Roman: Farväl till Berlin

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur måndag, januari 24th, 2011

Farväl till Berlin (Goodbye to Berlin)

Christopher Isherwood

Översättare: Leif Janzon

Lind & Co. 207 sidor. Utkommer vecka 4, 2011.

”Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande. Jag registrerar mannen som rakar sig i fönstret mott emot, kvinnan i kimono som tvättar håret. En dag måste allt detta framkallas, kopieras omsorgsfullt, fixeras.” Redan inledningen till Christopher Isherwoods Farväl till Berlin har blivit något av en klassiker och torde vara en av 1900-talets mest citerade romanöppningar.

Så där hade jag tänkt inleda denna recension. Men tyvärr, det låter sig inte göras. Det finns en hake. När jag nu slår upp första sidan i boken upptäcker jag nämligen att jag minns fel. Romanen öppnar inte alls med de där välkända orden. Den berömda ”inledningen” utgör i själva verket dess andra stycke. Den första meningen lyder: ”Från mitt fönster den djupa, dystra, tunga gatan.”

Nå, det har nu ingen större betydelse.

Goodbye to Berlin kom ut 1939. Men det är Weimartidens sista skälvande år som Isherwood skildrar, tiden före det nazistiska maktövertagandet. Han kom till Tyskland 1929, en homosexuell engelsk yngling från övre medelklassen, en författare som drömde om den stora romanen och säkert också hyste förhoppningar om att möta en mindre inskränkt atmosfär än hemma i England. Berlin var nu trots allt känt för sitt depraverade nöjesliv. Den stora romanen blev aldrig skriven, men av sina anteckningar och prosautkast skapade Isherwood likväl ett oförglömligt verk. Kanske var det rent av lika bra att han skruvade ner ambitionerna för att i stället satsa på denna mer löst sammanhållna kavalkad där vi kastas mellan det mondäna, småborgerliga, proletära och skabrösa Berlin. Det är som en serie snapshots som med precision och sinne för atmosfär fångar ett aningslöst samhälle på väg mot sin undergång medan brutala krafter gör sig redo att ta över. Romanen blev Isherwoods största framgång och omvandlades till pjäs och film som I Am a Camera och senare musikal och film som Cabaret – med Liza Minelli som en oförglömlig Sally Bowles, sångerskan på Kit Kat Club, hon med de syndigt gröna naglarna.

För den första svenska översättningen, Farväl till Berlin, svarade Tage Svensson 1954. Den har senare även utgivits med titeln Cabaret. När Lind & Co 2009 tog med romanen i sin serie med klassiker från 1900-talet lät man Leif Janzon göra en nyöversättning. Den kommer nu som pocket. Jag har svårt att säga att den ena versionen är bättre eller sämre än den andra. De stickprov jag gjort pekar inte i någon entydig riktning. Ibland är den ena mest trogen originalet och mest lyckosam i sina formuleringar, ibland den andra. Det är inte så konstigt. En översättare ställs ju ständigt inför svårhanterliga problem, och lösningarna kommer med nödvändighet att variera. Så skaffa den utgåva av Farväl till Berlin som är lättast att komma över. För läsa boken ska ni ju. Välkommen Mr. Isherwood!