Armadillo: Chockerande bild av soldaters vardag

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension lördag, september 11th, 2010

Armadillo
Dokumentär, Danmark 2010
Regi: Janus Metz
Foto: Lars Skree
Längd: 100 minuter, visas från 10 till 16 september (Bio Roxy)

———-

I Danmark är kriget i Afghanistan inte längre någon avlägsen konflikt. Det diskuteras flitigt i media och ”Armadillo” ses som en av anledningarna till denna debatt. Över 1000 000 danskar har sett filmen på bio och reaktionerna har varit mycket starka. Att samma frågor även finns i Sverige är självklart eftersom vi också har fredsbevarande soldater på plats i Afghanistan. ”Armadillo” kommer att visas på Bio Roxy varje dag klockan 19:00 från den 10 till den 16 september. Under perioden kommer även de svenska veteranerna ”fredsbaskrarna” finnas på Bio Roxy för att svara på frågor.

Att krig är ett helvete är ett välkänt faktum. Men sällan har detta dokumenterats så ingående som i Janus Metz omtalade ”Armadillo”. Under ett halvår har Metz och fotgrafen Lars Skree följt en grupp unga danska soldater i krigets Afghanistan. Resultatet har blivit en ingående gestaltning av det totala kaos som råder i landet men även hur krig successivt förändrar människors psyken.

I ”Armadillos” inledning möter vi en samling unga män på väg ut på sitt livs äventyr. De ska bevara freden i Afghanistan och hjälpa civilbefolkningen få ordning på landet. På plats visar sig detta vara mer komplicerat än vad de först hade trott. De unga soldaterna hamnar i det brittisk-danska lägret ”Armadillo” i den söderliggande provinsen Helmand. Runt omkring lägret organiserar sig talibanerna och ortsbefolkningen är livrädd för att hamna mitt emellan. De vill inte ha någon hjälp och anser att det bästa vore att soldaterna bara åkte hem igen. Tiden i lägret blir långsam och enformig. Den största faran är minorna som talibanerna strategisk placerar ut. Gång på gång drabbas det danska kompaniet och soldater dödas eller får skickas hem för rehabilitering. När danskarnas plutonchef nästan dödas av en vägmina hårdnar jargongen hos de unga männen. Bortblåst verkar idén på att hjälpa civila, nu börjar det istället talas om ”längtan att få sätta en kula i sån där taliban-byracka”.

Janus Metz och hans fotograf märks inte i ”Armadillo”. Filmen är heller inte uppbyggd som någon typisk Discovery-dokumentär. Den saknar exempelvis den klassiska berättarrösten och alla intervjuerna. Istället drivs ”Armadillo” av de spontana reaktioner och dialoger som uppstår mellan de unga männen. Soldaterna framställs heller inte som några hjältar eller missdådare. De är helt enkelt bara en samling unga killar som hamnat i en väldigt onaturlig situation. Några uppenbara pekpinnar finns alltså inte. Oftast är soldaternas uppdrag ganska enformiga och de unga männens tristess är påtaglig. Men rätt som det är börjar kulorna vina runt deras huvuden och de befinner sig mitt i en stridszon. Dessa krigsscener har en sådan kuslig närvaro att det är svårt att förstå att ett filmteam faktiskt funnits på plats. Tankarna förs istället till Steven Spielberg och Tom Hanks miljardprojekt ”Band of Brothers” och ”The Pacific”. Det är nämligen precis den här adrenalinstinna känslan som de försöker återskapa i sina mastodontserier. Känslan av de unga männens insikt att någon försöker döda dem. En upplevelse som är så stark att de aldrig kommer att vara naiva pojkar på spännande äventyr igen. Man brukar säga att bra krigsfilmer ofta liknar dokumentärer. Med ”Armadillo” är det istället tvärt om. Den har nog mer gemensamt med Kathryn Bigelows Oscarsvinnare ”The Hurt Locker” än med de flesta dokumentärfilmer. Och ingen miljardbudget behövdes, bara verklighetens Afghanistan och en handkamera.

För övrigt är det svårt att kritisera en så stark film som ”Armadillo”. Janus Metz har tagit mycket stora risker och filmen kunde lika gärna ha kostat honom livet. Lars Skrees foto är klanderfritt vackert och effektfullt pampigt på samma gång. Helikoptrar i motljus blandas med karga ökenmiljöer och intima närbilder. Filmen är mycket snyggt klippt och passande stämningsmusik har lagts till. Men det är också här det finns ett litet problem med ”Armadillo”. Risken finns nämligen att den pålagda musiken och den snygga ytan ger filmen ett fiktivt skimmer som egentligen inte behövs. För mig räcker det med att se chocken i den unga soldatens ögon när han förstår att han blivit skjuten. Med ett så starkt råmaterial känns stämningsmusik och helikoptrar i slowmotion bara överflödigt. Dessa invändningar är dock förhållandevis små. ”Armadillo” fyller sin funktion och visar upp en opolerad verklighet man sent glömmer. Detta är en gripande dokumentation av ett trasigt land och dess befolkning. Detta är en debattfackla i den danska Afghanistan-debatten. Men först och främst är det en viktig dokumentation på vad krig gör med människors psyken.

Kristoffer Pettersson är filmvetare, filmbloggare och frilansande skribent.