CD: Naive and Sentimental Music av John Adams

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, augusti 7th, 2018

John Adams: Naive and Sentimental Music; Absolute Jest* (Chandos /Naxos). Speltid: 71’25.

Doric String Quartet*, Royal Scottish National Orchestra, Peter Oundjian (dirigent)

Betyg:

 

Naiv och sentimental musik – vad skulle det vara? Men just så har John Adams valt att kalla ett av sina verk, fast på engelska förstås: Naive and Sentimental Music. Ska man uppfatta det ironiskt? Nej, knappast. Musiken är nämligen inte naiv och sentimental på det sätt som vi vanligen använder orden. För en litteraturvetare står nog sammanhanget klart. Adams anspelar på en skrift som poeten Friedrich Schiller publicerade 1795: Om naiv och sentimental diktning. Där spelar han ut två slags diktning och två slags diktare mot varandra. Där Homeros och vännen Goethe är naiva är Vergilius och Schiller själv sentimentala. Den naive diktaren är inte barnsligt lättlurad utan ursprunglig, opåverkad av andra, och med ett direkt och oförmedlat förhållande till världen. Och den sentimentale är inte gråtmild utan reflekterande, ser en klyfta mellan sig och världen och hyser en längtan att överbrygga den. Den naive är nyskapande medan den sentimentale medvetet förhåller sig till sina föregångare. Schiller använder alltså ingalunda orden nedsättande.

Exakt vad i Adams i stora orkesterverk som skulle vara naivt respektive sentimentalt kan man ju grubbla över medan man lyssnar – eller också tar man bara till sig musiken som den är. Det går alldeles utmärkt. Adams skriver lättillgängligt. En gång i tiden räknades han in bland de amerikanska minimalisterna, men liksom Philip Glass har han kommit att förhålla sig allt friare till doktrinen – vilket väl förklarar varför de båda också nått stora publika framgångar. Men visst kan man i Naive and Sentimental Music tydligt höra de minimalistiska rötterna när olika rytmiska figurer upprepas. Det gäller inte minst finalen, där det ibland är lätt att associera till tåg. Men där finns också ett motiv som kanske kan beskrivas som en mjukis-variant av Mosolovs Järnverket. Mellansatsen, kallad “Mother of the Man”, utgör en stilla oas av stor skönhet och får åtminstone mig att tänka på Japan.

Verket är tillägnat Esa-Pekka Salonen som med Los Angeles Philharmonic uruppförde det 1999 och samma år också spelade in det (Nonesuch). Men på den nu aktuella skivan är det Peter Oundjian som dirigerar Royal Scottish National Orchestra. De firar främst triumfer i den långsamma andra satsen där de tillsammans med Sean Shibe på stålsträngad gitarr skapar en helt underbar drömsk magi som Salonens tolkning inte riktigt kan konkurrera med. I gengäld är Salonen klart vassare i yttersatserna, inte minst i finalen som han ger ett helt annat suggestivt sug än Oundjian. Den ekonomiskt sinnade noterar annars att nykomlingen har klart längre speltid eftersom albumet även inkluderar Absolute Jest (2012), ett verk för stråkkvartett och orkester. Det är klart sentimentalt i Schillers mening, eftersom det, på ett lekfullt sätt, bygger på och förhåller sig till musik av Beethoven.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion