Poeten som stavar liv
Recension tisdag, september 17th, 2019Här slutar allmän tid : dikter
Eva B Magnusson
Bokförlaget Edda 64 sidor. Har utkommit
strävt, sa någon, och jag tyckte det var ett ord
för livet, strävt
och att inte mig emot, det där sträva
ju mer jag lyssnade, desto vackrare tycktes det mig,
blev införlivat, blev sig självt, blev mitt mig.
Dikten Strävt dyker upp en bit in i Eva B Magnussons nya samling, Här slutar allmän tid : dikter – hennes elfte bok. Där väntar en suggestiv sorgesång i sex delar över det krympande livet, den oförskämda döden, den omöjliga kärleken, åldrandets och dödens tid, sinnlighetens tomhet, och instängdheten i vardagslivets hägn. Formen växlar mellan solitära kortstrofer och längre inre sammanhållna teman. Ibland med branta överklivningar mellan stroferna och talspråklig rytmik. En poesi, sträv, sträng och ibland motsträvig som sig bör.
Magnussons diktning andas lugnt som havets dyningar efter en storm. Ändå oroar den, för under ytan virvlar malströmmar runt existentiella grynnor som ännu inte vittrat bort utan fortfar att färga livskänslan i dova klanger och färger.
Eva B Magnusson återvänder till sin allt mer öde litterära provins med föga av nåd och hopp och med den slutliga förgängelsen inskriven i partituret. Tiden är alltid i rörelse, förflyter, i hennes poesi. Unga flickor blir gamla trötta flickor som det står och väger för. Gamla älskare blir inte som nya.
I hennes förra samling, Och visaren står på vinter, finns en tidsmarkör i titeln. I den nya introducerar hon begreppet ”allmän tid”. Tid är det man mäter med en klocka, enligt en känd svensk fysiker. Men så enkelt är det inte för poeter. Titeln leder osökt tanken till vägskylten Här slutar allmän väg.Och kanske vill Eva B Magnusson visa att när vi lämnat arbetslivets repetitiva tidsmönster, befinner vi oss med ens utanför samhällets allmänna tidszon där produktion av varor och tjänster och den politiska och ekonomiska maktutövningen äger rum. Vi behöver inte längre koordinera vårt vara med arbetslivets reglerade tidsmönster. (Fastmera med sjukvårdens.) I någon mening är vi alltså fria fast lite sekunda – inte sällan ensamma och lämnade åt oss själva att fylla våra dagar med konsumtion och upplevelser.
Den gåtfulla tiden är en del av vår identitet. Den ger vårt inre liv ett sammanhang och en känsla av permanens. En episk livsväv i kalenderform. Med åren känns det som om man får ut ”mindre liv” per faktisk tidsenhet. Att åren ”fortar sig” är en allmänmänsklig erfarenhet liksom att den subjektiva tiden har olika längd beroende på om vi har tråkigt eller inte. Med stigande ålder blir den individuella tiden alltmer enskild i en bokstavlig bemärkelse och krymper till slut till ett enahanda väntande på dödens entre. Tiden förvandlas från ungdomsårens ”långa år” med äventyrs- och lyckopotential i blick mot en öppen horisont till en obönhörlig motståndare som viftar med en dödsdom. Alldeles för knapp och förödande för organismen som blir alltmer opålitlig. Dagarna äter oss lyder slutraden i en dikt.
Men tiden har fler referenspunkter i Magnussons poesi. Det långa perspektivet dyker upp som ett slags memento att vårt nu också blir forntidshistoria. I grav 62 på Ajvide gravfält söder om Visby ligger en kvinna utan namn, hon är bara ben, hon är 30 år, hon är 5 000 år, avslutas dikten Ben. Ett kort liv mätt med vår skala. Gravfynden flöjter och lockpipor och en liten säl av lera vid kvinnans tår berättar indirekt och fragmentariskt om hennes tillvaro. Hennes enskilda tid får vi aldrig veta något om. Vilka kunskaper om vår kultur och vårt sätt att leva kommer våra gravar att
släppa till om 5.000 år…
Magnussons nedslag i den förbjudna zonen i Tjernobyl i dikten med samma namn kan också kopplas till tidstemat. Där är människans tid över för en överskådlig framtid. Den nyupptäckta hästarten Przewalskis vildhäst har tillsammans med vargar, visenter och vildsvin fått en fristad till skänks av en mänskligt skapad katastrof. Någon måste vakta sarkofagen, lyder Magnussons lakoniska slutrad.
