CD: Nya ECM-album med Avishai Cohen, Wolfgang Muthspiel och Kit Downes
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, mars 30th, 2020
Avishai Cohen: Big Vicious (ECM/Naxos). Speltid: 50’32.
Avishai Cohen (trumpet), Yonathan Avishai (piano), Barak Mori (kontrabas), Nasheet Waits (trummor)
Betyg:
–
–
–
–
Wolfgang Muthspiel: Angular Blues (ECM/Naxos). Speltid: 53’56.
Wolfgang Muthspiel (gitarr), Scott Colley (kontrabas), Brian Blade (trummor)
Betyg:
–
–
–
Kit Downes: Dreamlife of Debris (ECM/Naxos). Speltid: 44’46.
Kit Downes (piano, orgel), Tom Challenger (tenorsaxofon), Lucy Railton (cello), Stian Westerhus (gitarr), Sebastian Rochford (trummor)
Betyg:
–
–
Big Vicious heter Avishai Cohen nya album, men så vidare ondskefullt vet jag inte om det är. Men något har hänt sen sist. Nasheet Waits trummor låter direkt ana en mer poppig framtoning än vi är vana vid från Cohens sida – och nu talar vi om trumpetaren Avishai Cohen och inte om basisten med samma namn. Om någon tycker att det låter oroväckande kan jag direkt lämna ett lugnande besked. Det fungerar. Det gör också inslagen av sampling och elektroniska effekter. Kanske kan man gissa att Cohen lyssnat på plattor med norska jazz-trumpetare som Arve Henriksen och Nils Petter Molvær. Här finns en tydlig dragning åt det hållet. Samtidigt känner man igen Cohens delikata spel, hans melankoliska toner som silverglimmar i mörkret. Här uppstår en spänning och en dynamik som fascinerar – och det är bara så snyggt.
En annan välkänd ECM-artist är den österrikiske gitarristen Wolfgang Muthspiel. De album jag hört visar en skicklig musiker med dragning åt det stämningsfulla och lite svävande. Jag kan ha ett visst utbyte av det han gör men blir sällan engagerad. Det gäller även hans nya album Angular Blues som låter ungefär som de tidigare, kanske lite mer rytmiskt och mindre av ljudlandskap. Det är behagligt men lite anonymt, även om Brian Blade på trummor anstränger sig för att skapa viss pregnans.
Det kanske är en slump snarare än en trend, men nog har det dykt upp många gitarrer inom jazzen på sistone. På pianisten Kit Downes senaste album, Dreamlife of Debris, heter gitarristen Stian Westerhus. Till kvintettens sound bidrar också att den traditionelle basisten har bytts ut mot Lucy Railton på cello och Downes ibland byter ut pianot mot orgel. Till dessa kommer Tom Challenger på tenorsaxofon och Sebastian Rochford på trummor. Precis som Muthspiel har Downes en dragning åt stämningar och lite svävande ljudlandskap. Ändå skiljer de sig markant. Downes får mig att spetsa öronen; jag sugs in i musiken och de dunkla, drömlika atmosfärer den suggererar. Ibland dyker det upp enkla melodier som får mig att tänka på psalmer, en association som blir än starkare av orgeln. Och, vilket är viktigt, det handlar verkligen om en ”riktig” kyrkorgel och ingen elorgel. Dreamlife of Debris är ett album som dröjer kvar i medvetandet.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion
Recension av Avishai Cohens Playing the Room och Cross My Palm With Silver.
Recensioner av Wolfgang Muthspiels Where the River Goes och Rising Grace.
