CD: Symfoni nr 2 och Serenad av Stenhammar
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, januari 2nd, 2019
Wilhelm Stenhammar: Symphony No. 2; Serenade (BIS/Naxos) Speltid: 83’31.
Gothenburg Symphony, Herbert Blomstedt (dirigent)
Betyg:
Det här är en efterlängtad skiva. Långt om länge har Herbert Blomstedt spelat in Wilhelm Stenhammars andra symfoni och Serenad. Och det har han passande nog gjort med Göteborgssymfonikerna, Stenhammars ”egen” orkester. Dessutom har BIS lyckats peta in båda verken på en och samma cd vilket gör den osedvanligt fullmatad. Samtidigt är det nästan förvånande att skivan kommit ut, i alla fall på just BIS. Bara några månader tidigare släppte samma bolag Stenhammars 2:a symfoni med Antwerpens symfoniorkester under Christian Lindberg efter att dessförinnan ha låtit samma styrkor visa upp sig i serenaden. Men det är ju generöst av Robert von Bahr på BIS att konkurrera med sig själv. Jag ska villigt erkänna att jag nästan tog för givet att den nya inspelningen skulle visa sig vara vinnaren, trots att Lindbergs inspelningar är alldeles strålande. Blomstedt är ju trots allt Blomstedt, vår internationella stjärna på dirigentpulten. Men riktigt så enkelt är det inte. Självklart bjuder han på förträffliga tolkningar, men jag kan inte påstå att de skulle överglänsa Lindbergs.
Stenhammarplakett på Stockholms stadshus. Foto: Hedning.
Serenaden inleds osedvanligt älskligt och pastoralt, faktiskt så delikat att en del av musikens västanvindsfriskhet försvinner. Här saknas de muntra och ljumma fläktar som blåser hos Lindberg och Rafael Kubelik (Swedish Society Discofil). Även canzonettan kan bli lite tam och stillastående då Blomstedt, till skillnad från Lindberg, tonar ner den sugande valsrytmen. Men sedan kommer scherzot, och det är så medryckande man kan önska – och den följande notturno-satsen formas helt underskönt vackert. Även symfonin inleder Blomstedt dröjande och lågmält. Det är vackert, men kontrasten till det sångbara andra temat riskerar att gå förlorad, och scherzot får ett större lyft i Lindbergs mer schvungfulla tolkning. Och nog gör han finalen väl så ståtligt som Blomstedt.
Vill man bara ha symfonin och serenaden så är naturligtvis den nya cd:n ett kap. Men ska jag vara ärlig så måste jag, till min egen fördomsfulla förvåning, säga att det som helhet är Lindbergs tolkningar som engagerar mig mest i denna underbara musik.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