Inte bara tiden utan också rummet är en helt avgörande dimension för människans liv. I samlingens första dikt Stängsel läggs rummet fast i dialog med ett ”du”. Där väntar ett existentiellt limbo i isolering för dem som resignerat. Ett livsrum där möjligheterna att kommunicera är beskurna till nästan noll. Ett stänk av sinnlighet lyser till i formuleringen om längtan efter en eventuell kyss i armvecket. Ett litet men känsligt hudveck med erogen potential med tidig hemortsrätt i hennes poesi. Tretalet i pronomen hon, han, den ger den retoriska frågan om kyssen ett mått av ironisk svärta.
I den otillgängliga trakt:
du vistas där
Den som äger tillträde
har gett upp sedan länge
önskade du att hon/han/den
skulle kyssa ditt armveck
det är nog sent påtänkt
allvarligt talat, men
ni kunde kanske bara betrakta
varandra genom stängslet
jag vet inte vilka ord som
skulle vara lätta nog
Stängslet dyker upp igen i samlingens sista strofer. En symbol som skapar en intensiv känsla av samtid. Stängsel, hägn och gränser är inne i Europa och världen i stort just nu. Begrepp som nära nog har en monopolställning i dagens politiska debatt. Koncentrationslägren verkar vara bortglömda.
Hypermaskulina politiker formerar sig som järnfilsspån i det politiskt-nationella kraftfält som extremhögern i årtionden tungomålstalat om. Nationen är vår nya överhöghet. Hög tid att rensa, sortera och returnera obehöriga människospillror och se till att det europeiska hägnet hålls rasrent och kristet.
/…/
Han håller sina pojkar
i handen, de går mot en gräns
från sorg till sorg
De ser inte på varandra
Inga löften utfärdas
Dagar och nätter
raderas
I halvdunklet
inga stjärnor inga planeter
Människorna ser ut
som vilsna djur, satta i förvar
oroligt skyggande
trampande
intill stängslet.
Bara de två kvar
Mannens ansikte svart
i motljuset, hustruns
belyst från höger
Barnen har lämnat
skuggorna drog de efter sig
Aldrig se sig om
I flera dikter fördjupas både det inre och yttre signalementet av hägnet och dess innevånare.
Man måste varsko. Om höst, om oktober.
Vi skjuter det framför oss.
Vi går i hägnet, låter oss lugnas.
Det kommer inga meddelandena.
Bra. Då väntar vi. Vi väntar.
Under tiden förvandlas vi.
Dagarna äter oss.
(Man måste varsko)
Ytterligare en fråga hänger i luften…
Är det något jag borde veta?
Något som är trasigt?
Det är inte mig du ska vända dig till.
Kanske finns en vaktmästare
längst ner i huset. Eller en
dödgrävare, några gråterskor
Det är sant – jag har inte hört
deras gråt på länge
Nå så kom då. Någon måste sjunga
för dem också
(Är det något)
Absurditeten tilltar…
I huset bor de olyckliga, de vänder
frånsidorna åt varandra, deras ögon
svider.
Vaxdockorna lämnar museerna, tänker sig
ett liv som människor
blod fett muskler
Det finns ingen väg, vi hukar under molnen
Jag måste hålla i mitt ansikte
skakningar uppstår
(Under molnen)
Hägnet är inget land för särlingar eller dem som är lite eljest. Eva B Magnusson ger ett lågmält med talande porträtt av utanförskapets ensamhet i dikten En tid förflyter. Den har en förstärkande samtida klangbotten i vår och våra institutioners oförmåga att ta hand om svårt psykiskt sjuka människor och andra oönskade avvikare från den välsignade normaliteten. Väl dokumenterat i medierna under den senaste tiden.
En kvinna, vi kan kalla henne Maria, ställer en stol vänd mot väggen
och sätter sig på stolen
De andra gästerna stelnar till, undviker att se på varandra.
