För Kropotkin är solidariteten inom en art avgörande och grundläggande för överlevnad och levnad.

Rymbu använder sig av en rad prosadikter för att beskriva hur långt ifrån Kropotkins lära samhället har kommit, och hur en nästintill socialdarwinistisk attityd istället råder. Det är för det inga dystopier som Rymbu målar upp, för sådana bär alltid på ett bakomliggande hopp. Istället skriver hon rent deskriptivt, och ändå suggestivt. Man måste sjunka ned i hennes språk, navigera i labyrinterna för att fånga hennes bilder. Det är för den delen inte något svårt att göra det, men man måste ändå sjunka ned i poesin. Den är enkel men samtidigt väl sammansatt.

Rymbu likställer vid ett tillfälle arbetaren med ”titanen”, som inom den grekiska mytologin är naturens barn. Och människan är, genom Kropotkin, en del av naturen. Det är alltså hos arbetaren som vi kommer att finna solidariteten.

I dikten ”Vilda bägare” heter det ”etik: man vill äta” och det implicerar den desperation som samhället – ”sopkupolen” – kan försätta en i. Vad som också är etik är att ”gå i uppfyllelse i livlösa tecken”, alltså, positionera sig själv genom obetydliga betydelser. Det sociala, engagerade patoset är framträdande hos Rymbu. Ibland beskyller man engagerad litteratur för att vara svulstig och simplifierad – ”hur annars ska den nå ut till massorna?” – men hos Rymbu är det politiska väl sammanvävt med det estetiska. Man tar del lika mycket av politiska tankar som estetiska upplevelser genom läsningen. Dikterna är ibland så pass fragmentiserade att man kan hitta båda delarna. Men ibland har den sociala aspekten övertag och dikterna blir nästan enbart politiska och socialt engagerande. Detta gör visserligen dikterna väldigt lättillgängliga, även om de ibland kan vara något lösryckta och suggererande.

Det finns också ett drag av nostalgi i diktningen. Den är visserligen något ambivalent, men diktjaget längtar tillbaka till en tid då även städer och byar i maktens utkant hade fabriker och arbetsplatser. Det heter att ”detta var vår historia, men nu / har allt detta krympt till historien om hur ’proletariatet blir ett prekariat’ / och hur den mörka sumpsolen av formgjuten betong smälter bort / i ljuset av nya arbeten”. Diktjaget känner sig främmande och känner att hon inte talar samma språk som dem i sin omgivning. Rymbu framträder som en postsovjetisk diktare, där den forna sovjetregimen är ständigt är närvarande. Det nya Ryssland är för Rymbu ett sår, ett sår som behöver läkas. Det som inte är större städer står öde, precis som här, och man undrar ”men människorna, var finns alla dessa människor? / för de finns ju kvar, de har ju inte / försvunnit tillsammans med de tomma verkstäderna”. Man glömmer lätt att obygden också är en bygd, att alla dessa små förbipasserade samhällen också är någons hem, att hela liv utspelas där. Om de också bara kunde arbeta där.

Det finns en spänning mellan maktens periferin och centrum i diktningen. De befinner sig i olika rum och uppfattar därmed sin tillvaro olika. De gör sig olika föreställningar, och ”vad inbillar de sig, ’herrarna’ där bort i sin jävla huvudstad” egentligen?

Drömmen om utopin finns också där i några av dikterna. Rymbus utopi påminner i sin tillblivelse om apokalypsen. Hon väntar på den som ”ett underverk, en Messias” och ”som på världens undergång”. Väntan på utopin är ”skimret av en värld utan tid”. Detta paradis av denna värld har många beröringspunkter med det paradis som inte är av denna värld.

Karl Marx (1818-1883) sade som bekant att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”, och jag tror att Rymbus nog instämmer i det. Den postsovjetiska medborgaren, däribland poeten måste i det postsovjetiska samhället själva tala och diskutera om sitt lands utveckling och vart man vill styra den. Rymbu visar sig starkt engagerad i sin diktning och hon håller i ordet själv och låter sig inte se in, eller ned, på sitt egna samhälle genom blicken av någon utanför. Det ska bli intressant att se vad mer av Galina Rymbu som kommer att göras tillgängligt för den svenska publiken.

—

Isak Adolfsson