Manifest: Industrisamhällets framtid

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, juni 24th, 2020

Industrisamhällets framtid

Theodore Kaczynski

Översättning: Erik Philipsson

Söderbokhandeln Bokförlaget Hansson & Bruce. Har utkommit.

—

Kontrasten mellan livet i tekniksamhället och vistelsen i den levande naturen är påtaglig för samtidsmänniskan, men gränsen mellan de upplevt skilda världarna suddas alltmer ut. Förhoppningarna att utvecklingen av ny teknik är räddningen undan stundande klimatkatastrofer kan exemplifiera samtidens föreställning om en lyckad förening av teknik och natur. Men teknikoptimismens meningsmotståndare gör fortfarande rösterna hörda genom att framhålla framstegstankens tro på ständig utveckling som det största hotet mot livet på jorden. Här aktualiseras frågeställningar liknande de Theodore Kaczynski lyfter i manifestet Industrisamhällets framtid. Manifestet publicerades första gången 1995 i New York Times och Washington Post. Förra året utkom en svensk översättning hos Söderbokhandeln Bokförlaget Hansson & Bruce.

Kaczynskis erfarenheter och resonemang fängslar och väcker tankar: Har tekniken befriat eller förslavat oss?

Karriären inledde Kaczynski som matematiker. Idag avtjänar han ett livstids fängelsestraff (för den med intresse för författarbiografin erbjuder Netflix två serier om hans liv och verk). Kanske var det mötet med ett skrotberg i skogen – kontrasten mellan den fridfulla naturen och bevittnandet av ett upplag avlagda teknikprylar utplacerat mitt i den – som skänkte Kaczynski insikt om människans brott mot naturen, och därmed sin egen art. Tekniken, menar han, orsakar individen upplevelsen av alienation, och i manifestet framhålls nödvändigheten av en återgång till ett ursprungligt levnadssätt i enhet med primitivistiska ideal. I mötet med skrotberget fann Kaczynski ett konkret handlingssätt för att nå ut med sitt teknikfientliga budskap: han omkonstruerade skrotdelar till bomber. Efter ett misslyckat försök att spränga ett flygplan adresserades resterande bomber till den amerikanska, akademiska elitens vetenskapsmän. Akademiker beskrivs av Kaczynski som industrisamhällets främsta förespråkare och upprätthållare av det vänsterideal han ägnar många sidor åt att kritisera i manifestet.

Kaczynski har kommit att omtalas med epitetet Unabombaren: UN för University, A för Airline, BOM för Bomber. Hans brevbomber gäckade den federala polisen under 1900-talets sista decennier. Manifestet får läsaren att begrunda livet i tekniksamhället och vad vi gör mot naturen och oss själva som en del av den. En tankeställare: Hur många icke-mänskliga liv släckte teknikskrotet i skogen innan det omvandlades till explosiva postförsändelser? Totalt tre människor omkom av sammanlagt sexton brevbomber; antalet växter och djur som fallit offer för skrotberget förblir okänt. Men tanken slår läsaren direkt ifrån sig, för alla vet naturligtvis att människolivet är unikt – det får aldrig skadas, aldrig jämföras. Det senare överensstämmer med resonemangen som den trefaldige mördaren menar att politiska vänstern representerar, och, hävdar Kaczynski, en sådan moral är vår tids största samhällsproblem. Egentligen hela det moderna samhället genomsyras enligt Kaczynski av en vänsterorienterad moral sammankopplad med sociala normer vilka gör individen ofri. Tankesättet är resultatet av ett psykologiskt behov inom människan vilket uppstår när tekniken fjärmar hen från det primitiva livet i samklang med naturen. Kaczynski sammanfattar: ”Socialiserade människor hålls med andra ord i psykologiskt koppel och lever sina liv som samhället vill. Resultatet är att de ofta känner sig hämmade och maktlösa.” Individen är industrisamhällets fånge och teknikens slav.

Kaczynski redogör för vänsterns moral och normer som ett resultat av, snarare än en reaktion mot industrisamhällets samhällsorganisering; som ett osunt, abnormt symptom på avsaknad av egenmakt i en teknologidominerad värld. Det är i själva verket inte behovet av egenmakt i sig som orsakat den existentiella kris samtidens människa upplever, utan frånvaron av verklig sådan: ”Egenmakten hämnas det moderna samhället” proklamerar en av rubrikerna i det 232 paragrafer långa manifestet i vilket författaren tar tydlig ställning mot industrisamhället.