Såren som inte läker, hennes naglar river upp
febrar, inflammationer
En tid förflyter
Stolen skrapar, kvinnan reser sig och går. Hon går.
Tystnaden flår skinnet av våra kroppar
Total kontaktlöshet, ömsesidig rädsla och ensamhetens plåga. Den är ett urgammalt gissel. I den fornisländska dikten Havamal uttrycks samma insikt i bistra, lakoniska ordvändningar:
Tallen på tunet tynar och dör, skyls ej av bark eller barr. Så är det med den som ingen håller av, vi skall han länge leva.
Huden, vårt största organ, är vår bark och vårt gränssnitt mot livet. En smekning, eller ett par varma läppar mot huden gör underverk för vårt psykiska välmående och vår kroppsliga hälsa. En örfil eller ett piskrapp väcker däremot alltid både smärta och känslan av förnedring. Den oönskad ensamheten fryser långsamt livsglädjen.
Kärlek och sinnlighet är satta på undantag i den nya samlingen. På sin poetiska meritlista har Eva B Magnusson en rad suveränt sinnliga kärleksdikter där åtrån glöder – om än inte i den rosiga kärlekslyckans tvåsamma land. Men nu lyser Eros med sin frånvaro. Avförtrollningen av kärlek och sinnlighet börjar redan i samlingen Faller snö (1995). I en dikt där, och kvällen kom och paradisfåglarna bleknade, är kärleken tömd på innehåll och hör det förflutna till. Andra strofen lyder:
”Kärleken kärleken det blir de mörka
instrumenten”
Vad är kärlek?
Någon som ropade ditt namn
i en grotta i mörkret
Var stilla
Rör mig sakta, jag kan gå sönder
jag har gått sönder
Var det kärlek?
/—/
Senare i samma dikt konstaterar poeten att det finns människor som dött av kärlek – eller aldrig ens erfarit den.
Men har då den fascinerande och gåtfulla dikten Om hjärtat, i den nya samlingen inte något att säga om kärleken? Hjärtat är ju enligt myten säte för kärleken.
Dricker av mörkret
mörkret är detsamma
Lägger rosens blad i
glasampullen
Mörkt blå fläckar genom-
bryter bladen
Som blånader
på de gamlas händer
Filosofen ger oss saft
av rosenblad
Hjärtat är bedrägligast
av allt
Det är oförbätterligt hur
kan man förstå det.
I en fotnot upplyser Eva B Manusson om att den sista strofen har hämtats från Jeremia 17.9. Jeremia avhandlar hjärtats bedräglighet under rubriken ”Falsk och sann trygghet” i samband med att han lägger ut texten kring Juda lands syndfullhet. I den åtföljande versen utlovar Herren att rannsaka våra hjärtan och pröva våra njurar. För att sedan löna oss efter förtjänst på basis av våra gärningar.
Dikten har en komplex struktur. Det finns två röster i den. Ett implicit jag som dricker av mörkret och lägger i ett rosenblad i glasampullen. I strof fyra det dyker upp ett ”oss” som pekar mot ett ”vi”, ett okänt kollektiv. Mörkret kan ses som ett existentiellt mörker. Ett rosenblad i en glasampull är ett av ting av skönhet men ändå bara ett livlöst estetiskt arrangemang. Där bultar ingen puls, luktar det inte kropp.
Rosen är kärlekens blomma par excellence uppkopplad till ett urgammalt, nebulöst moln av myter, där konst, litteratur, filosofi, teologi, gastronomi, medicin, kosmetik minglar och utbyter myter . Rosenbladet blånader kopplas visuellt till de muterade hudförändringar som är vanliga på en åldrings händer. Filosofens rosenbladssaft låter inte som en intellektuell nektar, utan mer som en lättdrink med anspråk att försköna hyn. Medan Jeremia står för den bistra sanningen, Guds sanning, i en kontrapunktisk utsaga: hjärtat och därmed kärleken är inte att lita på. Punkt slut, sådan är verkligheten.
Alldeles oavsett finns läsart finns det föga av passion i dikten; tvärtom här härskar en luttrad resignation. Hormonspegeln ligger i stiltje och blodet har svalnat. Värt att notera är att Gamla testamentets röst hörs i dikten.
