CD: Arena – Double Vision
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, juni 7th, 2018
ARENA
Double Vision
(Verglas Music)
—
Arena Double Vision
Brittiska Arenas nionde studioalbum har, som den uppmärksamme redan noterat, en koppling till 1998 års The Visitor, då albumtiteln Double Vision är en låttitel på just The Visitor. Sättningen är överraskande nog oförändrad sedan förra skivan The Unquiet Sky – överraskande eftersom Arena har sett en och annan medlem passera revy genom åren: endast grundarna Mick Pointer (trummor) och Clive Nolan (keyboards) är originalmedlemmar. Det är tredje skivan för sångaren Paul Manzi och denna gång hoppas jag innerligt att de behåller sättningen intakt då Manzi helt klart är den bästa vokalist Arena har haft.
Redan på förra skivan hördes det att Arena var på väg att hitta formen igen efter den något svagare The Seventh Degree of Separation, men här är de tillbaka på den absoluta toppen vad gäller låtmaterial. Jag kan inte säga att jag har knockats så här hårt av Arena sedan 2003 års Contagion. Skivan öppnar starkt med ”Zhivago Wolf” där den som är en riktig lyriknörd hittar en koppling till Shadowlands ”Mad As a Hatter” (”Could it be that I threw my cap into that ring? / Could it be she really tamed those bears?” – ”Feeding the bears with my old school cap”). Så varför är det värt att notera? Clive Nolan som är huvudsaklig låtskrivare och textförfattare i båda banden har i intervjuer sagt att han tidigt fascinerades av musikaliska temata såsom exempelvis användes av den klassiske kompositören Berlioz. Den som älskar att grotta ned sig i text och musik och hitta ledtrådar, kopplingar och teman har alltid mycket att hitta i sådant som är signerat Nolan. Double Vision är inget undantag.
Clive Nolan
Avslutande stycket ”The Legend of Elijah Shade” klockar in på 22.24 och har beskrivits som en fortsättning på konceptplattan The Visitor. Textraden ”I will always find you” är den mest uppenbara kopplingen, men jag lämnar det till dig att upptäcka alla andra små godbitar. Stycket i sin helhet är den bästa långköraren Arena har skrivit sedan ”Moviedrome” på Immortal?, och delen Saevi Manes (ungefär ’arga andar’) är nästan transframkallande bra med keyboardslingorna som ligger och kompletterar den urstarka sångmelodin. Paul Manzi, herregud vilken kraft! (Svensken noterar också ABBA-flirten!)
Men en låt på dryga 22 minuter blir aldrig en hit annat än i progressivekretsar. En som däremot skulle kunna nå brett är ”The Mirror Lies”. Det är i sig själv väldigt passande eftersom texten handlar om en inte så jättefiktiv person som kastar skit på andra musiker för att få rubriker i musiktidningar. För den som har följt brittisk (prog)rockpress är det inte jättesvårt att luska ut vilka musiker som har smälts ihop i denna person. Det är helt obegripligt för mig, men Arena har fått utstå så mycket oförtjänt skit av personer som själva vill få uppmärksamhet. En av många anledningar till att jag högaktar Arena är att de aldrig har fallit för frestelsen att ge igen på dessa mediaslampor som dessutom har varit snabba med att gaffla om att de själva minsann ”inte spelar progressive rock” (men gärna fläker ut sig i progtidningar och tar emot priser i omröstningar om årets progband). Jag måste säga att det är fullkomligt utsökt av Arena att i denna brottarhit vara så genuint progressiva att man måste vara musikvetare för att fatta hur sneaky smarta de har varit i refrängen. Du kan djenta livet ur dig eller stapla moogar härifrån till månen, men sann progressiv musik handlar om precis det här: att leka med lyssnaren utan att den ens fattar vad det är som händer, bara att det är helt underbart. Det är klass.
John Mitchell
Något annat som håller klass som aldrig förr är gitarristen John Mitchell. Han har förvisso varit aktiv i sitt eget projekt Lonely Robot, Frost* och It Bites, men i mina öron har han inte spelat så här bra på femton år. Lyssna på solona i ”Scars”, som även är en av de absolut bästa låtarna på skivan. Den, liksom ”The Legend of Elijah Shade” är för övrigt skrivna helt av Nolan. För mig är det ett verkligt mysterium hur denne man kan fortsätta skriva så kvalitativ musik år efter år. Det var ju exempelvis inte ens ett år sedan hans musikal King’s Ransom släpptes! Hatten av, maestro. För att knyta ihop hyllningarna här kan jag rekommendera en lyssning på ”Red Eyes” och soloharmonin mellan Nolan och Mitchell. Ville du ha mäktig progressive? You got it.
Arena har aldrig varit ett glatt neoprogressiveband och denna skiva är inte ett dugg mer uppåt. Bitvis är de nästan, nästan och nosar på Symphony X i hårdhet utan att för den skull vara metal, men framför allt låter de genomgående väldigt mycket Arena. Det finns ett mörker som inte är image eller krystad, utan som framträder i oväntade ackordföljder, texter och inte minst produktion. De är ett av ytterst få nu aktiva band i genren som har ett eget sound och som fortsätter att leverera storverk. Och allt detta lyckas de med utan att snacka skit, förhärliga sig själva eller skarva på sanningen, utan enbart genom att skapa stor musik. Det respekterar jag verkligen.
—
Text: Åsa Anastasia Jonsén
Arena Double Vision på Spotify
