Bok: Hjärtat och andra dikter av Aleksandr Pusjkin

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension torsdag, januari 3rd, 2019

Hjärtat och andra dikter

Aleksandr Pusjkin

Översättare: Annika Bäckström

ellerströms. 48 sidor. Har utkommit.

 

Aleksandr Sergejevitj Pusjkins litterära aktier torde vara Rysslands stabilaste. Hans dikter har överlevt hemlandets alla politiska omvälvningar och har i nu 200 år varit en säker investering för den som vill visa gott litterärt omdöme. Vi har nog i Sverige svårt att föreställa oss Pusjkins ställning i det ryska medvetandet. Vår egen samtida Esaias Tegnér har ju fått se sina värdepapper dala något rent betänkligt. Från att ha varit en gigant som lästes i skolorna och som man självklart kunde citera är han idag en obskyr kvarleva. Visserligen läser man fortfarande hans ”Det eviga” på nyårsafton i radions P1, men vem kan recitera en enda rad ur ”Svea” eller ”Frithiofs saga”?

Problemet med Pusjkin, från svensk sida sett, är förstås att han räknas som en versvirtuos. Han var mannen som gav det ryska språket vingar och lät sin Pegasus flyga som en örn genom rymden. Hur översätter man det? Helt hopplöst är det trots allt inte. Det har nu senast Lasse Zilliacus visat i Bronsryttaren och andra dikter (Ersatz). Zilliacus har valt att behålla både vers och rim, utan att ge avkall på reson. Annars är det självklart så att den som väljer formell trohet måste ta sig friheter när det gäller ordalydelsen. Det kan vara en nog så delikat balansgång, och ett alternativ är naturligtvis att helt strunta i formen. Men det kan också vara detsamma som att döda poesin. Utan sin form kan en dikt falla platt.

Hur Annika Bäckström, som tidigare gett oss fina tolkningar av Marina Tsvetajeva, resonerat när hon översatt Pusjkin vet jag inte. Den lilla volymen, betitlad Hjärtat och andra dikter, saknar såväl för- som efterord. Det är minst sagt beklagansvärt. I ett fall, ”Riddar Fattig”, följer hon rim och vers mer eller mindre troget, annars är de snarare antydda och i de flesta fall inte ens det. Ändå rör det sig inte om rena prosaöversättningar. Då hade det ju varit onödigt med en del nu förekommande onaturliga meningskonstruktioner. Ibland har originalens strofindelning beaktats, ibland inte. Man undrar vad som styrt dessa val, såvida det inte handlar om rena redigeringsmissar från förlagets sida.

Pusjkin varierar en rad för romantiken typiska motiv. Här finns längtan efter landsbygdens frid och enkla människor som står i kontrast till societetslivets förkonstling. I Thomas Grays anda skildras den fridfulla lantkyrkogården – men först efter att Pusjkin gisslat de förnämas vulgära gravvårdsexcesser i staden. I en annan dikt förvandlas också lovprisandet av byn och livet på landet till ett våldsamt angrepp på bondeförtrycket och en uppmaning till tsaren att upphäva livegenskapen: ”O vänner! skall jag se ett folk bortom förtryck, / Livegenskapena fall på maning från vår tsar, / och en upplyst Frihets härliga Sol / äntligen gå upp över fosterlandet?” Nej, det fick inte Pusjkin. Det skulle dröja drygt fyrtio år innan en tsar, Aleksandr II, hörsammade maningen. Revoltören Pusjkin ger sig till känna även i andra dikter, så man kan mycket väl förstå att Nikolaj I ville ha den unge poeten under uppsikt. Dikten ”Sibirien” är en hälsning till de vänner som efter Dekabristupproret 1825 sändes till arbetsläger och förvisning – något som för övrigt ett efterord, eller i varje fall en not, hade kunnat upplysa om. Även annat hade kunnat vara värt att upplysa om, som till exempel att stugan på hönsben är häxan Baba Jagas boning och att även tsar Kasjtjej hör till den ryska sagoskatten.

Pusjkins syn på diktaren och hans uppgift är också den romantiskt gängse. Poeten är den gudaingivne, profeten, som kan bränna människors hjärtan med sina ord. Han är den upphöjde som värnar dikten och friheten högre än allt och vämjes världen nöjen. Helst skulle leva helt för sin konst utan hänsyn till andra – men, som framgår av ”Samtal med förläggaren”, är det en omöjlig längtan. Författaren är trots allt en del av marknaden och måste sälja för att leva. Så när förläggaren lockar med en god inkomst svarar poeten: ”Ni har fullkomligt rätt. Se här mitt manus. / Lås oss komma överens.” Andra dikter är mer renodlat existentiella som ”Nu är det dags” där den 35-årige poeten deklarerar att även om ingen lycka finns på jorden så finns dock ro och frihet.Och så har vi ”Till K***”, en av den ryska poesins mest berömda kärleksdikter; när man som svensk läser den är det svårt att inte höra Kellgrens ”Den nya skapelsen” eka i bakhuvudet.

Ett orienterande efterord som placerat poeten i hans kontext och diskuterat vilka principer som väglett tolkningarna, hade ökat den lilla volymens värde väsentligt. Nu känns det som en produkt som ingen på förlaget engagerat sig i. Men för den som vill bekanta sig med Pusjkins olika motivsfärer har ändå Hjärtat och andra dikter sitt intresse.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.