I dikten Mare imbrium finns det spår av en ungdomlig kärlekssaga som avbrutits av yttre krafter. Den latinska titeln betyder regnens hav, vilket är namnet på det näst största månhavet, som inte har ett dugg med vatten att göra. Månhaven är släta partier av månytan som bildats av yttre påverkan från rymden. Här kommunicerar åter diktjaget med ett ”du”. Månljuset är en superromantisk symbol för kärlekssvärmeri och förförelse. I månskenet vilade också den sköne herden Endymion en gång och lockade mångudinnan att stiga ned från Olympen för att ge honom en himmelsk kyss, förevigad i svensk litteratur av skalden Stagnelius, romantikern av den sorgliga skepnaden. Och månen har ju sin egen galenskap. Också den tårdrivande sorgen finns där i vackraste natten både hos Stagnelius och Magnusson. Och alla bortgångna representerade av en sorts dödsmasker. Kärlek och död sida vid sida. Som i livet.
1.
Se dig omkring
I natt skall du vara med mig
i de galnas stad
Vatten rör vid vatten
Jag ligger under månen
Där är regnets hav
en silvrig rundel och
ansikten speglade, de dödas ansikten
deras tunna skal av ansikten.
2.
Det fanns en berättelse:
en man en kvinna
de älskar varandra
man skiljer dem åt
Efter år och år
står de inför varandra
med ögon av glas
med fingrar av is
De borde ha fallit döda ner.
/…/
Lika tragisk ter sig kärleken i dikten Skuggan. I en fotnot klargör Eva B Magnusson att den tredje strofennär hämtad ur Carl Orffs kör- och orkesterverk Carmina Burana som bygger på en rikhaltig samling profana medeltidsdikter från Bayern.
Skuggan finner sin väg in i dig
det tar bara ett ögonblick
av ouppmärksamhet
som när du skyndar mot
den älskade
och omfamnad grips
av en obegriplig sorg
Var är min älskling från förr
Bort bort bort
han har ridit han har ridit
han har ri ri ridit bort
Stum står skogen med
alla fåglar
Hjärtat flämtar, flickan står
i sin röda klänning
Ja, de älskade
och redan avlägsnar de sig
från varandra
Ett ögonblicks ouppmärksamhet och en skugga slinker in i huvudpersonens psyke. Av vem, av vad? Något eller någon som medvetandets grindvakter till varje pris borde stängt ute. Tvivlet på kärleken, den älskades uppsåt, skuggan av en gammal kärlek som en gång var stor … Det senaste pekar ju strofen ur Carmina Burana på. Nåväl, sorgen slår obönhörligt till och ändar i en kvalfylld ensamhet. En tillspillogiven flick- eller kvinnogestalt är återkommande i Magnussons diktade värld.
I en strof i den sjätte och sista delen öppnas ett svalg i den kultiverade scenen, där vilddjuret mannen visar sig. Han som inte aktar på en kvinnas känslor eller kropp.
/…/
Det fanns en trädgård, altfiol
Han slet upp hennes blus, hon såg
käftar, hundars käftar
en frän stank
Ett minnesfragment av en mans våld mot en kvinna. Ett försök till våldtäkt? Eller ett klumpigt närmande. Också i tidigare diktsamlingar uppenbarar sig varianter av denne arketypiske manlige våldsverkare, beredd att sätta tänderna och könsorganet i kvinnligt kött och samtidigt bravera över sin virilitet. Kärlekens rovdjur vässar sina klor, lyder sista raden i den grymma dikten om natten i samlingen Särskilt de röda (1998).
Kärlek och död är en pålitligt duo både i existensen och i dikten. Döden hänger ständigt i luften i hennes diktning för att låna en av Eva B Magnussons formuleringar. Hon verkar i grunden ha en saklig inställning till döden. I en dikt utan titel i samlingen Som häromnatten (2001) lyder första strofen.
Jag tänker på döden, ja vem gör inte det
i min ålder, det började när jag var sexton
/—/
I dikten Brev skriver diktjaget till sin döda mamma med ett litet humorstänk – och ett drastiskt, oemotsägligt slut.
