DVD & Blu-ray: The Cloverfield Paradox
Film, Videohyllan fredag, februari 15th, 2019The Cloverfield Paradox
Sci-fi/skräck, 2018, USA
Distributör: Paramount
Regi: Julius Onah
Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, Daniel Brühl, Chris O’Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang, John Ortiz.
Längd 102 min
På svensk DVD och Blu-ray från 2019-02-18
— — —
I början av 2018 poppade The Cloverfield Paradox upp på Netflix lite från ingenstans. Eftersom jag (likt typ alla andra) starkt gillat de första två filmerna i denna serie så blev jag både överraskad och förvånad. Hur sjutton hade Netflix och J. J. Abrams lyckats producera denna rulle utan att något läckt ut? Helt plötsligt hade Netflix bara köpt reklamtid under Super Bowl och basunerade nu helt ogenerat ut att The Cloverfield Paradox nu kunde streamas av tjänstens abonnenter. Ett otroligt smart marknadsföringsknep om du frågar mig, och jag kan tänka mig att drivor av nya prenumeranter rullade in.
Men hur var då filmen? Jag har som sagt gillat de första två delarna i denna löst ihopsatta filmserie. Trots deras (från varandra) helt unika upplägg så tycker jag de är intressanta pusselbitar i ett scenario som åtminstone jag gärna dyker djupare i. Och dyker djupare är precis vad man får göra i The Cloverfield paradox. Denna film utspelar sig samtidigt som den första filmen, men istället för på jorden befinner vi oss långt ute i rymden tillsammans med en multiinternationell samling astronauter. Vi får snabbt reda på att jorden hotas av världskrig på grund av en svår global energikris. En lösning (som jag ärligt talat inte riktigt fattade) går ut på att man utför ett jättefarligt energiexperiment på rymdskeppet. Går det åt helvete så är det kört med jorden. Går det bra borde allt vara frid och fröjd, eller?
Till att börja med vill jag applådera filmens mycket internationellt färgsprakande rollista. Brittiska Gugu Mbatha-Raw, tyska Daniel Brühl, irländska Chris O’Dowd, norska Aksel Hennie och kinesiska Ziyi Zhang är utan tvekan mer intressanta att vila ögonen på än de traditionella polerade Hollywood-jänkarna. Men en film behöver ju mer än ett gäng intressanta ansikten, och det är här det ganska snabbt börjar svikta för The Cloverfield Paradox.
Precis som i den förra Cloverfield-filmen, 10 Cloverfield Lane (2016), så var detta inte ett manus som till en början var menat att ingå i J. J. Abrams Cloverfield-franchise. Abrams verkar dock sett en anpassningsbarhet och utvecklingsmöjligheter i manuset, och plötsligt så har delar av handlingen förvrängts till att förklara varför en massa gigantiska monster klampar runt på jorden. Men till skillnad från 10 Cloverfield Lane så fungerar inte adaptionen fullt ut denna gång. Dels så känns Cloverfield-kopplingarna rätt krystade (speciellt filmens jättepajiga slutscen), dessutom bjuds vi också på en portion Tarkovsky-doftande rymdfilosofi som varken får speciellt mycket utrymme eller någon vidare upplösning eller förklaring. Kanske var speltiden på 102 minuter helt enkelt inte tillräcklig för att berätta denna något komplexa historia. Speciellt inte då det finns en parallellhistoria på jorden och en jäkla massa astronauter att hålla koll på. Kanske hade denna film till och med stått bättre på egna ben istället för att blivit en del av Cloverfield-franchisen och (förmodligen) manusmässigt fått stryka på foten?
Så nog blir jag en smula besviken på The Cloverfield Paradox. Speciellt filmens tredje akt tappade mig totalt och jag slutade bry mig om filmens karaktärer och vad som hände i filmen. Allt blev helt enkelt så jäkla statiskt och till skillnad från de tidigare filmerna i denna serie så bjuds det inte på någon form av originell slutkläm. Men visst duger The Cloverfield Paradox att titta på om man inte har allt för höga förväntningar. Vissa scener i filmen är också riktigt sköna (som när en av karaktärernas hand börjar bete sig minst sagt speciellt), men jag har ändå svårt att se filmen som något annat än en axelryckning. Men förhoppningsvis var detta inte det sista nedslaget i Cloverfield-universumet vi får. Nu hoppas jag J. J. Abrams tar oss tillbaka till jorden och visar oss lite gigantiska monster som härjar runt och välter hus istället. Och hur fan kan Ziyi Zhang se exakt likadan ut idag som hon gjorde i Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)? Åldras inte människan?
— — —
Kristoffer Pettersson
