Roman: Samtycket

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 21st, 2020

Samtycket

Vanessa Springora

Översättning av Marianne Tufvesson

Albert Bonniers förlag. 176 sidor. Nyss utkommen.

—

Den franska författaren och förläggaren Vanessa Springora (1972-) gör genom romanen Samtycket upp med författaren Gabriel Matzneff (1936-) som under 1980-talet hade ett sexuellt förhållande med den då 14-åriga Springora och som skildrade förhållandet och andra sexuella förhållanden med minderåriga i sina böcker. Handlingarna sågs som en del av ett lösgjort leverne. Det gjordes ingen sak av det. För att sätta det i perspektiv kan nämnas att 1977 formulerades i Frankrike en skrivelse som förordade att man skulle ta bort den sexuella myndighetsåldern. Den skrevs under av en nästan samlad fransk intelligentia, av intellektuella som Michel Foucault, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Louis Althusser och Gilles Deleuze för att nämna några namn.

Vad man slås av är att Samtycket är mästerligt komponerad: Springora ställer upp pjäserna i delen om hennes ”yngre barndom” på det vis de kräver för att hon ska kunna skildra den kommande relationen. ”Alla förutsättningar är nu på plats.” Vi får berättat för oss att V – Vanessa Springoras alter ego – sedan ung ålder har haft ett kanske inte avvikande med något annorlunda förhållande till sexualitet. Hennes uppväxt i ett dysfunktionellt hem bidrog starkt till det. Föräldrarna skiljer sig, och fadern är kylig och frånvarande och modern är inte heller föredömlig. Boken förbereder läsaren på att V kommer att ingå ett förhållande med en betydligt äldre man, med en åldersskillnad på 36 år, men boken målar även fram V som ett barn, som tänker och leker på samma sätt och inte på samma sätt som så många barn gör. V är inte ett objekt som enbart blir utsatt för någonting, V är ett subjekt som gör någonting också. Detta gör framställningen icke-kategorisk, på ett tacksamt sätt.

Som tioåring börjar V experimentera sexuellt med sin bästa vän, Julien. De utforskar och härmar de vuxna. Detta låter oss ana vad som ska komma. Det heter att ”på kvällarna söker sig våra kroppar till varandra drivna av en njutningslust som aldrig stillas, men sökandet i sig räcker för att vi i blindo ska upprepa samma rörelse om och om igen, till en början oändligt tafatt och trevande men efterhand allt mer målmedvetet.” Även fast att de är barn så har de en sexualitet, men det är en sexualitet mellan barn. Så möter tillslut V författaren G på en litterär sammankomst. Hon är inte en förläst ung tonåring men en som uppehåller sig mycket i den litterära föreställningsvärlden och ser på tillvaron genom den.

Något Springora vinner på är att hon dels inte är sentimental eller moraliserande, dels att hon utelämnar mycket och därigenom lägger ut konturerna för något större. I det avseendet påminner hon om Ernest Hemingway (1899-1961), och dessutom möter hon standarden väl. En viktig skillnad är däremot att Springora skriver mer fragmenterat, och det är ett stilknep som fångar känslan av åtanke, en distans mellan händelserna och nedtecknandet.

V ger sitt samtycke till G, men vad är en fjortonårings samtycke egentligen värt? Vad är ett samtycke värt när samtyckets varaktighet och grund relativiseras av den som är intresserad av att samtyckas? Utan resonerande, bara genom gestaltning formulerar Springora sådana tankar. G får V att kommunicera med henne genom brev. Baktanken är att breven ska få G att inte framstå som en förövare när han skildrar sina relationer i böckerna. Han manipulerar sina offer till att framställa honom som redlig: ”alla dessa kärleksbetygelser är det konkreta beviset på att han är älskad, och därtill kapabel att själv älska.” G vilseleder sina offer till att få dem att bekräfta hans oskuld. Mot slutet av boken blir dock Springora mer resonerande, och moraliserande, och skriver ”hur ska man kunna erkänna att man har blivit utsatt för övergrepp när man inte kan förneka sitt samtycke?” I den frågan summerar författaren hela bokens tanke.

Det vore fel att säga att ingen reagerar på förhållandet mellan V och G. Det görs anmälningar till polisen och folk i deras närhet ogillar det. Men det vore också fel att säga att deras förhållande fördömdes av omgivningen. Det tillåts, man ser mellan fingrarna och förringar det hela. Ingenting är ensidigt i berättelsen, hela kärlekshistorien är väldigt sammansatt och lyckas därför fortsätta.

Man bör se saker på ett flerdelat sätt, men ibland kan det ensidiga vara att föredra; det ligger i att ha en flerdelad förståelse. Springora är entydig i sitt fördömande av pedofili, för det är vad det handlar om. Samtidigt undgår man inte att V har en delad syn på sitt förhållande, och detta måste man som utomstående behandla taktfullt. Springora skriver att ”när man är fjorton är det inte meningen att en femtioårig man ska stå och vänta på en utanför skolan, det är inte meningen att man ska bo på hotell med honom eller ligga i hans säng med hans kön i munnen medan andra äter mellanmål. Allt detta är jag medveten om, helt utan förnuft är jag inte, trots att jag bara är fjorton.” Man kan vilja det som man kanske inte borde vilja. Problematiken ligger heller inte i ett barns böjelse för en vuxen, utan för en vuxens böjelse för ett barn.

Till slut kantrar förhållandet. G ljuger och bedrar, använder vad V har anförtrott honom mot henne och negligerar henne. G betraktar allt som romanskildringar, något man har en distans till medan V genomlever ett sammanbrott och en förnedring. V får en skev bild, snarare mer skev bild av sexualitet efter uppbrottet med G, och tvingas därtill uppleva sin själv som en litterär karaktär, vars personlighet och hemligheter man talar om. Hennes liv degenererar, men går sedan vidare.

Berättargreppet i boken är ett av avstånd. Det finns en tydlig distans mellan den Springora som berättar och den Springora, kallad V, som hon berättar om. Detta skapar en frihet till att se det förflutna med en äldre blick och förstå det genom ett äldre förstånd. Vad som kanske också är viktigt att tänka på är att V inte nödvändigtvis är Vanessa Springora, det är en litterär, alternativ version av henne. Denna fiktionalitet skapar i sin tur en kreativ frihet, och fungerar som ett verktyg att replikera mot hur Matzneff skapade fiktion om deras förhållande. Det fiktiva blir ett sätt att skriva tillbaka sin historia.

Någonting som boken tjänar på är att fast att den är biografisk är den inte dokumentär. Det finns självklart dokumentära inslag, men den är fortfarande högst litterär. Den försöker heller inte väcka starka känslor hos läsaren och göra en gråtmild. Boken är rak och härdad. Vid den franska originalets utgivning var Springora inne på sitt fyrtioåttonde levnadsår och distansen till hennes fjortonåriga jag är högst påtaglig. Boken andas en mognad och besinning.

—-

Isak Adolfsson