/—/
den bronsfärgade epatraktorn
hostade i uppförsbacken
jag skriver brev
till min döda mamma
handstilen är inte lättläst
ens för de levande
vi färdas in mot dig från alla
väderstreck vi ropar till dig
överallt ifrån
vi håller våra läppar slutna
för att hindra sista andetaget
man vet ju hur det går
man vet ju ändå hur det går
I dikten Du bleknar skildras en tågresa i korta impressioner. Återigen en bleknande flickgestalt.
tåget utmed kusten, björkarna
björkarna
/—/
Du bleknar lilla rosenflicka
kinden vitnar
Och döden oförskämd som vanligt
Visst kan döden vara oförskämd nog att dyka upp i olämpliga ögonblick i livet. Det hör till. Nobelpristagaren I.B. Singer kallade den för en obscenitet. Elias Canetti, även han Nobelpristagare, såg döden som sin dödsfiende och riktade en hel bok mot den, Das Buch gegen den Tot. Döden har, för att ta till en underdrift, många gestalter i litteraturen. Jeremias i Tröstlösa, Närkes poet, gestaltar i en dikt döden som en mauserskytt som skjuter på måfå in i människoströmmen – med en hundraprocentig träffbild över tid.
Inledning i en strof i del 6 har smak av sommarvisa men slutar i ett vardagligt memento mori i en saklig ton.
Vi springer i ekarnas gröna vind
mina systrar och jag, mamma
har sytt våra klänningar
Jag läser dödsannonserna
Alla dör
Mamma längesen, storasyster nyss
Jag ska bara klippa gräset först
Och döden går på i ullstrumporna. Som i dikten Lilly är död.
Lilly är död. Hon var gammal, så jag säger ingenting om
det. Mannen som ärvde huset hann knappt flytta in förrän
han dog.
/—/
En mamma, en pappa och en syster lever vidare som döda i Eva B Magnussons diktade värld. Allt mer skugglika. Men de har lämnat fantomsmärtor efter sig av naken förtvivlan. Vi bär alla på en inre bank av minnen från vår uppväxt och vårt vuxna liv. Fragment ur den kan plötsligt dyka upp i vårt medvetande som spöken ur det förflutna, när någon – ofta omedveten – associationsbana aktiverats. Som när den medelålders berättaren i en novell av Salman Rushdie under morgontoaletten kastar en hastig blick i spegeln och ser – en man med sin fars drag. Minnesflödet drar igång, men vem vill egentligen bli lik sin pappa. I dikten Vaknade möter vi diktjagets pappa.
Jag vaknade av att jag skrek. Någon (min döda pappa?)
hade slagit mig i ryggen. Klockan var fyra.
Det var regn, pappa. Ett våldsamt regn
som vrålade mot väggarna.
Pappan får mer kontur i dikten Fotoalbum
En man sitter i källartrappan
med bar överkropp, pinne
och kniv i handen
Små ljusa toner blåser han
fram ur säljpipan
Min pappa
Och han är inte lycklig.
I diktsviten Scharlakan ger pappan med ett enda ord diktens flicka förtjusningsfeber.
2.
Svamparna med tunna röda hättor
pappan böjer sig och säger ordet
å scharlakansröd
ord från andra världar
feber, obegriplig lust
Senare i sviten uppenbarar sig modern.
4.
Mamman sitter vid sitt fönster
mamman sitter där och röker
hur ska hon stå ut med livet
flaskan står i garderoben.
Ständigt denna olycka. Som Rolling Stones så rått och rakt besjunger ii Mother´s little helper. För att göra en avstickare in i populärkulturen. And though she’s not really ill. There´s a little yellow pill. Ett piller som hjälper mother att stå ut med det dötrista åldrandet och tar henne genom vardagens alla bråda bestyr och fajterna med omöjliga barn och uppassandet på en krävande karl. Som säkert också är olycklig. Men räddaren i nöden kan också finnas som etylalkohol i flaskform i en garderob. Att inta klunkvis vid livssmärta. Åtminstone i det korta perspektivet. På lång sikt väntar döden med lösningen.
Varför är mamman och pappan så olyckliga? Vem vet? Man kan, om man vill dölja sin förlägenhet över sin nyfikenhet retirera till ett blankslitet citat av Tolstoj: Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Vad det nu betyder? Men det låter klokt ,som om man visste mycket om olyckans natur.. Poeter är för övrigt inga familjeterapeuter.