Människan lever långt från naturen och sitt naturliga tillstånd, och den moderna livsstilen orsakar miljön skada. I industrisamhället, skriver Kaczynski, förser tekniken människans fysiska behov med allt som behövs för överlevnaden, och individens autonomi har förlorats till ”ett gigantiskt socialt maskineri”. Förlusten av autonomi har orsakat ett uppdämt behov av alternativa sätt att tillfredsställa egenmakten genom vad författaren benämner som surrogataktiviteter: vetenskap, företagande, politik, hjälporganisationer, militär makt, status, konsumtion. Kaczynski sätter fingret på människans upplevelse av alienation och refererar i sammanhanget uttryckligen till existentialisterna. Enligt hans mening är det ”genom egenmakt – genom att ställa upp ett mål, autonomt sträva efter det och uppfylla det – som självkänsla, självförtroende och en känsla av makt uppstår.” I manifestet återfinns argument i överensstämmelse med en individualism dominerad av nietzscheanska undertoner. I dagens globala, klimatpolitiska sammanhang framstår dock Kaczynskis resonemang om individens egenmakt som problematiskt, inte minst när empati och solidariskt handlande utanför den egna gruppen och lokalsamhället beskrivs som reella omöjligheter. När Kaczynski vidare beskriver individens behov i essentialistiska termer frångår han den existentialfilosofiska tanken, och kritik kan riktas mot den icke-fruktbara idén om människan som alltigenom densamma. Föreställningarna om oförmåga till empati och en mänsklig essens måste förstås som oförenliga med samtidens klimatmål, vilka förutsätter djupgående förändringar av ett individcentrerat, osolidariskt handlande.

Kaczynski utvecklar tesen att tekniken orsakat en – inom ramarna för industrisamhällets samhällsordning – ostoppbar miljöförstöring. Historien, skriver han, visar att den tekniska utvecklingen förblir konstant medan politiska system, vilka bygger på sociala värden, gång på gång rasar samman. I manifestet ges ett visst erkännande till möjligheten att lösa klimatkatastrofer med ny teknik, men föreställningen avfärdas lika snabbt genom att Kaczynski framhåller hur sociala strukturers instabilitet omöjliggör över tid tekniskt hållbara insatser för miljön. Industrisamhället förleder oss att tro på tekniken som frigörare. Men teknik kan endast förslava. Teknik möjliggör samhällssystemets tvångsmässiga – om än för individen omedvetna – modifiering och samtidiga kontroll av mänskligt beteende genom att kroppsliga och mentala begränsningar övervinns med nya framsteg inom läkemedelsindustrin, genterapin, övervakningsteknologin, etc. Först i revolutionens fotspår kan en ny teknologikontrasterande ideologi formas, skriver Kaczynski, där ”idealet bör vara Naturen”.

Klimatet har, vilket Kaczynskis resonemang till viss del låter påskina, blivit en alltmer politiserad fråga, och manifestets förtjänst är inte minst uppmärksammandet av förhållandet. I samtiden nödvändiggör politiseringen ideologiska ställningstaganden för eller emot konstaterade samband mellan global uppvärmning och det kapitalistiska samhällssystemet, och dessvärre vinner klimatskepticismens strategi fortfarande röster. Men Kaczynski framhåller industrisamhällets tekniska framsteg som grundförutsättningen för det kapitalistiska, förslavande och klimathotande samhällssystem i vilken han menar att människan hålls fångad, och teknologin – inte politiken – pekas ut som revolutionärernas huvudfiende.

I manifestet beskrivs vänsterns kollektiva lösningar som intimt sammanlänkade med det industriteknologiska systemet och därmed som en ur klimathänseende negativ påverkandeaspekt. Samarbete på samhällsövergripande nivå löser varken miljöproblemen eller bristen på egenmakt enligt Kaczynski. Men så är han heller ingen vänstertänkare, utan ställer sig snarare utanför den politiska höger-vänster-skalan. Människan kan i hans mening enbart finna gemenskap och tillfredsställa egenmaktsbehovet inom den egna gruppen i det primitiva samhället, något som rimmar dåligt med klimatkrisens globala tillstånd. I slutändan är det framförallt oförståelsen för relationen mellan klimatkrisen och empatilöshet som skaver vid läsning av manifestet ur ett samtidskritiskt klimatperspektiv. Kaczynskis ifrågasättande av människans förmåga till empati med individer utanför den egna gruppen utesluter inte bara sociala insatser på global nivå, utan indirekt också solidariskt handlande mot icke-mänskliga organismer: det vi kallar natur.

—

Anna Englöf