CD: Orkesterverk av Nikos Skalkottas
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juni 15th, 2020
Nikos Skalkottas: Sinfonietta; Concerto for Violin, Piano and Orchestra*°; Suite for Violin and Chamber Orchestra*; Digenés in his Last Agony; Two Marches and Nine Greek Dances (BIS/Naxos). Speltid: 69´53.
Georgios Demertzis (violin)*, Vassilis Varvaresos (piano)°, Athens Philharmonia Orchestra, Byron Fidetzis (dirigent)
Betyg:
Nikos Skalkottas: The Neoclassical Skalkottas: Sinfonietta; Classical Symphony*; Four Images; Ancient Greek March (Naxos). Speltid: 73´41.
Ioannis Karampetsos (kornett)*, Athens State Orchestra, Stefanos Tsialis (dirigent)
Betyg:
–
Mikis Theodorakis är säkert Grekland mest kände tonsättare, mannen bakom en rad kända sånger – och så ”Zorbas dans”, förstås. Att han också skrivit stora symfonier är nog obekant för många, liksom att Zorba även är en hel balett. När det gäller klassisk musik är det nog ändå Nikos Skalkottas (1904–1949) som betraktas som den store grekiske 1900-talskompositören. Men det satt hårt inne. Han var måttligt uppskattad i hemlandet under sin livstid och dog bara 45 år gammal. Så berömmelsen är i hög grad postum. På skiva har inte minst BIS sett till att sprida hans verk. Om jag räknat rätt har man gett ut inte mindre än 20 album. Det senaste kom i våras. Samtidigt gav Naxos ut en cd kallad The Neoclassical Skalkottas.
Båda skivorna rymmer Sinfoniettan från 1948 och en kort marsch. Naxos-skivan koncentrerar sig på verk från Skalkottas sista år, 1946–1949, medan urvalet på BIS-skivan spänner över åren 1929–1948.
Att som Naxos samla verk från samma tid kan synas som en god idé. Problemet är att det i detta fall blir lite enahanda. Den ”neoklassiske” (eller neoromantiske) Skalkottas kan nämligen bli lite tungfotad och sakna bettet hos t.ex. Stravinsky under dennes motsvarande fas – även om Sinfoniettans final har drag av cirkusmusik (clownernas entré). Av de två tolkningarna föredrar jag med knapp marginal Byron Fidetzis på BIS som är livfullare och elegantare än Stefanos Tsialis på Naxos.
Genom att ta med två äldre, men mer modernistiska, verk av Skalkottas – Konsert för violin, piano och orkester och Svit för violin och kammarorkester – blir BIS-utgåvan mer varierad och spännande. Naxos-skivan gör man nog klokt i att lyssna på i omgångar.
Är man nyfiken på orkesterverk av Nikos Skalkottas, och det har man all anledning att vara, skulle jag rekommendera att man i första hand botaniserar bland BIS’ tidigare utgåvor. Vill man ha musik från det sena 1940-talet är albumet The Sea att rekommendera. Annars kan man nämna hans olika konserter för violin och piano.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