Nu ska man inte förledas att tro att Eva B Magnussons poesi är självbiografisk och privat. Tvärtom, hon färdas med konstnärens rätt i tid och rum, litteraturen, konsten och musiken och skriver om vad henne lyster. Hennes speciella gåva är att finna de exakta orden för att beskriva en vardagsverklighet och samtidigt ladda den med tillvarons och det mänskliga livets mystik på ett alldeles eget språk. Hon har en utsökt förmåga att prestera överraskande enradingar, och exakta slutfall i stroferna som skapar prismatiska effekter. De koncentrerar den givna verkligheten som bryts till en ny och överraskande form med potential för nya insikter och upptäckter. Raka motsatsen till klichéer och truismer. Pärlor som: Tystnaden flår skinnet av våra kroppar. Dagarna äter oss. Allt står och väger. Men man vet ju ända hur det går. Och döden oförskämd som vanligt. Du gråter på ett främmande språk. Natten lånar ut sin glömska.
Själva titeln på den nya samlingen har en suggestiv kvalitet. Den återfinns i slutraden i dikten En pojke.
Det står en pojke med bleka ögon
vid sjön utan stränder
Musik: ett klockspel som av Pärt
Bilderna svartvita eller ofärgade
Här slutar allmän tid.
Dikten har en filmisk kvalitet. Klockspelets klang får konkretion av referensen till den estniske tonsättaren Arvo Pärt. Den ”sene” Pärt är känd för sin sakrala musik inspirerad av medeltida gregoriansk kyrkomusik med melodisk enkelhet och växelsång. En suggestiv ådra av mystik går i dagen: pojkens bleka ögon, en sjö utan stränder, klockspelets malm, en svartvitt färglös värld vid tidens ände. Det vilar något Ekelöfskt över den. Eller varför inte Roy Anderssonskt. Grundackordet ljuder i hela diktsamlingen.
Eva B Magnussons poesi är en värld i sig full av återhållna känslor med en rastlös oro i botten. Rik i den inre texturen, sträv och sparsmakad på ytan. Där har en absurd ådra en självklar hemvist som resulterar i en sort gravallvarlig uppsluppenhet i kontakten med småstadens nyhetsflöde.
Två män skulle spela kort. Männen blev oense. Den ene drog
fram en kniv. Polisen kom. Brottsmisstanke finns.
/- – -/
Onsdag mitt på dagen. En man vadade i älven på ett
inte helt normalt sätt.
(Detta har hänt)
Och den lilla gumman iförd alldeles för stora vantar är en rent sagolik poetisk gestalt i ett utdraget minidrama à la Slawomir Mrozek.
Lovikkavantarna räcker till tårna på den lilla gumman.
Var skall hon finna vila? En krokodil av is och makrill
av is låg långe på asfalten. Så småningom försvann
krokodilens underkäke, makrillen magrade, våren kom.
Manskören klarade strupen.
(Vintern över)
Bejakandet av det absurda är en livshållning som ger fingret åt logiken, den välkrattade idyllen och det sunda förnuftet. En sorts svajig svarthumor på en knivegg. Den hållningen samsas med väl den kultiverade och ödmjuka poeten i henne, som låter sig i inspireras av andra konstformer som musik och bildkonst. Och gärna samarbetar med andra konstnärer. Dikten Flickan och mamman är skriven till en bild av Lars Järlestad, noterar hon i en fotnot. Den speglar med svärta förhållandet en mor och dotter.
Flickan i nystruken klänning
Skotthålen i hjärtat i hjärttrakten
Bli inte arg mamma, tänker hon
Bli inte arg
över blodet och hålen i klänningen
Kanske jag vänder mig om
tänker hon, om jag håller händerna för
Nu kommer mamma, hon kommer rusande
mot
Stora namn som Carl Orff och Arvo Pärt som tidigare nämnts ska kompletteras med Plinius den äldre. Den hyperproduktive romerske författaren och naturfilosofen som skrev encyklopedin Naturalis Historia. Magnusson utnyttjar honom som källa i dikten Förvandling; ett tema som tillhör hennes repertoar.
