Roman: Framåt natten uppklarnande
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 21st, 2020Framåt natten uppklarnande
Lennart Hagerfors
Weyler förlag. 216 sidor. Just utkommen.
Det är svårt att inte läsa in självbiografiska tendenser i Lennart Hagerfors (1946-) roman Framåt natten uppklarnande. Även om boken handlar om en avdankad författare, medan Hagerfors fortfarande är aktuell är parallellerna tydliga. När författarjaget, Sven Svensson, denna genomsnittlighet personifierad, förklarar varför han slutat skriva säger han att ”jag byggde berättelserna på egna erfarenheter, på det mest personliga […]. Vad jag försökte gestalta var hur det moderna förortslivet, trots stunder av lycka och välbefinnande, egentligen var meningslöst.” Det ger Hagerfors text en metanivå, och han hanterar den väl. Han för sig inte med floskler om litterärt skrivande. Han skildrar en skrivande människa som brottas med sitt arbete och de kval det medför. Väldigt träffsäkert skriver han bland romanens första sidor att ”när Hemingway fick frågan om han trodde på Gud lär han ha svarat: bara på nätterna. Nätterna tillhör demonerna, då allt är ruelse, skräck och katastrofer. Under natten ropar själen på hjälp, det är då man åkallar gudarna. Paniken kommer rusande med sin skenande fantasi och alla sinnen för proportioner försvinner. När morgonens första ljusstrimma till sist kommer upplöses ångesten och det som varit en ödeläggelse ser mer ur som en banalitet.” Hagerfors är vältalig och exakt.
Boken innehåller många reflektioner över livet av en man som är i andra halvan av sitt liv, en bit därin. Men den känns inte som en ”avstämning av livet”, där livet blickas tillbaka på med distans. Det är en högst levande bok med ett nu. Dessutom finns det en komik som ständigt närvarar mellan raderna, som yttrar sig i skrivningar som ”ofta undrar jag vad det är för mening med att göra samma sak varje dag? Egentligen är det bara ett effektivt sätt att förkorta livet utan att ta livet av sig.”
Sven Svenssons inrutade liv bryts upp för en stund när han får ett stipendium och åker till Fårö för en vistelse i Ingmar Bergmans skrivarstuga. Han lär känna den schweiziska konstnären Ulrike och den brittiska mångsysslaren William. Väl vid skrivarstugan börjar några små oförklarliga saker att hända, jaget tänker igenom det som varit, det som är och kommer vara, och jaget uppgår stundom i tomheten utanför honom och låter den ta plats inom honom. Framåt natten uppklarnande är i mångt och mycket en tankebok.
Varje kapitel i boken utgör en episod, och episoderna är sinsemellan mer eller mindre sammanhängande. Men de lägger till något till varandra och de skapar en klar stämning. Livet betraktas genom en grå lins och mycket förhoppningar finns inte, samtidigt som just önskan om det plötsliga sammanhanget ska uppenbara sig och rama in tillvaron. När författarjaget försöker skriva något inom den fiktiva världen är det enda han kan få fram att ”för att komma bort från den ljumma likgiltigheten finns det väl bara två vägar att välja: glupskhet eller svält, rumlande eller askes? Men om man inte har fallenhet för någon av dessa, vad gör man då?” Att befinna sig i den gråzonen är vad boken gestaltar, men den gör det ändå med några färgstänk.
Boken rör sig sakta framåt och ibland när den fortskrider märker man det knappt. Sakta börjar Sven Svensson få ett sammanhang i tillvaron, och det beror på att han, först motvilligt börjar engagera sig i Ulrikes och Williams liv. Läsaren märker det lika lite som Sven Svensson, men plötsligt är det påtagligt. Lika långsamt stegrar sig boken mot att de tre stipendiaterna ska åka ut till en annan ö och leva isolerat några dagar. Men högst plötsligt dyker författarjagets före detta fru upp och blandar sig i. På ön inträffar vad som kallas miraklet, och oron och livsledan skingras. ”Molntäcket sprack upp och stjärnhimlen öppnade sig bit för bit. Det ljusnade omkring oss. Havet började glittra som ett svar på himmelens stjärnor. Vi tog djupa andetag och plötsligt kände jag mig så rörd att jag suckade. Himlens stegrande ljusspel avslutades med att månen, nästa full, gled fram bakom de sista molnen som försvann bort över havet.” Världen är ändå ganska vacker, trots allt. Vad som sedan följer är en stärkande personlighetsutveckling som tar honom bortom ljumheten men även glupskhet och askes, och en underliggande religiös tematik som funnits där genom boken blir mer tydlig. För dramatikens skull lämnar vi det där.
Man vill läsa Framåt natten uppklarnande i så få sittningar som möjligt. Den är väldigt stämningsfull så man vill komma in i den, uppgå i den. Antalet sidor låter en också att läsa den i få sittningar. Den smittar av sig en stämning. En gammal kompis brukade säga att hennes favoritböcker och -filmer var de som var deprimerande peppande, och den beteckningen passar Lennart Hagerfors senaste bok väl.
—
Isak Adolfsson
