Roman: Dagarna dagarna dagarna
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 14th, 2020Dagarna dagarna dagarna
Tone Schunnesson
Norstedts bokförlag. 263 sidor. Just utkommen.
När man sonderar det litterära landskapet för 2020-talet stöter man på en dekadens, en känsla av förfall. Man talar om ”late stage capitalism”, klimatkatastrofen och nonsenskultur – och inte minst, ironin och den tvetydiga nostalgin. Covid-19 har väl egentligen bara förstärkt känslan. Tone Schunnessons bok Dagarna dagarna dagarna skildrar den något degenererade B-kändisen Bibbs, hennes leverne och hur hon går vidare från ett uppbrott. Det är en ärlig berättelse, där dekorum inte är så noga räknat. Boken ligger rätt i tiden, om man får tro en samtidsanalys.
Vid ett tillfälle i boken säger Bibbs att hon avskyr nostalgiker, men själv är hon en nostalgiker i stora mått mätta. Det finns alltså en hycklande aspekt hos henne, och det gör henne som karaktär bara mer intressant. En del av 2020-talets blivande karaktäristisk kommer nog vara en tvetydig nostalgi. Man ser tillbaka på ett tryggare förflutna, samtidigt som det är så uppenbart att det aldrig kan komma åter och att underliga dagar väntar oss. Denna konflikt skapar en ambivalens som man har svårt att förhålla sig till. Schunnesson lyckas väl med att fånga denna tvetydighet.
Som karaktär är Bibbs inte alltid tilltalande, men Schunnesson har skrivit fram henne på ett inte cyniskt sätt. Hon är tillåten som karaktär. Att Bibbs ska lyckas vaska fram 100 000 kronor att betala till sin före detta för att få behålla lägenheten är inget som läsaren tror att hon kommer lyckas med. Men det är intressant att se en liten karaktär, att följa henne och så småningom verkligen känna med henne. Men man har ändå svårt att känna medkänsla med henne i hennes självdestruktivitet.
Drogerna och dekadensen är som ett löfte om något bortanför, och det som är bortanför når man inte. Men, Bibbs söker inte medlidande med sin berättelse, hon bara berättar den och står upp för sig själv, fast att hon ibland är tvivelaktig, något hon vet själv. Vid ett tillfälle säger hon ”lämna moralen åt dem som behöver den, skojade jag”, men frågan är hur mycket skämt som egentligen ligger däri. Att Bibbs är denna antihjälte är befriande: hon är kvinna och skurkaktig men inte med anledning av att hon är kvinna. Schunnesson låter någon som oftast framställs som offer vara den samvetslösa. Självklart finns det säkert kvinnohatare som avskyr Bibbs och menar att hon är en kvinnoorm, men de har nog inte förstått vad litteratur är.
Bibbs är otrogen, beskyller falskt sin före detta för våldtäkt och försöker manipulera folk i hennes omgivning. Det uppstår en snubbelhumor där Bibbs karaktärslöshet kommer tillbaka mot henne, men utan vidare konsekvenser. Mot slutet av berättelsen verkar dock allt komma tillbaka mot henne, men hon snärjer det och förblir oföränderlig.
Den det finns ett inslag av vad man inom marxismen kallar för varufetischism i boken. Bibbs berättar om vilka märken saker har, vad som utmärker något, hur det har tillverkats. Detta drag går hand i hand med att Bibbs samtidigt framstår som förfrämligad inför sig själv och sin tillvaro. Det enda Bibbs bryr som om är att vara känd, det kvittar hur. Hon är en streber. Schunnesson riktar därigenom en kritik mot en kulturscen som är uppblåst och hycklande. Samtidigt är boken en berättelse om kändisskap, och eftersom alla numera verkar ha en fetisch för kändisskap svarar nog boken mot något i tiden. Boken fångar den. Om Bibbs före detta heter det att ”han blev upphetsad av mitt likgiltiga sätt att spendera pengar.” Och i intervjuer har Schunnesson mycket träffande sagt att karaktären Bibbs ser allt som en ekonomisk transaktion – till den graden är hon förfrämligad.
Det skulle vara fel att säga att boken raljerar, men den driver i hög grad med det kulturella etablissemanget i Stockholm. Det målas upp karikatyrer, det gås på och det gäckas och genomskådas. Trotts att boken bara spänner över 263 sidor förstår man ganska snart gycklandet. Det är samtidigt aldrig dåligt skrivet, tvärtom. Men man förstår jargongen.
Boken har en väldigt sansad och klar ton. Det finns ingen affekt som stör berättaren när hon berättar. Allt är väldigt vuxet och behärskat framställt, samtidigt som det är på snudden till galet. Berättelsen har en lätt och ledig stil och den drar ibland mot en kåserande ton, utan att vara torftig. Men det som står i boken står där på ett ganska ledigt sätt, och det roar gott.
—
Isak Adolfsson