1.
fåglarna simmar in i
dimhavet
om det nu är fåglar
/—/
2.
kvinnor, skändade dödade,
säger myten, berättar Plinius,
förvandlades till fåglar
fick fåglars röster: härfågel,
svala och näktergal
barnet ensamt
utan namn utan röst
Eva B Magnusson hinner också med att bringa en konstnärlig hyllning till Lorca, Astrid Lindgren och Ulf Lundell, vilket säger något om hennes bredd. En vacker dag heter dikten som inleds med en Lindgrensk landskapsbild:
Den långa floden flyter mellan
körsbärsträden, den flyter
genom körsbärsdalen
kristalliskt klar och vass
Ur skogen rider ryttarna.
Eva B Magnussons poesi må kännas som en sorgesång. Men allt är inte nattsvart. Humorblänk, en blixtrande absurditet och hoppets ljus glimmar till här och var under läsningen. Det är ingen resignerad poet som för pennan. Ja, själva det faktum att hon skriver poesi är en konkret motståndshandling , som vittnar om en obruten tro på poesin och språket. Och att hon hyser en smärtfylld kärlek till livet trots allt, som ger tillräcklig energi och kraft att lämna tillvarons bekvämlighetszoner för att oförtröttligt fortsätta skåda livet i vitögat och att med poesins hjälp så sanningsenligt som möjligt stava till liv.
En livshållning som koncentreras i slutraderna i dikten förvandling (kropp av regn 2007). Som också poeten Lennart Sjögren har uppmärksammat i sitt förord till hennes diktsamling Rönnbärsvägen : dikter i urval (2010)
/—/
det är bara att börja om från början
bränna sårkanterna
stava till liv
Sitt liv, ditt liv, vårt liv, allas liv. En väldig och omöjlig uppgift som ger mening åt poesin – och livet. Som all stor poesi gör den läsaren förvirrad av och ödmjuk inför poesins och livets omättliga rikedom på gott och ont – och härligt språkrusig.
Det som är botten i dig är botten också i andra,
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Skriver Gunnar Ekelöf i en dikt i Färjesång (1949).
Dags för ett slutackord med första strofen ur dikten Kära min syster och en av samlingens kortdikter som båda illustrerar Eva B Magnussons mästerskap.
1.
Sol genom träd, luften klar och kall, och på hemmet för de
nästan döda spiller orden ut ur en krympande verklighet, framstammande igen och igen
Kära min syster, gråter du? Du gråter på ett främmande språk.
/…/
Den detaljskärpan i dödens närhet gör ont. Medan dikten De andra sover – ett poetiskt stilleben, där allt är i sin fulländat meningslösa ordning, full av betydelser – ger en ren lyckokänsla.
De andra sover. Den blå
tekoppen, den skrynklande
servetten. Orden i sina askar.
Döden i sin linda.
Underbart.
Dixie Ericson är kulturskribent
Diktsamlingar
2018 Här slutar allmän tid : Dikter
2013 Och visaren står på vinter
2010 Rönnbärsvägen : Dikter i urval (Danielsson & Hagman)
2010 Ellips (opublicerade dikter)
2007 kropp av regn, illustratör Eva Lidén (Edition Edda)
2004 Skriv namn på en flod (Edition Edda)
2001 Som häromnatten (Edition Edda)
1998 Särskilt det röda, illustratör Eva Lidén (Bokboden)
1995 Faller snö (Studiekamraten)
1994 Den sovande flickan (Studiekamraten)
1993 Så liknar dikten livet (Ingår i Svensk bokhandel. Stockholm : Svensk bokhandel 1952-.)
1992 Ropet in (Studiekamraten)
Om Eva B Magnussons poesi
Erik Bergqvists understreckare i SvD 6 oktober 2010 ”Det vackraste invirat i det som smärtar mest”.
Krister Gustavssons bok Vindbro (Lejd) 2010
Lennart Sjögren förord i Rönnbärsvägen : Dikter i urval
2010
Priser
Årets länsförfattare 2010:
Motivering: ”För sitt breda, iakttagande författarskap, genomsyrat av beskhet och sötma, av stark smärta, het glöd och stor sinnlighet – allt skrivet med den säkraste formkänsla – för poesi när den är som bäst”
Stig Carlson-priset 2005
”för en sinnestät poesi som när tankens oro”
Sten Hagliden-priset 2003
