DVD & Blu-ray: My Friend Dahmer
Film, Film & TV, Recension torsdag, mars 8th, 2018My Friend Dahmer
Drama, USA, 2017
Regi: Marc Meyers
Medverkande: Ross Lynch, Anne Heche, Alex Wolff m.fl.
Längd: 107 minuter
Det var inte så länge sedan jag läste The Shrine Of Jeffrey Dahmer av Brian Masters. En stundtals intressant bok, men blir trots detta lite en i mängden, för böcker, filmer och dokumentärer om Jeffrey Dahmer finns det så man kan sysselsätta sig under lång lång tid. Mitt intresse för seriemördare har klingat av lite med åren, men kommer det något nytt som låter intressant så läser eller ser jag det och hoppas det kommer fram något nytt eller en annan vinkel på ämnet. Människoöden och skuggsidan av livet är alltid intressant, och en bok om nämnda Jeffrey Dahmer som tar fasta på båda dessa punkter är den seriebok som ligger till grund för filmen jag precis har sett, nämligen My Friend Dahmer. Boken är gjord av den amerikanske serietecknaren Derf Backderf som gick i skolan med Dahmer och jag var väldigt spänd på vad Marc Meyers kunde göra med den på stora duken.
Innan Jeffrey Dahmer blev ett namn synonymt med seriemord och kannibalism var han en utstött och udda tonåring i 70-talets Ohio. I en småstad där det finns olika grupperingar och Dahmer har hamnat någonstans mitt emellan dem allihop och med föräldrar som konstant bråkar så bubblar något mörkt i Jeffrey. Trots detta så är det några andra ungdomar på skolan som tycker Dahmers tilltagande konstiga beteende är både skojigt och kittlande, så de börjar umgås med honom och startar The Dahmer Fan Club. Hans utfall blir deras källa till humor, men bakom masken är det början på en spiral som till sist slutade med 17 mördade människor och ett land i chock när detaljerna började läcka ut till allmänheten.
Det jag först vill lyfta fram är den kritik som riktades mot författaren Derf och filmteamet, om att de skulle exploatera Dahmer och ”gotta sig i våldet”. Den personen som lade fram detta som kritik och med avsky har uppenbarligen varken läst boken eller sett filmen. Det man bänkar sig för att se eller läsa är inte den sedvanliga skildringen av Dahmers brott eller långa texter om våldet som han utsatte 17 människor för. Det man får här är ett drama, och en av de starkaste skildringarna av Jeffrey Dahmer och då helt utan våld. Våldet är för min del inte det som är det mörkaste med Dahmer, utan det är hur alla vuxna runt honom kunde missa hur dåligt han mådde, vad som bubblade under ytan och hur många gånger hans framtida brott nog hade kunnat stoppas. Detta blir extra nära då jag själv minns lärare i skolan som blundade för problem runt dem som de borde ha tagit tag i och sett.
Serieboken är en av mina favoriter, och jag har läst om den flera gånger och jag tycker att filmen lyckas förmedla i alla fall en hel del av känslorna ifrån boken. Framför allt så är utseendet på filmen och skådespelarna riktigt bra, speciellt Ross Lynch som spelar den unge Jeffrey Dahmer. Är en ganska lugn person som gör utfall för att roa sina skolkamrater vi får se, men samtidigt också väldigt plågad i det dolda, ofta berusad och med våldsamma tendenser som bubblar och bubblar. Måste också ge högt betyg åt Anne Heche som spelar Dahmers mamma Joyce Dahmer. Hon porträtterar den nervösa och psykiskt instabila mamman på ett bra sätt med en rad maner man känner igen från olika böcker om Dahmer. Överlag tycker jag skådespeleriet funkar bra och utseendet på filmen är något jag verkligen gillar, och det spelar bra ihop med filmens lugna tempo. Bra kameraåkningar, bra klippning och ett väldigt sparsmakat soundtrack. Jag uppskattar också att delar av filmen är inspelade på de riktiga platserna, bland annat scenerna i Dahmers hem är i det riktiga hemmet i Bath, Ohio. Sådant ger ju alltid extra tyngd åt filmer, och det känns som att filmskaparna tar ämnet på större allvar om de tar de extra stegen för att få mer äkthet.
Som alltid är det ju en del ändrat ifrån förlagan, och vissa saker kan jag som stor beundrare av boken tycka är konstigt eller onödigt att de lagt till eller ändrat. Några fel tidsmässigt och utbyten av personer i händelser känns underliga att de ändrat eller missat, men det stör egentligen inte tittarupplevelsen något nämnvärt. Är kanske mest vi som suttit timmar med näsan djupt i boken och i andra böcker om Jeffrey Dahmer som störs av detta. Eller ja, störs är ett starkt ord för jag tycker verkligen att filmen är bra, och den levde upp till mina förväntningar och ibland så kanske de behöver böja verkligheten något, eller ändra i en tidslinje för att få bättre flyt i filmen. Slutet känns självklart i My Friend Dahmer-filmen, så man accepterar ändringen i tid då. Men är någon eller några scener som jag kunde känna var lite onödigt att de lagt till, för tyngden i historien fanns ändå även utan tilläggen.
My Friend Dahmer är en mycket sevärd, bra film baserad på ett riktigt bra seriealbum. Det är en mörk, sorglig historia och man känner faktiskt för Jeffrey Dahmer på sina håll, men framförallt känns hela historien så onödig att den ens hände. För familjerna, för offren och för Dahmer och hans familj. Mitt i allt mörker är jag glad att Derf gjorde serien, och att Meyers valde att göra just denna historia som film. För filmer där det de facto mest gottas i brotten och glöms bort den mänskliga sidan och möjliga förklaringar till varför våldet hände känns det som man har sett.
Mikael Hammarberg
